Magnusevangeliet

I drygt en vecka har jag inte gått och lagt mig innan elva, oftast runt tolv, och jag ska gå upp vid sex..men det går inte, jag orkar bara gå upp och stänga av alamret..

Nu är det värsta perioden över, imorgon ska jag gå och lägga mig löjligt tidigt..

Men först ska jag ringa till L, har inte hört nått av henne sen förra Måndagen, och jag har väl inte försökt så mycket heller kanske, skickat lite sms och så. Sen har jag inte orkat. Jag orkar inte att försöka tvinga mig in hos nån som inte vill ha min vänskap, men jag känner också att jag kommer samla krafterna och försöka få henne att inse hur fel vägen är som hon gå på nu..

Jag har suttit i över en timme och slösurfat. Har lyckats slippa tänka ett tag, men jag tänkte att jag skulle skriva lite innan jag ska sova.

Jag är arg,ledsen, förtvivlad och rädd. Jag ringde L igår. Hon kändes jättekonstig, när jag frågade vad hon gjorde så sa hon typ "hurså", och hon ville inte berätta vart hon var nånstans, hon sa att hon inte visste vilka man kunde lita på. Hon sa att hon hade blockat alla på msn också. Jag vet inte vad som hänt, nått har hänt, men hon berättar inte vad, men det är nog nån som svikit henne. Hon har skrev i bloggen att hon skulle sluta dela med sig om jobbiga saker, och att hennes kille och alla andra är lycklig ovetande.
Det känns som hon styrs av mörka krafter. Sjukdomen har tagit över, och hon är bredd att offra allt för att slippa sjukhuset.

Jag har försökt lite att acceptera hennes val, men det jag ju inte, det går inte. Det finns miljoner skäl att försätta leva, knappt nått för att inte göra det, men hon kommer inte lyssna, hon är för envis, jag blir så frustrerad av bara tanken.

Jag har släppt allt annat, i tanken, jobba måste jag ju. jag kan inte längre se framåt, jag är så rädd att hon inte ska finnas där. Jag vet inte hur länge hon har kvar om hon inte får hjälp, men hon har haft problem med hjärtat, hon kanske inte kommer att få fira en till födelsedag...

Jag tänker på det hela tiden, hur skulle det bli om hon försvann. Jag skulle bli tvungen att gå på hennes begravning, jag skriver tvungen, det är väl ingen som egentligen vill. Det skulle finnas ett kort på henne, kistan skulle vara täckt med blommor. Hennes familj skulle vara där, hennes killes familj, och hennes vänner, jag känner ingen av dom. jag kanske borde hålla tal, som var hennes närmaste vän...

Tårarna bara rinner...

Det vore en sak om hon vara gammal, hade en dödlig sjukdom och stod inför en plågsam behandlig, då hade jag kunnat acceptera det här, men hon är 22 år, och haft anorexi under många år, som gjort att kroppen tagit mycket stryk. Det enda jag vet om varför hon inte vill få hjälp är att hon känner att hon inte kan leva ett liv i händerna på sjukhusmänniskor, att det inte är ett värdigt liv, att det inte skulle var så resten av livet är tydligen nått hon inte kan förstå.

Jag har känt att jag vill fly, att jag inte vill vara med om det här, men det är inte jag det handlar om, men så kände jag hur hopplöst det är, och hur maktlös jag är, att jag inte orkade längre. Om vi inte hörde av mer så skulle jag kanske slippa att hennes kille skulle ringa upp mig och berätta att hon inte fanns mer, skulle slippa begravningen..

Jag har bestämt att jag ska göra allt jag kan, och lite till, det kan ju inte bli mycket sämre. Om hon aldrig vill se mig igen för det så får jag ta det. I höstas berättade hon att hon hade piller av nån sort, tillräcjligt många för en dödlig dos, hon sa att det inte var nån fara, att hon ville ha dom som ett slags skydd, jag lovade att inte säga nått. Runt en månad senare försökte hon ta sitt liv med dom pillren, hon lyckades nästan..Ett förtroende är inte värt nått om den man gett det till inte lever..