Hon var den vackraste person jag hade träffat någonsin
Fick ett sms av henne idag. Hon vill inte prata, men det var skönt att få höra ifrån henne. Men jag är ju fortfarande orolig, hon kan bli väldigt självdestruktiv när hon mår dåligt, även om det känns lite tryggare när hon har en liten dotter som älskar henne.
Ska väl höra av mig igen efter helgen tror jag..
Saknar dig!
För en vecka sen så tog L bort sin tokiga hund, hennes bästa vän i mer än åtta år. Han hade varit dålig ett tag och hon ville inte plåga honom med operationer utan ville att han skulle få en fin sommar innan han fick somna in. Tyvärr blev han sämre mycket tidigare än hon hade trott.
Hon har mått fruktansvärt dåligt de senaste veckorna, och jag har försökt att stötta henne så mycket jag kan.
Jag ringde henne förra onsdagen, och vi pratade ett tag. Sen i måndags så har jag ringt henne varje dag, utan svar. Igår skickade jag ett sms och skrev att jag ville bara veta om hon var ok, men inget svar. hade hon varit ok hade hon nog svarat. Känner mig helt förtvivlad emellanåt, vet inte vad jag ska göra, vi är alltid långt ifrån varann och har inga gemensamma vänner. Det är så lätt att tankarna far iväg när man inte vet nånting.
Är orolig av flera anledningar, att hon kanske söker tröst nån annanstans, hos nån annan. Jag känner mig utestängd, och har gjort det lite i allt det här. Jag skulle hälsat på henne och hunden för två veckor sen, men jag kom inte ifrån när vi hade bestämt, ville komma en annan dag men hon orkade inte träffa folk mer än nödvändigt. Några dagar senare hade hon varit hos sin pappa och bror så dom fick säga adjö, men jag fick inte göra det.
Även hur dåligt hur hon har mått så har hon ändå klarat av vardagen, och jag är inte en del av den. Men det är ju inte mig det handlar om, jag gör allt för henne, för att hon inte ska må så dåligt, om jag bara fick.
Ska fortsätta ringa varje dag, har jag inte hört nått på måndag så får jag väl göra nått, ringa hennes mamma kanske, är bara hon och hennes ex som vet vem jag är typ.
I´ll be the acid spy, jag gör vad jag vill
För en vecka sen var jag väldigt nere, det märkets väl i mitt förra inlägg. Morgonen efter var seg som vanligt, men när jag gick upp kändes allt lättare på nått sätt, jag hade plötsligt mer ork.
Hon ringde mig också. hon hade varit hos veterinären med sin hund och berättade om hur det hade gått och så. Det betyder väldigt mycket för mig, att hon vill dela med sig av både stora och små saker i hennes liv. Vi lever ju våra liv på varsitt håll.
Sen har vi hörts lite i veckan, och det har kännts jättebra, men inte för bra. Jag har lyckats hålla både tankar i känslor i någorlunda schack.
Men idag blev det sämre,har ofta söndagsångest, det spelar ingen roll vad jag gjort i helgen, och jobbar ju varje dag. Jag saknar henne, det är väl det. Skulle verkligen vilja ha med henne ut nån gång, vi har ju oftast väldigt kul ihop, men jag vill också bara ligga i soffan dagen efter och se på tv, vill bara vara henne nära.
Här hade jag tänkt att skriva om hur jag ska göra framöver, för att det ska funka, men jag har ingen aning. Jag vill att det ska vara som det varit den senaste veckan, men det är känslorna som styr, och dom ger sig inte så lätt.
Det luktar lite dig om mig.
Förra fredagen var vi på Thåström, det var bra, men L kände sig inte alls bekväm bland allt folk, det är nått som har kommit rätt nyligen. Hon behövde vara lite full för att kunna följa med, så jag fick hämta henne.När jag skulle parkera på gatan så stod det en vit 240 där, hon hade skickat en bild på en vit 240 några dagar innan, som jag antar tillhör han hon träffar nu, och utanför hennes hus tyckte jag att jag såg två som kysstes, det var det inte, det var en som satt på en rullator, men när hon kom så hade jag hunnit gå ner mig över det, hon märkte det direkt, men jag sa bara att det var det vanliga.
När vi åkte hem pratade vi en del, vet inte ens om det var nått särskilt, men det kändes som att vi pratade på ett sätt som vi inte gjort på länge, sen parkerade jag på gatan och vi satt nog i två timmar och pratade. det kändes som att alkoholen gjorde att hon hade lättare att prata.
Jag berättade lite om att jag mådde dåligt över hur det är emellan oss och så, men när jag sa att jag kände att hon inte kände samma saker som jag gör när hon var hos mig så sa hon att hon inte visste vad hon kände. Hon sa sen att hon inte hade något att säga, men den dagen hon ar det så kommer en bli glad och två kommer att vilja slå ihjäl henne. Jag känner väl att jag inte är nån av dom, men jag antar att hon menar mig, hennes ex och hennes "nya". Att hon sa att hon inte visste vad hon kände är ju ett halmstrå som jag försöker hålla mig ifrån att försöka greppa efter. För om det skulle vara så att det står emellan mig och hennes nya så ligger inte jag bäst till, det är ju inte med mig som går på middag och bio med, och det här jävla avståndet, när hon har haft det jobbigt så försöker jag verkligen ställa upp för henne så mycket jag kan, men jag är alltid 12 mil bort, och hon kommer alltid ha någon som är närmare till hands.
Vi sågs några timmar i Torsdags, och jag fick känslan av att hon försökte hinta om hur det egentligen är, att hon har en ny. Te.x så hade en kille lagt in sig själv som bakgrundsbild på hennes mobil, och hon kunde inte byta, så hon bad mig, och jag lyckades.
Sen dess har jag väl försökt att förbereda mig på den stora smällen, för den kommer ju att komma en dag, som inte bara kommer innebära att allt jag hoppas på aldrig kommer bli, utan även vetskapen, som jag egentligen redan har, om att allt jag längtar efter och drömmer om, har hon med någon annan, nån som är snyggare, bor mycket närmare och som inte har sårat henne djupt.
Sen jag började inse att det förmodligen är kört så har jag fått svårt att se framåt, och det är inte ens medvetet, jag gör väl saker mer för att jag måste, inte för att jag vill. Jag har också börjat tänka att om att det inte blir bättre inom ett år eller så, så får det nog vara, med allt, med livet.
Chattade lite med en kompis häromdagen. Hon har varit sjukskriven länge pga psyket. Nu hade hon haft en utredning och fått en diagnos. Jag tänka lite på det där, har ju varit övertygad om att jag bara är nere och att det räcker med att gå hos kuratorn, men jag kanske skulle öppna lite för att det behövs göras mer. Jag ser det som att det finns dom två att välja emellan, att få mer hjälp, eller att ge upp totalt. Då är ju möjligheten att kunna leva och må bra väldigt lockande. Har två veckor kvar till jag ska prata med kuratorn, får se hur tiden fram till dess känns.
Har rätt nyligen känt väldigt saknad efter L, fysiskt. Närheten som jag inte upplevt med någon annan, saknaden efter tiden då en kyss eller smekning var självklar.
Mitt liv har aldrig känts så tomt som det gör nu, och jag måste fylla det med något om jag inte ska gå sönder. jag tror det gör att jag har så svårt att släppa tanken på L, det finns hon, och så finns det ingenting, klart att jag klamrar mig fast vid tanken på L då.
Och nu..?
Hon var här i helgen. Egentligen skulle vi gå ut, men del så blev den vi skulle åka med sjuk. Sen så hörde hon av sig, hon ville inte längre gå ut, men eftersom vi ändå inte hade nån skjuts så gjorde det inte så mycket, så hon kom hit iaf. Kände att det nästan inte är värt att hitta på nått sånt här, inte när det inte blev så mycket av det som jag hade tänkt. Det krävs en del planering för allt, särskilt när jag inte har så mycket ordning hemma, jag har satt upp gardiner och lampor och städat- Det blir en så stor grej att hon ska komma, jag önskar verkligen att det inte var så.
Jag har låtit både tankar och känslor skena ett tag, när vi sågs för två veckor sen så kändes allting jättebra, men jag åkte dit, igen. Det har ju hänt flera gånger att det har känts bra emallan oss och jag har hoppats och vi har hörts oftare då. Sen har nått hänt eller jag har insett att hon inte känner samma för mig, då har jag tagit ett steg tillbaka, försökt att få mer distans och inte hört av mig lika mycket.
Om jag ska vara helt ärlig så hade jag väl förhoppningar på kvällen, att en kul kväll ihop, alkohol och två som tycker om varann, att nått skulle hända, men vi åkte ju ingenstans. Jag kände på nått sätt på kvällen att det jag känner så fruktansvärt starkt för henne, det finns inte hos henne, och idag kände jag att vi funkar nog bäst som vänner. Men samtidigt känner jag så jävla starkt att jag vill vara nära henne, har ett minne av oss, ett ögonblick, en känsla av att vara så nära nån som det överhuvudtaget är möjligt, skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen.
Hon åkte hem lite tidigare än vad hon brukar, och jag var helt ledig för första gången på över ett år, så när hon åkte så blev det så fruktansvärt tomt. Det luktar rök ifrån köket, och tröjan som hon sov i luktar väldigt mycket henne.
Även om jag har tänkt att jag inte har hängt upp allting på henne så känns det helt tomt nu, totalt. Det värsta är att jag har haft svårt att tag att hitta nån mening i nånting, och nu känns det omöjligt.
Jag har ju jobb, massor av jobb, och trots att det är fruktanvärt krävade så ger det nog mer glädje än jag har förstått, men idag är jag ju ledig så det får jag vänta med till imorgon.
Det jag har mest svårt för är nog att tiderna förändras, jag är inte alls bra på det. Efter gymnasiet där vi bodde i två hus med lägenheter med bara vänner så flyttade jag hem igen, där jag hade dom bästa kompisarna en mil bort, resten från gymnasiet mer än 10 mil, det var väldigt jobbigt ibland. Nu har några kompisar både fru och barn, eller bara flickvän, och vi har inte haft lika mycket kontakt som förut, nu försöker jag komma tillbaka lite till det, och när jag hälsar på så känner jag mig alltid välkommen, men jag har väldigt svårt att veta vad som gäller, jag har liksom tappat tråden.
Och så L,som blev singel efter mer än 6 år i ett förhållande, och jag var den sista hon hade innan det. Vet inte om jag har vant mig än vid det än.
Och så kan det komma ett besked från henne i veckan som kommer, som kan vara för hemskt att ta in.
Människor föds och dör, flyttar ihop och slits isär, upplever lycka och sorg. Det kallas livet, och jag vet inte om jag klarar av det.
Jag vet inte..
Funderar mycket på hur mitt liv har blvit såhär, mest på det sociala planet.
Fram till snart tre år sen så var vi ett gäng om umgicks och som gjorde mycket ihop. Sen träffade en, den jag umgicks mest med en tjej, och hon blev med barn ganska snabbt. Efter det så splittrades gänget kan man säga, samtidigt som jag drog mig tillbaka lite och började umgås mycket med en annan kompis, i perioder också den enda. Han har även jobbat hos mig när jag har behövt hjälp, tills för fem månader sen då han skaffade annat jobb och sen dess har han hört av sig två gånger, och han svarar knappt när man ringer, så jag har slutat ringa.
Jag har aldrig haft en självklar plats nånstans, och nu känner jag mig mer ensam än någonsin. Jag försöker att hälsa på folk, trots att det bara är typ två st, men ofta känner jag att även om jag vill så orkar jag inte, självkänslan är i botten med, tror väl att ingen är så intresserad av att umgås med mig, även om jag alltid känner mig välkommen när jag hälsar på.
Och så saknar jag L så fruktansvärt mycket. Alla tankar dom senaste dagarna har kretsat kring henne. Har bjudit hit henne på Lördag, men förmodligen så kommer hon inte att komma, vill skulle gå ut hade jag tänkt, men egentligen spelar det ingen roll vad vi gör, bara jag får vara med henne.
Vi sågs för en månad sen. Jag var i stan och skulle julhandla, då ringde hon och var på väg in till stan hon med, så vi sågs lite spontant då, vilket vi aldrig gör annars pga avståndet. Vi hade inte hörts av på ett tag innan heller.
Vi pratade lite och för första gången på flera månader pratade jag lite om hur jag kände för henne. Hon var mest glad att vi kunde umgås som vanligt, hon hade varit rädd för att det kanske inte skulle gå.
Efter det så kändes det lättare, det blev to.m lättare att vakna på morgonen. På ett sätt är det härligt att ha en person i sitt liv som kan påverka en så, men samtidigt är det fruktansvärt jobbigt.
Blir förvirrad av mina egna känslor, och tankarna som följer dom, allt är bara en enda röra, förutom en sak, hur jag känner för henne.
Jag älskar verkligen henne, över allt annat, Nånstans har jag väl alltid gjort det, men jag kan fortfarande inte förstå hur det har blivit så här. För ett år sen hade vi mindre kontakt, sågs nångång ibland, var inte lika nära som vi har varit. Sen tog det slut mellan henne och hennes kille, jag försökte stötta men det fanns ett avstånd mellan oss. Samtidigt som tankar om att jag kunde kanske få en chans till kom upp, som sen blev till känslor. Efter att jag berättat om hur jag kände kom vi varann närmare igen, men nu håller jag inne mer med hur jag känner, för jag vill verkligen inte att hon ska bli ledsen, att hon ska tycka att det är jobbigt att träffa mig. Hon har ju sagt att hon inte känner likadant.
Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. När det har varit jobbigt har jag tagit ett steg tillbaka, inte hört av mig lika ofta, vilket nästan bara leder till att saknaden sliter sönder mig till slut, men när vi ses ofta och har mycket kontakt så skenar känslorna totalt, jag börjar hoppas för att bara crasha igen. Hoppet är ju det sista som överger människan..tyvärr.
Finns inget ljus
Tror det har gått över tre månader sen jag skrev sist, sen jag berättade för L hur jag kände. Sen dess har det gått upp och ner, hela tiden känns det som. Vi träffades och pratade några gånger efter att jag berättade, ibland nästan en hel natt, men ganska snart blev det nästan som vanligt igen, fast vi kom varann närmare igen och att vi undvek väl att prata om sånt som var för jobbigt. Det mesta som rörde mina känslor för henne och hennes nya kille, eller vad man ska kalla honom.
En kväll smsa.de hon, hon var helt förstörd. Hon hade plockat ihop lite kläder som var hennes ex, när han fick dom så var det en tröja som inte var hans, som var hennes nya killes, det blev en massa bråk vi pratade i några timmar senare på kvällen. Hon hade ingenstans att ta vägen och jag erbjöd henne att komma hit, men hon tyckte att det var för långt.
Dagen efter kom hon hit på kvällen. Jag har ju precis flyttat och även om inget var klart så var det jättekul att hon kom och fick se lägenheten. Vi åkte till parken där det var dans, mest för att jag inte hade ätit nått och dom sålde hamburgare där, men jag ville visa henne samhället lite, vi har ju åkt igenom nån gång, men jag ville visa henne mer, jag vill ju att hon ska vara en större del i mitt liv, och jag i hennes, även om vi inte blir mer än vänner. Tyvärr så sliter ju det här jävla avståndet i mig emellanåt, hon har sitt liv långt ifrån mitt, och jag hälsar bara på ibland.
Hon sov över här, på morgonen var jag tvungen att jobba lite, och det gick mycket lättare att göra när jag hade nån att komma hem till. Senare på kvällen fick jag ett sms där hon skrev att hon ofta mår så bra när hon är med mig.
Dagen efter skulle vi ses på Ikea, det var bestämt sen innan, på morgonen vaknade kändes det inte alls bra, och på nått sätt kändes det inte alls lika bra när vi sågs som dagen innan. Såhär efteråt så kanske det var så att det var för bra när hon var här, och insikten att det aldrig kommer bli verklighet slog tillbaka.
En kväll hördes vi av via sms, jag skrev väl att det kändes jobbigt emellan oss, och hon tyckte det var väldigt jobbigt att jag kände så. Efter den kvällen tänkte jag att jag tar ett steg tillbaka, mest för hennes skull, men också för min egen.
Vi har ju varit här förut, och jag har insett att jag var väldigt egoistisk då, jag var tvungen att låta henne veta precis hur jag kände. Nu håller jag en del saker för mig själv, och går försiktigt fram, hon mår ju också dåligt över allting, inte bara det mellan oss, utan även mellan hennes ex och hennes nya.
Sen dess har vi sms:at lite bara, tills för tre veckor sen, då ringde jag henne på hennes födelsedag. Hade bjudit hit henne till helgen innan hon fyllde år men då kunde hon inte, och av nån anledning tog jag det ganska hårt. I måndags frågade jag om hon ville komma hit helgen så jag fyllde år, men då hade hon blivit tillsagd att inte planera in nått då, det var väl nån överaskningsgrej, det kändes väldigt jobbigt. Jag antar att det är hennes nya, det behöver ju inte vara det, men jag brukar ha rätt när det gäller jobbiga saker. Jag vet inte ens vad dom har för relation, vi har knappt pratat om det. En gång tänkte jag om vi skulle ses och prata om allt jobbigt så får det bära eller brista, frågan är bara om jag skulle klara av om det brister.
Jag har mått väldigt dåligt ett tag nu, en del andra grejer som hänt med, bl.a en insikt om att företaget som jag satsat hela mitt liv i kanske inte kommer att bära sig, och om det sker så finns det inget kvar att leva för, jag har ju liksom inte mycket annat, ingen annan trygghet.
Har börjat gå hos en kurator, det känns bra, fast det går lite långsamt fram. Senaste besöket var nog det jobbigaste. Jag tror väl inte så mycket på kärlek längre, förutom med L då, eftersom jag älskar henne. Vi har känt varann i över nio år och det har aldrig funnits nån innan, inte ens nån som har kommit i närheten. Jag kan bli lätt intresserad av nån men det blir aldrig mer är så. Kurratorn trodde att det var pga mina känslor för L, att jag måste släppa henne först, men jag vill ju ha henne mer i mitt liv, inte mindre.
Is this the end..?
Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag berättade för henne igår om hur jag kände, hon tog det väldigt hårt, som att jag inte hade varit ärlig med min vänskap. Hon sa också att inget kommer bli som förr.
Jag är inte ledsen bara tom. Allta tankar som handlade om oss stannade, jag har verkligen ingen aning om vad som kommer att hända nu. hade hoppats att hon skulle höra av sig ikväll, men än så är det tyst i telefonen.
Jag är väldigt lättad över att ha berättat för henne, men samtidigt så ångrar jag att jag gjorde det..
När du älskar mig när du rör mig
När L var här för två veckor sen så nämnde jag för henne att hon aldrig pratar om sina vänner, med undantag för en. Hon berättade att hon hade vänner som var lite finare,(inte än mig, utan bara finare) och att det var som en annan del av hennes liv. Det kändes väldigt konstigt att hon aldrig har nämnt nått av et, när vi står så nära varann, och dte kändes väldigt jobbigt.
För några dagar sen startade jag upp min gamla mobil, jag hade den i 4,5 år och den är full med sms från henne, och när jag läste dom så insåg jag att hon har haft vänner hon aldrig har nämnt innan heller, jag har trott att hon bara hade et fåtal vänner, och jag var väl rädd för att hon inte skulle ha tid med mig, men när jag läste sms:en så insåg jag att det har nästan alltid varit såhär, och förra året var det hon som ville ses och var ledsen över att vi sågs så sällan. Jag insåg också att vi kanske inte har varit ifrån varann så länge som jag har trott. Jag har tvivlat också, på om jag är lika viktig för henne jag hon är för mig, men när jag läste sms:en så kände jag att jag verkligen inte har några skäl till mina tvivel.
Efter det så kändes det bättre, men också konstigt, tankarna fanns kvar men inte känslorna som var kopplade till dom, och det gör mig väldigt förvirrad. Jag var helt jävla nere i skiten och plötsligt så är det västa över.
Så när vi sågs i Fredags så var jag inte säker på vad jag skulle säga, så jag sa ingenting. Jag tänkte en del på det, och osäkerheten över den där nya hon träffat, men samtidigt så mådde jag så jävla bra när jag var med henne, och jag kände verkligen att det finns nått speciellt emellan oss, även om vi nog inte känner precis lika.
Hon spelade upp en låt för mig också, som hon hade gjort, till mig, för längsen. Hon tyckte at tdet var väldigt pinsamt och jag var den enda som fick höra den. Jag tyckte att den var väldigt bra, även om jag inte hade tyckt det så hade jag nog inte haft samma distans till det som hon har. Jag hörde den bara en gång men minns änså några rader
När du ser mig när du hör mig
När du älskar mig när du rör mig
Jag ångrar ju nu at jag inte erättade nått för henne, för nu kommer ju tankarna igen, även om det inte är lika illa som innan. För hur det än går så är jag så glad och tackam över att jag har henne i mitt liv, och jag tycker verkligen så jävla mycket om henne
.
Lasse, L och jag
För exakt 9 år sen så skulle jag på min första konsert med Lars Winnerbäck, det var min första stora konsert, innan hade jag nog bara sett Hjalle och Heavy och Knutters i folkets park.
Jag hade bjudit med en tjej som jag hade gått i samma klass i gymnasiet med. Jag åkte till stan tidigare på dagen och köpte en ny mobil, en Nokia 5140i, sen så träffade jag L vid station, det var femte gången vi sågs. Sen skulle jag åka till konserten så vi skildes åt.
På den tiden så hörde jag inte av mig innan och kollade så att allt var som vi hade bestämt, hade nog knappt kollat att hon tjejkompisen skulle med, hon svarade inte i telefon först, jag hann komma hem till henne och knacka på, men ingen svarade. Då fick jag tag i henne, hon hade slagit i handen och fått en spricka i handleden och kunde inte följa med.
Då ringde jag till L och frågade om hon ville följa med, hon skulle precis åka till sin häst med sin pappa och några fler, men hon kunde följa med.
På vägen dit satt vi och pratade och lyssnade på Lasse, jag visste inte riktigt vägen eller exakt vart vi skulle, men vi kom fram i tid och ställde oss i kö. Där tog jag ett kort på henne med min nya mobil, min första med kamera.
Själva konserten minns jag inte så mycket av, jag gör sällan det tyvärr. Jag stod bakom henne och höll om henne hela konserten, när det var slut så vände hon sig om och kysste mig, sen gick vi ut, kysstes lite till, sen skulle hon röka, jag protesterade så klart men fick ge mig som vanligt. Sen satt vi på bilen och kollade ut över solnedgången över sjön, skulle gärna åka tillbaka dit nångång med henne.
När vi sen åkte hemåt så kysste jag henne när jag körde, stannde kysstes lite mer och sen åkte vidare. Hon hade precis fått en lägenhet men det fanns inga möbler i den, så vi satt i bilen vid en mack i samhället som fram till året innan hade varit mitt hem. När vi skildes åt så var klockan tre på natten. Har inte tänkt på den kvällen särskillt mycket på länge, men nu när jag skriver det här så var det ju faktiskt en helt perfekt kväll. Hon kompisen från gymnasiet hade jag bjudit innan jag träffade L, så det var tur att det blev som det blev.
Året efter träffades vi efter en annan Winnerbäckspelning, var första gången på nästan ett år, Under det året så hade hon varit med om en massa skit, en del av det hade jag orsakat, har tänkt på det en del nu, hur många gånger vi har hittat tillbaka till varann.
Sen 2007 har vi gått tillsammans varje år när Lasse har spelat, och varje gång köper jag turnet-shirts åt oss. 2011 spelade han inte här så då åkte vi till Stockholm, och förra året var det så bra att vi åkte till Stockholm också och såg honom på Hovet, blev två spelningar på en månad. 2010 vann jag en tävling där man fick komma och se på genrepet och träffa lasse och bandet, självklart frågade jag L men tyvärr så krockade det så jag åkte själv.
Lasse och hans musik har alltid varit en del i vår relation. Vi har lyssnat och gråtit till samma låtar och tänkt på varann. På Fredag är det dags igen, jag kommer att stå bakom och hålla om henne, och idag köpte jag en ny mobil,
Det gick inte (igen)
Hon hade inte tid på hela veckan, det kändes som att hon hade planer med andra. Just nu känns det ok dock. Det mellan oss är ju bara en del av allt, har massor att jobba med mig själv också.
Nu ska jag sova, när jag vaknar är det fem dagar kvar
Det gick inte
Trodde det skulle hjälpa att skirva av sig, det gjorde det inte. Så jag skrev och frågade om hon kunde ses snart, har inte fått nått svar än. Går runt och skakar nu, men det var nog nödvändigt, för jag fungerar inte som det är nu...
Allt var för längesen
Har gått ganska bra idag, tills nu. Jag har nog lyckats göra allt värre för mig själv. Jag vill inget hellre än att ringa henne, eller smsa, men jag har valt att hålla mig borta, jag tror jag behöver det iaf, och så vill jag inte ljuga för henne och säga att allt är bra, när inget är bra, vill inte ta det här över telefon, det skulle inte kännas rätt. Men jag har varit nära att sms:a henne och fråga om hon vill ses, men jag har lyckats låta bli. Grejen är att jag har ingen aning om hur kommer att reagera när jag berättar allt det här, risken finns att vi kommer ifrån varann ännu mer.
Jag räknar dagarna till vi ska ses och vill bara att dagarna ska gå, går och lägger mig tidigt för att slippa tänka, försöker jobba så gott jag kan.
Har nog gått igenom allt som hänt emellan oss dom nio åren vi känt varann. Jag har mycket färre minnen från dom senaste 2-4 åren än dom innan. Var längesen hon ringde mig när hon var ledsen, längesen hon skickade fylle sms, längesen hon ringde och väkte mig sen på natten. Att det var längesen hon ringde till mig och grät hoppas jag ju på att det är för att allt är bättre än vad det var då.
Innan hon var här i helgen hade hon inte varit här på två år, hon tyckte själv att det var rätt illa. Kommer ihåg när hon ringde en kväll och var nedstämd, hon ville hitta på nått, jag skulle iväg, men väntade några timmar, hon kom ner och följde med ut, minns att det var en härlig kväll, det hade vi i Lördags med, vi brukar ha kul ihop.
Är så mycket jag vill dela med henne, inte bara de stora akerna, utan lika mycket de små.
Jag hoppas att vi kommer ha bättre kontakt framöver, samtidigt så är det det här jävla avståndet som bara sliter i mig, som aldrig kommer att minska, och det är mycket därför jag har sökt hjälp hos en kurator, för att jag måste lära mig att hantera det som inte går att påverka
Om 6 dygn kommer vi att ses. Tror inte att jag har kämpat med nått lika mycket som jag gör nu..
..
Tänkte väl inte skriva ikväll, men jag behöver nog göra det. Det har varit såhär i fyra dagar nu, det är rätt mycket när det är det enda man tänker på när man är vaken, och det är en vecka kvar till vi ska ses, då jag ska berätta allt för henne.
Pratade med vårdcentralen idag, dom har en kurator som är där mån-tis och som kanske har semester nästa vecka, men det känns bra att jag har gjort nått iaf, och att jag kan säga det till L, att jag faktiskt försöker.
Kom att tänka på förut på alla gånger vi trott att vi inte kommer ses mer, satt och körde då, var tvungen att stanna och lägga mig på ratten och gråta, det är så hemskt att tänka på.
Vill dela mycket mer av livet med henne, men jag vet inte om det går som bara vänner, om jag vill för mycket för att vara vänner. Var en fin solnedgång ikväll, tänkte att jag hade velat dela den med henne, kom på samtidigt att hon delar den här kvällen med nån annan, nån som är ny och spännande
Allting var för längesen
Var och hämtade gamla bilder på min gamla dator idag, det finns några bilder på oss, dom enda som finns på oss tror jag, jag är ju partisk, men vi passar rätt bra ihop. Fanns även andra bilder som hon har skickat på msn, några var på henne, hon är så vacker.
Men de flesta bilderna är 5 år gamla. Satt förut och kollade gamla kommentarer på bloggen och hon hade skirvit en som fick mig att gråta. Inlägget handlade om att jag tänkte väl sluta skriva för att hon blev ledsen av att läsa det. Hon tyckte inte att jag skulle göra det och att vi kunde prata och reda ut om det blev några missförstånd, och att hon ville ha mig nära, att vi skulle fixa med hennes hade till hästarna, det blev aldrig av.
Jag hade samma mobil i 4,5 år, hela inkorgen är full med sms från henne.
Det känns som det var bättre förut,
Det är tio år sen jag tog studenten, tiden innan är rätt så ointressant. De första fem åren innehöll mycket mer och gick mycket långsammare än dom sista, både när det gäller L och resten av mitt liv, det är klart, i första halvan hade jag henne, två gånger to.m. Det var ju nått speciellt med henne från början, det klickade liksom, tyvärr visste jag inte att det var det var. Det finns ingen som hon, jag har aldrig känt så här för nån, har aldrig varit så nära nån, men vi var nog närmare förut. Det kanske är så att det behövs lite "drama" för att hålla en relation vid liv, höll ju på at förlora henne 2009, men sen har det varit rätt så bra.
Jag älskar ju henne, över allt annat, men jag tror väl inte att det kommer att bli vi, det jag är mest rädd för nu är att hon ska träffa nån ny. Jag trodde för längesen att om det tog slut med hennes kille så skulle det nog bli vi, sen insåg jag att det var inte alls självklart, knappt troligt, förstod då att jag skulle nog aldrig klara av att hon träffade nån ny, det tog flera år innan det kändes ok att se henne ihop med nån annan. Hon har ju träffat nån ny, men det var väl inget emellan dom, sa hon, men känslor kan ju finnas ändå. Hon ska på Bråvalla, hon sa inte med vem, så jag antar att det var med honom. Hon gillar inte festivaler eller är intresserad av några band, så det är väl bara sällskapet som drar.
Datorn dog förut, så jag skrev bara klart sista stycken nu, har lätt att tappa tråden. Under tiden så bestämde jag mig för att jag borde nog söka nån form av hjälp. Även om det är det här med L som att utlöst det så ligger det mycket annat bakom, en del av det har nog också med henne att göra också. Jag ska ju prata md henne om allt det här, men jag vill inte lägga över allt på henne, har gjort det förut, även när det har handlat om henne, och jag har varit nära att förlora henne pga det. Tänker ju mycket tillbaka på det som varit, mest dåliga saker, som den gången hon inte orkade längre, vi skulle inte ses mer. Vi sågs en kväll och pratade, och jag grät, när jag åkte hem så trodde jag att det var sista gången vi träffades, någonsin.
Så jag ska söka hjälp, dels för att få ett bättre liv långsiktikt, och för att L:s och min relation ska överleva
