Magnusevangeliet

 

För en vecka sen så tog L bort sin tokiga hund, hennes bästa vän i mer än åtta år. Han hade varit dålig ett tag och hon ville inte plåga honom med operationer utan ville att han skulle få en fin sommar innan han fick somna in. Tyvärr blev han sämre mycket tidigare än hon hade trott.

 

Hon har mått fruktansvärt dåligt de senaste veckorna, och jag har försökt att stötta henne så mycket jag kan.

 

Jag ringde henne förra onsdagen, och vi pratade ett tag. Sen i måndags så har jag ringt henne varje dag, utan svar. Igår skickade jag ett sms och skrev att jag ville bara veta om hon var ok, men inget svar. hade hon varit ok hade hon nog svarat. Känner mig helt förtvivlad emellanåt, vet inte vad jag ska göra, vi är alltid långt ifrån varann och har inga gemensamma vänner. Det är så lätt att tankarna far iväg när man inte vet nånting.

 

Är orolig av flera anledningar, att hon kanske söker tröst nån annanstans, hos nån annan. Jag känner mig utestängd, och har gjort det lite i allt det här. Jag skulle hälsat på henne och hunden för två veckor sen, men jag kom inte ifrån när vi hade bestämt, ville komma en annan dag men hon orkade inte träffa folk mer än nödvändigt. Några dagar senare hade hon varit hos sin pappa och bror så dom fick säga adjö, men jag fick inte göra det.

 

Även hur dåligt hur hon har mått så har hon ändå klarat av vardagen, och jag är inte en del av den. Men det är ju inte mig det handlar om, jag gör allt för henne, för att hon inte ska må så dåligt, om jag bara fick.

 

Ska fortsätta ringa varje dag, har jag inte hört nått på måndag så får jag väl göra nått, ringa hennes mamma kanske, är bara hon och hennes ex som vet vem jag är typ.