Magnusevangeliet

Här kan man köpa en dyr skiva, som finns i 500 ex. Jag är ganska sugen men det känns lite onödigt att lägga 1500:- på nått jag aldrig kommer våga spela, och låtarna har jag ju redan...men jag får se...

Annars så har jag lärt mig en fjärdedel av första melodislingan av Shoreline med Broder Daniel. Det är en härlig känsla när man kan säga igen melodin man spelar, iaf som nybörjare..

Jag kommer ihåg att när jag hörde Shoreline och såg videon när den var ny så fick jag en längtan efter att stå på en scen, att vara en del i något stort, om än bara en liten del i det stora.

Här är också en jävligt bra låt. Det kan vara lätt ibland att skratta åt en en långhårig skäggig man i kafta´n som hoppar runt på scen, men inte om han heter Ebbot...

Det är alltid lika skönt att klicka på "skapa" när man ska skriva nått här, då känns det som att man skapar nått :P.

Jag mår rätt bra fakiskt. Det känns bra.

Jag ringde L igår, vi pratade i en och en halv timme, fast inte så mycket om oss och så. Idag har jag känt mig hoppfull, att vi kommer att lösa det här, hoppas bara att hon också tror det. 

Sen Elinor och jag träffades för några veckor sen så har vi haft rätt mycket kontakt, det känns också jättebra. För ett år sen trodde jag att vi aldrig skulle ses mer. Sen träffades vi en gång förra året och efter det så trodde jag att vi skulle ha mer kontakt, men så blev det inte, men nu sms:ar vi nästan varje dag.

Känns skönt att man kan hitta tillbaka till nån man har trott att man har förlorat..

Men jag hatar Håkan Hellström :P. Han får massa priser fast att han gjort en skitdålig skiva. Jag har köpt den och blev jävligt besviken. Om jag vinner ett musikpris nångång, då ska jag kräva pengarna tillbaka av Håkan personligen, när jag håller mitt vinnartal. Eller om jag träffar honom nångång, då ska jag försöka få honom att ge mig 150 spänn....

Batteriet i klockan i köket har blivit dåligt. Jag tog ner den för att jag inte skulle få för mig om att den gick rätt. Då kom jag tänka på ett särskilt minne.
Det var tredje natten i rad vi sov ihop, vi hade känt varann lika länge. Första kyssen var kvällen innan. Hon stod i fönstret och rökte i bara underkläder och ett linne. Kvällen innan hade hon klagat över att hennes klocka tickade för högt, och när hon stod och rökte blev hon så trött på klockan att hon kastade ut den genom fönstret. Hon var lite knäpp redan då :). Jag kommer aldrig glömma den tiden, den kunde inte börjat mycket bättre. Tyvärr forsatte det inte lika bra, och jag ser tillbaka på det som att allt var oförstört då. Hon har sagt att om vi hade blivit ihop då så hade det nog inte hållt så länge. 
När jag tänker på det så vet jag inte riktigt när vi "borde" ha blivit ihop. För över ett år sen var det ju väldigt aktuellt, men jag kände mig så osäker. Hade vi blivit ihop då så hade det inte blivit lika bra som det hade varit te.x nu. Det känns som att det senaste halvåret har gjort väldigt mycket med oss, vi har kommit ännu närmare varann.

Så egentligen skulle det inte ha blivit bra, hur vi än gjort. jag vet inte hur man ska känna inför sånt. Det är som bilen jag hittade på blocket. Jag hade inte tänkt att köpa nån bil, men så hittade jag en som verkade väldigt fin och bra, det var ingen bild men det verkade lovande. Jag funderade på den i över ett dygn, tills jag bestämde mig för att jag skulle ringa på den, då var annonsen borta, och jag kollar varje dag efter nått liknande, för en likadan finns inte. Jag grämer mig rätt mycket för det, men jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda egentligen.

Lika bra som det började, lika illa "slutade" det. Två veckor efter att jag hade sagt atta jag inte ville ha ett förhållande, fast jag inte hade en jävla aning, var mest rädd att såra henne, så blev hon ihop med sin kille, ett halvår senare var dom förlovade. Det hade ju kunnat bli så att det tog slut efter ett halvår, sånt är ju vanligt.

Jag försöker att inte tänka på att det kunde varit vi. Hur det skulle vara att bo ihop, hur flytten skulle gå till. Vi kunde ha hennes tv i vardagsrummet och min i sovrummet, hennes dubbelsäng skulle vi behövt också.
Nu har hon en 50 tums tv och en ny säng... 

Jag är helt vilsen, tom och känner mig rätt ensam.

Vi pratade lite igår, hon mådde inte alls bra, men jag var visst den som var minst lämplig att prata med. Det enda jag kan komma på då är att det är nått emellan henne och hennes kille, sånt kan var lite känsligt för mig. Senare pratade vi på msn, kändes konstigt att inte kunna fråga hur dte var med henne, för jag hade ju inte kunnat fråga varför som föjldfråga. Jag sa till henne att jag var ledig på Onsdag och frågade om hon ville ses då, nästan alla av dom få lediga dagar jag har så har vi setts, men hon sa nej. Det passade inte eller vad hon sa. Sen sa hon att det är så mycket hon vill säga till mig, men hon visste inte hur hon skulle få mig att förstå. Jag sa att hon fick ta den tid hon behövde, till viss del sa jag det för att jag inte orkade med nått då, och jag kände på mig att det inte var nått positivt, hon sa att det var både och, och att det beror på hur man ser det. jag tror det är positivt för henne och negativt för mig.

Igår eftermiddag var jag väldigt nere, hade börjat tänka jobbiga tankar. Sen läste jag i hennes blogg, det handlade typ och hur bra henne kille är, fast mest handlade om nått hon hade berättat för honom, som hon trodde att hon skulle bli lämnad för, men han var tydligen jättebra, som sagt. Hon sa till mig att han hade växt i hennes ögon. Så jag förstår inte varför hon mår dåligt, om det ens har med det att göra. 

Jag undrar om hon har berättat nått om oss...

ibland känner jag mig väldigt utanför, särskillt när hon inte vill berätta saker för mig. Hennes kille får veta allt, träffa henne varje dag, somna och vakna brevid henne. Jag får nöja mig med ett sms eller att hon ringer ibland, inte för att jag begär att hon ska behandla mig och sin kille lika.

Jag får kämpa hela tiden för att hålla mig kvar i hennes liv, hennes liv som jag knappt ser nån plats för mig ibland. Vet inte hur länge jag orkar hålla på att kämpa. Jag förklarade för henne igår att det senste halvåret har gjort mig väldigt förvirrad, hon förstod det och sa att hon också var förvirrad.

Jag har tagit en liten paus, tyvärr är det rätt patetiskt. Den enda egentliga skillnaden är att jag visas som offline på msn så att hon inte kan skriva till mig, det är det närmaste vi kommer att träffa på varann på stan, men om hon hör av sig så svarar jag så klart.

Jag fattar ingenting av vad som händer just nu...

Ikväll kommer hon hit. Vi ska ska och bowla. Jag har inte bowlat på sju år.
Jag trodde hon skulle sova över och stanna nästan hela Fredagen, så blir det inte. Hon måste ta hand om hästarna. Jag fick redan på det i morse, jag satt och grät. Visst är jag besviken, men inte till största delen av att hon inte stannar. Enda sen julhelgen har inget blivit vad jag hoppats på. På Juldagen var det iofs kul, men vi åkte aldrig nånstans, och träffade inte många. Annandagen så fick jag med mig två kompisar att äta pizza, men det var allt. När Mustasch spelade kunde hon inte komma. och nyår blev inget av alls. Är enda sättet att slippa bli besviken att inte hoppas?

Jag frågade henne när hon var tvungen att åka hem, mest för att ta hela smällen på en gång. Hon skulle åka inatt, jag trodde att hon skulle sova över och åka tidigt på morgonen, då grät jag igen.

Jag är såklart inte besviken på henne, utan att inget blir som jag hade tänkt. Blir så ledsen när jag tänker på hur jag har gått och städat och fixat, funderat på vad hon vill ha till frukost, sängen är nybäddad och extramadrassen också.

Jag har haft ont i ryggen i snart en vecka, til och från. Jag har tänkt att om det blir för jobbigt så kan jag nog inte bowla, men då har vi ju hela Fredagen ihop, trodde jag. Det var nog Fredagen jag sett fram emot mest egentligen. Jag har tagit ledig och allt, vet inte vad jag ska göra istället, får väl försöka göra det bästa av allt, även om jag vill lägga mig i sängen i några dygn.

Vi har väl helt enkelt pratat för lite om det,  men hon sa att hon också hade tänkt att stanna, men det gick helt enkelt inte.

Det känns som jag försöker hela tiden, att hitta luckor när vi kan ses och så, men det är inte ofta det funkar. Oftast har vi setts hos henne, Jag har åkt dom där tolv milen upp många gånger, men det är dom hem som är värst, en natt kanske jag inte lyckas hålla mig vaken.

Jag hade planerat noga hur jag skulle få ordning tills hon kom. Te.x så skulle jag diska idag på lunchen så allt var diskat när hon kom. Nu är klockan halvtre och jag äter frukost. Ryggen var värre än någonsin i morse så jag har inte orkat göra nått extra.

När det gäller företaget så är jag inte alls nöjd med hur jag har det just nu, men det som håller mig uppe är att jag ser framåt, på dom förbättringar jag ska göra och hur det mesta kommer bli bättre, särskillt sånt jag gör ofta, men ibland vill jag bara ge upp allt, det är ingen idé, jag kommer aldrig ha råd osv.

När det gäller mitt liv så vet jag inte vad jag ser fram emot riktigt. Det är väl mest drömmar. Jag har fått en idé om att jag ska köpa ett hus, inte vilket hus som helst, det måste ligga i byn för att det inte ska bli för långt till jobbet och så, och i en by finns inte många hus. Jag har iaf en liten dröm om att köpa ett hus några hundra meter bort, Synd bara att det bor nån där, men han är gammal och bor själv så han kanske inte vill ha det kvar. På tomten ser det ut som skit så det är nog inte dyrt heller. Där skulle jag vilja bo, och bygga ett nytt dubbelgarage. 

Jag läste i en gammal Bilsport om en Volvo Pv. Jag tänkte att jag skulle vilja ha en sån. En taksänkt med bakhängda (kidnappar öppning) dörrar, svart skulle den vara, den skulle se ut som en hotrod.  Jag kollade på blocket, där hittade jag precis en sån. Tyvärr har jag inte plats eller tid för nått sånt. Tankarna går om att köpa den och ställa undan nånstans, för mycket är ju redan gjort. Skulle vara härligt med en fin bil att köra med på sommrarna, som kunde stå i mitt dubbelgarage.

  http://www.lowood.se/itsamess.html

Jag plublicerar det här i efterhand. Är rädd för att hon ska tycka att jag inte uppskattar att hon ska komma hit. Det gör jag, men besvikelse är väldigt stor. Det är den värsta känslan, tycker jag.