Magnusevangeliet

 

I Söndags så tyckte jag att det var dags att julhandla. Jag åkte och träffade L och sen så var hon med när jag handlade, hon hade sin dotter med sig, och det var trevligt och det gick fort att klara av julhandeln.

En kompis ifrån gymnasiet var i samma stad över jul, Jag har inte pratat med henne sen 2004, hade det inte varit för Facebook så hade vi nog inte haft kontakt idag, det gäller nog ganska många på min vänlista. 

Jag hade skrivt till henne och frågat om hon ville ses, och jag skulle höra av mig sa hon. När jag och L hade sagt hejdå så skickade jag ett sms till henne, och efter några sms fram och tillbaka så hade vi bestämt plats, vi skulle ses på filmstaden, det passade bra eftersom jag skulle köpa en presentkort,  Hon hade gångavstånd dit så jag sms:ade när jag hade hittat, parkerat och kommit fram. Jag köpte mitt presentkort, och sen ställde jag mig och väntade på henne, såg Markus Krunegård som skulle gå och se en film, satte mig och väntade, sen gick jag ut för att se om hon stod och väntade utanför, gick sen till andra sidan och då mötte jag henne, fick en kram. 

Vi gick och åt kebab som smakade dåligt och pratade om vad som hänt sen sist, vilket efter 8 och 1/2 år blev ganska mycket. Hon har två barn och jag har.....lånat över 6 miljoner. Sen gick vi och pratade och tittade i affärer och sen så gick vi till bilen för att få ut den innan dom stängde parkeringshuset. Sen satt vi i bilen och pratade. 

 

När jag julhandlade så var jag väldigt trött och hade ont i huvudet, och det kändes konstigt att vi skulle träffas efter så långt tid, och jag tänkte att vi skulle fika och att det skulle ta en timme kanske.Efter fyra timmar så var jag jättesen och var tvungen att åka, men först körde jag hem henne, eller där hon skulle ova iaf. Jag fick en jättekram och hon sa nått i stil med att" hoppas vi ses snart igen", jag kommer inte ihåg exakt, och det är poängen med hela det här inlägget. 

Jag var väldigt glad för att vi hade träffats, det kändes jättebra och det kändes som ett slag i ansiktet på mitt mer osociala jag, allt kändes bra, lite för bra. För vem vet när vi kommer att ses igen, jag tror att det är 40 mil emellan oss och ledig tid är inget jag är bortskämd med. Men, poängen är att varför kan jag inte glädjas åt det som är bra? Istället för att tänka på det som är dåligt, Jag var glad i max en halv dag, sen dess har jag tänkt på det dåliga. När vi pratade om krogen så sa jag att jag bara gick på mindre ställen på landet, och hon tyckte att det var dom som var roligast, varför sa jag inte att hon var välkommen hit nån helg. 

 

Mina tankegångar har ändrats lite sen vi sågs, och jag tror att det är så att jag behöver nån, nån som speciell att ha i tankarna. Jag kommer ihåg på en gång på gymnasiet när en kompis spelade "Poetry in motion". Jag kände att jag behövde nån att tänka på, att tillägna låten, men det fanns ingen, men sen kom jag att tänka på henne, hon som jag träffade i Söndags.

Jag trodde att jag hade kommit ifrån det där men tydligen inte.

 

Jag brukat säga att jag inte gillar folk, och det är ju till viss del sant, men det beror ju på var och hur, men jag överdriver det en del. men inte så mycket som när jag skulle mönstra och sa att jag hade torgskräck, men jag fick ju min frisedel.

Men jag gilar att träffa folk, men igår var jag ute, nykter och idag så känns krogen inte som den bästa platsen, men jag vet knappt var man träffar folk annars, jag har ju inget vanligt jobb där man träffar folk varje dag.

 

Det är med att behöva nån betyder inte bara att vilja ha en flickvän, utan det kan vara en vän. Nån som man kan åka och hälsa på och äta glass med framför tv:n. Hon är en sån, men avståndet sätter stopp.

 

Jag gick ju på internat på gymnasiet och dom flesta bodde i två hus med lägenheter  i. Dom flesta andra fanns inom ca 2 km. På kvällarna gick man runt och hälsade på folk. Sen tog jag studenten och flyttade hem, till ett eget litet hus och mina kompisar som jag umgås mest med bor 7 km bort. Det var en omställning som jag har haft väldigt svårt med emellanåt, från allt umgänge till ensamhet.

 

Jag funderar på om jag skulle ringa henne nångång, men kan ju prova med sms först. Det är mycket som jag har kommit på att jag saknar, te.x långa regelbundna samtal. Efter att E försvann ur mitt liv och det blev bättre emellan mig och L så har det kännts lugnt och skönt, men det har gått några år nu och nu känns det väldigt tomt. L och jag är fortfarande bra vänner men livet har väl kommit lite emellan.

 

 

Igår kväll så fick jag plötsligt upp en bild i huvudet, en bild som E skickade till mig en gång. Hon provade kläder till helgen och mms:ade två förslag. Det var väl där nånstans som jag började tro att det fanns nått emellan oss, och det stärktes när hon skickade en bild på sig i bara underkläder, efter lite tjat ska väl tilläggas, fast jag visste ju inte vad det var för bild, hon hade bara sagt att det var en bild som inte var lämplig att skicka, och det var ganska lite tjat iblandat.

 

Det där är nog snart fyra år sen, det är över tre år sen vi träffades för sista gången. Jag tror jag hatade henne i nästan två år, först för det hon gjorde, men sen var det mer som ett skydd för att inte sakna henne. Nu bryr jag mig inte så mycket om vad hon gör, förutom nu då, fick nått slags återfall. Jag håller mig borta från hennes FB profil, men idag så googlade jag henne, hon är tydligen kartläsare åt sin kille när dom kör rally, det var väl det jag fick reda på, fanns en bild på dom när dom vunnit en tävling, och när jag såg dom tillsammas så kände jag..ingenting egentligen. Det är ju det som varit som jag saknar, en del av det iaf. Jag tyckte ju så fruktansvärt mycket om henne, och det var ju det som var problemet, männsikor man inte tycker om kan ju vara ett problem, men det är dom man tycker om som det verkligen blir jobbigt med.

 

Jag försöker se tillbaka på dom här tre åren utan henne, men jag kommer inte fram till så mycket. Jag känner mig bättre, starkare och har bättre självförtoende, men nu är jag väl inne i en svacka, Det känns tomt att inte ha nån, samtidigt skönt för det har varit mycket skit genom åren, det var därför jag började skirva här. Nu är det bättre, jag är bättre, men det är tomt, jag skickar inga sms för jag har ingen att skriva till. Jag känner väldigt många, men jag umgås med ganska få.

 

Jag studerar och begrundar livet, istället för att leva det, och oftast är det medvetet, jag har varit ute en del på helgerna, men egentligen skulle jag lika gärna kunna vara hemma och ha en mysig hemmakväll, men när man är själv så blir det inte så mysigt.

Idag när jag var lite stressad och uppe i varv så slank jag in på kontoret och kollade lite på FB. En kompis hade lagt upp några bilder ifån hans begravning, han som försvann och hittades död på två vrckor sen, och känslan kom tillbaka, den  bara slog till i bröstet, det blir så när man är helt oförberedd på såna tankar. Läste hennes blogg, och hon hade varit på samma begravning, och henns ord och hennes saknad skar i mig.

 

Så när jag hade ätit middag så satte jag mig med gitarren och med några enkla ackord och en textrad jag hade kommit på en halvtimme innan så skrev jag en låt, nästan en hel låt, det är nog bara nån mer textrad kvar.

Det känns rätt stort, jag har försökt förut men det har inte blivit bra och jag är väldigt självkritisk. Problemet är bara att när man få feeling så tycker man att det blir rätt bra, men när det avtar  och läser texten med andra känslor och tankar så känns det  väldigt annorlunda, men samtidgt så är jag glad att jag lyckats.

 

Ikväll hängde jag med två kompisar som skulle ut, det var lite tillställningar i stan, eller ja, byn, men systemet finns där iaf. Jag hade hoppats att få träffa på henne där, som jag helst av allt vill träffa, men egentligen var det inte så troligt, med tanke på att killen som hon var kär i dog för mindre än två veckor sen.

 

Jag läser hennes blogg, sist skrev hon om att hon skulle börja jobba igen, och jag vill veta hur det har gått, jag vill så gärna att det gick bra för henne. Gränsen emellan att snoka och bry sig blir väldigt fin när man knappt känner den man bryr sig om..