Magnusevangeliet

Jag har försökt skirva flera gånger, det blir bara utkast. Vet inte vad jag ska göra. Jag har lovat henne att inte säga nått till nån, om det inte gick för långt, men då kommer det att vara försent.
Hon ringde igår, blev glad när jag såg att det var hon. När jag svarade så storgrät hon, jag hörde knappt vad hon sa. Vi pratade på msn sen istället. 
Känns så hopplöst. det är 13 mil till henne, och jag kan åka till henne tidigast till helgen. Tänk om jag bodde närmare, i samma stad, i samma hus. Då hade bara behövt att komma över när hon ville.   

Har just haft det längsta telefonsamtal jag någonsin haft. Vi pratade i tre och en halv timme, men det kändes inte så länge. Vi har pratat om det mesta, både roliga och jobbiga saker, och jätte jobbiga saker.

Det kändes konstigt också. Vi pratade om allt vi varit med om, allt som hänt och hur vi ändå hittat tilbaka till varann, och att det känns som att det ska vara vi ( även om vi just nu är på olika plan), men faktum är ju att hon kommer åka hem med honom till deras hem.

Men mest känns det bra. Vi hör ihop, vi är starka tillsammans..

This one´s for you.

Ibland undrar jag om det är fel på mig, om jag är deprimerad eller nått. På ett sätt vore det skönt om jag var det, då finns det en förklaring till att jag mår som jag mår ibland, men det vore också skitjobbigt, för det skulle behöva gå rätt långt innan jag tog tag i det och försökte få hjälp.
Särskillt idag har jag funderat på det här. Jag kan inte säga vad exakt jag tänkte på, men jag tänkte på vardagliga saker som är jobbiga, som man måste göra varje dag, kände att jag inte ville leva då, att det var för jobbigt. Känner mig rätt känslig. När jag var uppe och hälsade på henne i Onsdags så mådde jag inget vidare, kände en jävla press på mig hela dagen. När vi skulle köpa läsk så sträckte jag fram pengarna, för att kassörskan skulle ta emot dom, men det gjorde hon inte och jag bara släppte dom rakt ner i disken, dom skulle i en sån här automat. Kände mig skitdum efteråt.

Idag när jag var på Ica kände jag mig nere också. Det var fullt av gamla fula tanter, och en gubbe som är nått fel på, vet inte hur, han säger aldrig nått iaf och går konstigt stod bakom mig i kön, han hade en massa tidningar han skulle köpa, och han tappade hälften, jag brydde mig inte först men han verkade inte kunna ta upp dom själv så jag samlade ihop dom och slängde upp på bandet, sen ville jag bara därifrån. När jag kom ut och satte mig i bilen så kände jag att jag inte vill åka nånstans, jag ville inte åka hem, inte hem till nån kompis och inte bara åka en sväng, jag ville ingenstans. Åkte en sväng till slut, det var varmt och ja hade rutorna nere och det fläktade jätteskönt, det hade varit jättebra om jag inte tänkt på henne, och att jag inte hade nån att uppleva den där stunden med. 

Jag läser i en interjuv med Anderas Kleerup att han för ett år sen fick diagnosen ADHD, och att alla barn inte blir överenergiska, utan en del blir istället långsamma och dagdrömmande, och i vuxen ålder upplever en känsla av inre rastlöshet. Dagdrömmande är jag ju absolut, resten stämmer väl in lite mindre, men jag känner igen det. Kleerup fick frågan: "hur på verkade det dina relationer?" Han svarade: "det gick åt helvete". Precis som för mig då.

I trean på gymnasiet träffade jag en tjej på en julfest. Det var första gången jag var kär på riktigt. Första gången jag kommit nära nån. Jag vart sårad flera gånger av henne. Botten var väl nådd när hon blev ihop med en kompis, som jag känt sen vi började på lekis, och vi hängde ihop enda till gymnasiet, då gick han i en annan klass, men vi bodde ihop första terminen, dom gjorde det dessutom bakom ryggen på mig, och jag fick tvinga fram saningen hur henne, typ.

Nästa tjej var jag lite intresserad av ett litet tag, tills hon skaffade pojkvän, var inte mer med det, tills hon sa nått på en fest, om att om hon varit singel hade hon gärna gjort nått med mig, typ, kommer inte exakt, då sa jag att jag hade varit intresserad av henne innan, då sa hon dom där orden jag inte kunnat glömma: "hade du sagt nått då hade jag varit din". Typiskt, är väl ordet. Jag var ju inte väldigt kär i henne, men då hade det dugit bra med det som jag kände då.
Hon vart singel sen, men träffade snart en ny.
Samtidigt träffade jag henne, hon som är en väldigt stor del av mitt liv idag, det gick ju också åt helvete kan man säga, flera gånger, men vi träffas fortfarande. Hon har sagt att det känns konstigt ibland att vi fortfarande ses, och det har hon ju lite rätt i, men vi hör ihop på nått sätt känns det som. Nu när jag har det väldigt jobbigt så har jag väl känt ibland att jag bara vill lämna allt, och hade det varit nån annan, vem som helst så hade jag nog gjort det också. Hon sa att jag kommer nog träffa nån som passar mig bättre, vet inte exakt vad hon syftade på, men jag har inte kunnat komma på nån som skulle passa bättre än henne, hon var ju perfekt för mig, jag insåg det för sent bara.. 

 Vi var på fest igår hos en kompis. Jag åkte som vanligt själv och kom dit senare än dom andra. Det var några tjejer där som mina kompisar hade träffat några gånger innan, och det kändes lite som att allt gick ut på att få hångla med nån av dom. Inte för mig, jag var ju nykter. Men under hela kvällen tänkte jag på en text ur en Winnerbäck låt: "I desperat jakt på en vän, kan förnedras om igen". Det känns rätt ofta så, som en jakt efter någon när vi är ute. Det vore så skönt att slippa det där, att känna trygghet istället. Tyvärr kommer jag inte göra det på länge. Jag kommer säkert att träffa nån, nån dag, men med tanke på hur nära vi är och hur bra vi funkar ihop så har en ny tjej rätt mycket att leva upp till.

Det var längesen jag trodde på att man kunde bli lycklig, jag har inga såna drömmar. Undantaget är midsommardagen, och dagen efter det. Jag var verkligen lycklig, det kändes så jävla bra, för bra för att vara sant. I nästan ett dygn fick jag känna mig riktigt lycklig, sen gick det över till ovisshet, sen ryktes allt ifrån mig igen, och allt var som vanligt. det var så härligt och kändes för bra så jag undrar ibland om det verkligen var på riktigt, det kanske bara var en dröm, lycka kanske inte alls finns i verkliga livet. Det här är kanske bara är en dröm, jag hoppas faktiskt det, att jag ska vakna och upptäcka att det inte alls är 2008, utan 2005. Jag har lite mer fritid en skrotig bil och nån som bara väntar på att jag ska hälsa på. Och jag skulle göra allt rätt, var så jävla bra emot henne..

En sak som gör mig väldigt ledsen är att vi känner samma saker och tänker samma tankar, men aldrig samtidigt. Jag tänkte lite förut att om det skulle bli nått mer emellan oss så kanske det vore bra att skaffa en dubbelsäng, och hon har ju en som hon inte använder, som vi kunde ta hit. Hon har tänkt på det också, för nio månader sen.

Det känns som vi verkligen hade blivit nått ihop, nått speciellt, men den kärleken som skulle förenat oss håller istället på att slita sönder oss. Jag trodde verkligen det fanns nått mer emellan oss, sista gången jag trodde på dte var i Tisdags. I Måndags var det så underbart när hon kom hit, sent på kvällen, inte planerat ett dugg. Det fattades bara att hon kastad småsten på mit sovrumsfönster när hon kom så skulle det varit som på film.
Jag känner mig lite lurad också, inte av henne direkt, men att vi har trott helt olika saker, och att jag trott att en del saker inneburit  nått emellan oss, men det var visst fel. saker hon sagt, gjort och skrivit, låttexter som betytt massor för mig, som jag verkligen trott att dom betytt samma sak för henne. Hon kanske också känner sig lite lurad. Det finns saker jag gjort för henen för att jag älskar henne, och hon har trott att jag gjort dom som vän, tyvärr jag jag inte urskilja vad jag gjort efter vilka känslor.. 


Hon skrev nått i sin blogg, nått som kan betyda vad som helst, men jag vart lite rädd. Hon skrev att hon kanske är lite modigare nu. Jag blev rädd och tänkte att hon kanske kommer på att hon klara sig rätt bra utan mig, för jag klarar mig inte utan henne, även om det är väldigt jobbigt för mig just nu. Jag kan inte se ett liv utan nån som man verkligen kan prata med, säga precis vad man tänker. Tårarna är inte långt borta när jag tänker på det. Om jag var tvungen att ge upp allt i livet utom en "sak", så skulle jag ha kvar henne... 

På mitt soffbord står en fanta flaska, hon hade med sig den när hon kom i Måndagskväll. I morse tog jag den och skulle slänga, men jag stannade och kände att jag inte ville göra det, så jag ställde tillbaka den precis som hon hade ställt den. Vet inte varför jag gjorde så faktiskt..

Känns lite som att vi bara blir ledsna av varann just nu. Hon ringde i morse, jag råkade säga nått dumt, jag undrar om det var hur jag sa det, eller att jag sa det, hon la´på, jag ringde upp igen, efter lite funderingar. Jag tror inte så ofta att jag kan göra så det blir bra, att risken för att göra det värre är större, och jag ville inte göra henne ledsen just innan hon skulle jobba, men det vart faktiskt bättre sen, inte mycket kanske, men lite.

Det verkar nästan lite som att hon är ledsnare än vad jag är, jag känner mig rätt ok, men jag känner mig också avstängd. Har har lite samma känslor och tankar, men dom kommer inte åt mig längre, jobbiga tankar slår jag bort utan större problem, vet inte vad jag ska tro..

Jag vet inte hur jag mår, jag är inte direkt ledsen, lite ledsen är jag ju, men inte så nere som jag varit. Det kan bero på att jag var nära att förlora henne helt, allt annat får vänta då.

Hon behöver en bra vän, en riktigt vän, jag undrar om jag räcker till, eller om jag är för nere i mig själv.

Jag har aldrig förut känt att jag behövt att kämpa för att hålla ihop en vänskap, särskillt inte när det varit nån jag varit kär i, så har det känts som att vänskapen är något i andra hand, nått som finns i brist på nått bättre.
Så känns det inte nu. Visst, det är skitjobbigt att jag aldrig kommer at få älska henne så som jag så gärna vill, men jag tänker inte ge upp henne helt bara för det, hon är aldeles för viktig för mig. Ingen annan har någonsin varit närmare, och jag tror det är likadant för henne.

Jag känner mig tom, helt nollställd, men jag vet två saker: Jag vill aldrig förlora henne och att jag tänker inte ta några avgörande beslut på ett tag, ska känna efter hur det egentligen känns, för just nu har jag ingen aning..

Johnossi - 18 karat gold ( det gick inte att lägga upp videon här) 

Kris.
Jag har varit mer eller mindre inne i den hela det här året, nu är vi två som är inne i den... 

 Dom är ihop igen, och jag mår skit egentligen, men det finns nått som viktigare än min sorg: hon. 

Det har varit en dag i tårar, för båda två. Jag var ledig idag för att träffa henne, jag mådde lite dåligt, mest fysiskt, men det blev värre när vi inte höll på att få ihop det så att vi skulle ha tid samtidigt, jag kände mig jävligt pressad eftersom jag hade massor att göra när jag kom hem också, det drog ner humöret en hel del. Jag försökte vara gladare när vi sågs med det var svårt, men inte när hon tittade på mig och log.
Jag var jävligt känslig, minsta lilla kändes skitjobbigt, och värre blev det när vi åkte ut till hennes hästar i olika bilar och hon höll på att preja mig, det var väldigt nära, då vart jag rätt sur, och med tanke hur det var innan så var det inget vidare.

Hon vart ledsen och sa att om jag skulle vara sur kunde jag lika gärna åka hem, och jag tänkte att om vi ses och hon inte har trevligt är det bara slöseri med hennes tid. Jag såg att hon var ledsen men jag lär henne prata lite med hästarna innan vi började prata. Vi satt och pratade ett tag och det kändes som det värsta var över.
Sen ringde hon sitt ex och när hon sa hejdå så sa hon "puss puss älskar dig", det kändes konstigt, men jag visste inte om jag vågade fråga om det. Tills slut gjorde jag det och hon sa typ att dom är ihop igen.

I början gick det bra men när vi började prata om det så kunde jag inte hålla tillbaka längre, även om jag inte försökte så mycket. Jag gråter inte så lätt och ibland får jag nästan pressa fram tårarna, men inte idag.
Vi satt och pratade en del, ibland låg jag bara i gräset och såg på himlen.
Sen frågade hon om vi skulle gå till bilarna så att jag fick åka innan hennes kille kom, det lät som en bra idé tyckte jag, han var den sista jag ville träffa, jag hade hellre träffat hitler, hade ju varit tufft med tanke på att han är väldigt död. Vi stod och pratade en stund, och kom in på rätt djupa saker, så kom han, med hennes bil och åkte förbi, och jag trodde att han när som helst skulle komma dit. Jag sa att jag ville åka, hon vart ledsen och gick till bilen, då såg jag att han ställde en bit bort, och inte alls var på väg till oss, hon var på väg in i sin bil, och mitt emellan stod jag och kände mig förvirrad, jag tog till flykten, åkte därifrån, det ångrar jag nu, djupt.

Ett tag senare ringde hon. Hon kände sig väldigt sårad över att jag bara stack. Jag gör väl så ibland, när det blir aldeles för jobbigt.

Lite senare fick jag ett sms om att hon tyckte att det var konstigt att jag inte ringde och försökte ställa allt tillrätta. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga om jag ringde, och att det fanns en stor risk att jag skulle säga nått ogenomtänkt och plötsligt inte ha nån vän kvar alls. Fick ett till sms, som slutade med " Du får välja, antingen att vara min vän eller inte alls". Kände då att jag var tvungen att ringa. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade ont i huvet och var jättetrött, men behövde verkligen prata med henne. Det var en jävla tur att jag gjorde...

Hon sa att om jag inte ringde ikväll så hade hon bytt nummer och msn och allt som vi kommunicerar med, och jag fick bekräftat att det är väldigt känsligt emellan oss. Vi pratade i en och en halv timme, är nog det längsta hitils, efter tre år.

Jag vet knappt vad vi kom fram till, men jag vet att jag har en närmsta vän jag kan ringa imorgon med,

Det känns som ett minfält, jag får inte ta ett felsteg. Jag har kännt ett tag att om dom blev ihop igen så skulle jag dö, inte bokstavligt kanske, men nått som vore värre är om jag förlorade henne helt, vad vore mitt liv då? Hur var det innan?

Min känslor kommer att vara ett problem för oss ett bra tag framöver, det kan jag inte förneka, men när jag kommit dit så kan vi vara den bästa vänner man någonsin sett.

Jag måste erkänna att ibland tänker jag att jag bara vill gå in i ett skal och aldrig prata med nån mer, även hon. Men jag tänker inte var den som tar ifrån henne sin närmaste vän hon någonsin haft, och jag vill inte förlora min heller.

Det kommer att ta tid, och vara väldigt jobbigt, jag har ju knappt tagit det till mig. För åtta timmar sen så krossades alla mina drömmar och förhoppningar, framtiden ser lite mörkare ut och jag har en massa känslor som ingen vill ta emot, det måste få ta en stund att få in.

Jag vill inte anklaga henne för nått men nu vet jag hur det känns att bli kastad fram och tillbaka, så som hon kännt så många gånger..

Jag är helt slut, det är lite krävande att få besök. Jag har knappt sovit, hon kom hit runt elva på kvällen, vi gick och la´oss vid ett, jag sov knappt nånting. Det är märkligt, när hon sovit här så har jag sovit dåligt, men förut när vi sovit tillsammans så har det inte varit några problem. Den där madrassen jag sov på är nog inte så bra, är seg och stel överallt.

Jag behöver inte sakna henne så mycket dom här dagarna. Hon kom hit igår, stannade till tolv idag och så ska vi ses imorgon igen.
Men jag saknar ju henne på andra sätt. När vi skulle sova och låg i varsin säng så låg jag bara och tänkte på dom gånger vi sovit ihop, och hur härligt det vore att känna henne riktigt nära..

Hon är på väg hit, nu. Hon fick ett infall sa hon, och jag tänker inte säga nej till att få besök av henne, även om jag har panik diskat, dushat, och städat, nu ska jag lägga mig i soffan och verka skönt avslappnad när hon kommer :P

Jag måste erkänna att jag inte hade listat ut hur man lägger in youtubeklipp i bloggen till igår, så framöver kommer det bli mycket mer musik.

Jag skulle diska duscha och gå och lägga mig, jag har suttit vid datorn bara, och pratade med en kompis ett tag, mest om bilar.
När vi var ute i går så stod det en Dogde ram på parkeringen med flaket fullt av basar och spelade, alla tyckte att den var skitfrän. Jag var mer tveksam, speciellt när två platinablonda tjejer satte sig i bilen, som kände han som hade bilen, jag funderade mest på om dom fick betalt för att var med eller om man känner såna tjejer när man har en frän bil. 
Jag har också en frän bil, en ( om jag får säga det själv) jävligt frän Cheva som är höjd med skitstora hjul. Den gick bakaxeln sönder i höstas, och i Augusti får jag reda på vad det kostar att renovera bakaxeln, blir nog över tiotusen iaf. Sen måste den besiktas men den är rostig, så det blir nog en ekonomiskt svart hål med den där bilen.
Men när folk gick förbi och tyckte att den där Dodgen var skittuff så tänkte jag på min Cheva, jag ville väl inte direkt synas och så men det är rätt kul att ha en sån bil, folk har kommit fram och pratat för att jag har den bilen.
Så är det inte nu. Jag har en Merca diesel från 87, men jag gillar den. Den är tyst och går väldigt bra och drar bara 0,7/mil och den kostade åttatusen, det har blivit många mil i den, sen förra torsdagen har jag kört över åttio mil, rätt mycket för nån som mest jobbar.
Jag ska köpa en riktig bil sen. Jag vill ha en bil som drar lite mindre och så vill jag ha xeonextraljus, mest för att det ska bli bättre att åka till henne.

Vi ska ses på Onsdags, jag har kommit på att om jag går upp i tid på mornarna så kommer vi ses lite längre än annars, och jag får mer gjort alla andra dagar, men då måste jag gå och lägga mig tidigare, nu är det försent men jag får försöka rädda det jag kan av sömnen...

Jag fick den här låten av henne, jättebra är den..

När vi träffades första gången var det studentvecka. Vi var uppe halva nätterna och jag sov tre timmar om natten i tre dagar. Vi sov ihop alla tre nätterna. Hon tyckte att jag hade väldig självdiciplin som gick upp och åkte hem klockan sex på morgonen. Sanningen är att jag gick och la´mig en timme eller så när jag kom hem.

Jag är skittrött, skulle kunna somna nu om jag ville, men jag ska sätta mig i blen och åka många mil till ett ställe jag aldrig varit, alla kompisar är ju där redan. Ska åka nästan till Jönköping,

Jag har inte gått upp i tid på två månader, undantaget när hon var här. Jag måste jobba några timmar på morgonen, och om jag gick ut tidigt så skulle jag ju komma in tidigt, och umgås mer med henne. Det var en underbar helg.

Du har fått lite fel bild av mig, jag har inte mycket självdiciplin, jag är en morgontrött katastrof... 

En gång när vi satt och pratade i bilen så frågade hon vilken min favorit Winnerbäcklåt var, jag funderade en stund, det var en rätt svår fråga tycker jag. jag sa Tidvis, men jag har insett att det finns en annan låt som nog alltid kommer vara min favorit, oavsett vilken artist det handlar om. Så är här den, min favorit låt, den låt jag grät senast till, vilken var ett tag sen faktiskt, lite bättre är det just nu.

Lars Winnerbäck - Inte för kärleks skull. 






Han spelade den på turne´n 06. Det året gick jag själv båda gångerna. Första gången sågs vi efteråt. Jag borde ha bjudit med henne den andra gången, hon hade nog uppskattat det väldigt mycket, särskillt med tanke på hur hon hade det då.

Lasse beskriver låten såhär: "En favorit. Jag gillar stämningen. Ska avnjutas väl kyld en höstkväll på hög volym. Helst ensam. Längtandes. En kompis trodde att den handlade om ett one-night-stand. Det är just det den inte gör."

Jag ringde henne idag när hon hade slutat jobba. Det var trevligt att prata och hon tyckte att vi skulle ses nästa vecka då hon var ledig. Hon brukar inte föreslå saker, mest är det väl att jag hinner före, och det var hon som föreslog att vi skulle ses när vi sågs första gången i år, i våras. När vi la på visste jag inte vad jag skulle känna: det kändes lite som hon pratat lite för mycket om sitt ex/ kille (eller vad fan man ska säga). Inte för att nått förändrats men jag tycker att det finns mycket bättre saker att prata om, och jag jämför och håller på, allt han har och allt jag inte har, och hur man än vrider och vänder kommer jag aldrig ha lika mycket tid (iofs är det ju bara att skaffa en vanligt jobb) eller pengar som han har.

Dom ligger och sover nu, dom ska åka ner till falsterbo inatt. Hon lät så glad när hon pratade om att hon skulle dit, och jag är verkligen glad för hennes skull, men det finns en del av mig som inte riktigt vill att hon ska ha det för bra, inte med honom.
Jag är väl inte väldigt intresserad av hästar, men jag hade gärna följt med henne, hon tyckte att jag borde följa med men jag sa att det skulle bli en för mycket då. Jag vill inte träffa honom, har aldrig velat. Jag har inte velat säga för mycket negativt om honom, dels för att inte öka klyftan emellan oss och göra det svårare för henne, men jag har inga planer på att minska den klyftan heller.

Hon skrev i ett sms i Måndags att hon kände att jag var en riktig vän. Det kändes fint att hon tyckte, men sen började jag att fundera. Jag känner så mycket mer för henne än "bara" vän. Jag är inte en vän, jag är kär. Jag skulle nog kunna vara en bra vän utan dom här känslorna med, för som ställer ju också till det en del.

Jag försöker inte att tänka på det, men jag vet ju att det kan gå helt åt helvete, igen. Vet inte vad jag gör då, livet tar slut, igen. Det som vore värst är ju om dom blir ihop igen, om dom inte blir det så betyder ju inte det att det blir nått emellan oss, men det skulle ju kännas lite lättare, en delseger typ. Om det verkligen är slut så är det iaf en sak mindre att oroa sig för, men det kommer ju att komma fler, te.x vad det blir av "oss", det finns kvar, hon har känslorna kvar jag vet det, jag behöver inte ens hitta på.

"Vi skulle klara vad som helst
Vi skulle aldrig säga nej
Vad du anförtror åt mig
Ska jag anförtro åt dig"  

Ps. Jag hade en (väldigt) liten tanke på att åka upp till stan och hänga en flagga på en bro över motorvägen där det stod att jag älskar henne, eller nått, men för det första kommer hon inte att se den inatt, för det andra kommer den nog att tas ner ganska fort och det skulle nog bli konstig stämning i bilen dom resterande 40 milen ner..

Halva året har varit helt upp och ner, sen vid midsommar så vändes allt till rätta igen, nu står det och väger. Känner mig nere, orolig.
Jag tänker lite på när vi ska på Winnerbäck, det är över en månad dit, mycket kan hända till dess.

Kände att jag var tvungen att höra nått ifrån henne innan jag skulle sova igår, skickade lite sms, sen kändes det bättre, men när jag skulle sova så låg jag och tänkte om jag nånsin får somna med henne igen. Nu tänker jag på att när hon svarade på mitt sms igår så satt dom antagligen i soffan och såg på tv, var likadant när jag ringde henne i Lördags.
Satt och kollade lite på eniro igår, hade inget bättre för mig. Sökte på hennes namn, och jag såg att hennes adress hade ändrats, så nu har dom samam adress.Jag visste ju att hon hade gjort det men det kändes jobbigt på nått sätt. Jag vet inte vad man ska kalla det, avundsjuka? svartsjuka? Sånt man kanske borde skämmas för att känna, men jag skäms inte..

"Vad gjorde du i Tisdagskväll?" Jag satt och väntade på att höra nått ifrån henne. Det är just det jag gör, jag borde sova egentligen, är rätt trött, men jag vill höra av henne. Jag ringde ju henne på eftermiddagen idag och vi pratade en bra stund och allt möjligt, men ett tag efter det så kändes det jättetomt, och en timme efter vi lagt på så skickade jag ett sms och skrev att jag saknade henne jättemycket. Vet inte om det är nått att svara på, men jag har väntat och kollat på telefonen i flera timmar nu, och hon kanske loggar in på msn så jag sitter här ett tag till.

Var härligt att prata med henne idag, hon lät så glad, känns härligt att höra hennes skratt.

Jag älskar henne, jag är glad när hon är glad, ledsen när hon är ledsen, och vill göra allt för att det ska bra igen. Jag vet inte vad jag kan göra, igår pratade vi på msn och hon ville bort, ville inte vara hemma, ville bara sova ifred. Jag sa att hon alltid är välkommen hit men det hjälpte ju inget när det är 12 mil hit och hon skulle jobba idag, pratade lite om hotell men det var sent och jag vet inget om hotell.
Jag tänker varje dag hur mycket jag vill träffa henne, helst samma kväll, hur sent det än blir, men hitils har det inte blivit nått, hon orkar väl inte. Jag börjar tröttna på att sakna, det är typ två känslor som jag alltid har: kärlek och saknad, jag vill inte sakna längre, jag vill uppleva.

Jag är rädd också. Jag försöker ge så mycket av mig själv, men jag har en rädsla av att jag kommer att stå ensam och sårad. Jag vet inte om det finns nån "gräns" för hur mycket vad "ska" ge av sig själv, särskillt när man bara är vänner. Vi pratade lite om ekonomi igår, och jag tänkte att om vi var ihop så skulle jag kunna ställa upp och betala det mesta, men bara som vänner skulle det nog kännas konstigt.   

Jag ville verligen träffa henne ikväll, men det vart inte så. Nu hade jag väl inte direkt frågat, jag skrev i ett sms att om hon ville att jag kom var det bara att säga till, eller om hon ville prata eller vad som helst, jag fick ett tack iaf, men sen har jag inte hört nått. Känns jobbigt att vilja göra så mycket men att inte "få" det, vet inte om jag är självisk när jag tänker så. Hon har ju det jobbigt och jag tänker på att jag inte "får" trösta henne. Det är väl bara egentligen att vänta och se om hon ville träffas och prata eller vad som helst.
Ibland tänker jag lite att det står emellan hennes ex och mig, det är inget vidare. Dom bor ihop, träffas varje dag, han hjälper henne när det behövs och så. Han kan fjäska varje dag för henne, men också ställa upp när hon har det svårt. Jag försöker så gott jag kan, men har väl inget att komma med. det krävs planering för att vi ska ses. Jag kan inte vara där för henne, även hur mycket jag önskar att jag kunde, och när hon har det riktigt jobbigt så orkar hon inte ses och då kommer jag försent när vi väl ses.
Jag funderade på om jag skulle ringa henne, men om hon vill prata så hoppas jag att hon ringer, för om jag säger att hon får ringa när som helst så menar jag verkligen det, sen är jag inget vidare bra på att trösta henne i telefon, vet inte varför riktigt, men jag vet inte vad jag ska säga, och det går ju inte trösta med en kram över telefon.

Dom två senaste månaderna har verkligen varit händelserika, minst sagt. Egentligen har hela året varit det. Det började med att vi inte hördes av alls på ett tag, när vi gjorde det så fick jag veta att hon hade haft det väldigt jobbigt hemma .jag trodde det var bra igen när vi pratat och var lite sur över att vi inte hördes av så mycket igen, tänke " är det såhär det ska bli nu när hon har pojkvän". Funderade på om vi skulle vara vänner, det var väl nära att det tog slut. Känns hemskt att ett litet missförstånd kunde nästan bryta isär oss. Det är ovissheten igen, som försöker att förstöra för oss. Det är väl att vi inte har nån vardag ihop, vi pratar inte varje dag....

Jag vill inte göra nått idag, vill inte vara här. Jag vill vara hos henne, vill vara där för henne, men jag kommer nästan alltid försent, får redan på allt efteråt. Känns skit att inte kunna finnas där för henne. Jag har sagt att hon får ringa när hon vill, men nått säger mig att hon inte skulle göra det, om det inte varit riktigt illa.

Jag ringde henne igår kväll, när vi pratat en stund så sa hon att hon var tvungen att sova, och att det var absolut inget emot mig, jag förstod knappt vad hon menade med det. Det är klart att hon får gå och sova om hon behöver det, ibland undrar jag om hon mest träffat oförstående personer. Som när hon sa att hon hade väldigt mycket att göra så vi kunde nog inte ses. Hon avslutade med "jag hoppas att du förstår". Jag svarade ja, lite tveksamt. Vad finns det att förstå, eller inte förstå, det är väl som det är helt enkelt.
När vi lagt på så tänkte jag hur illa det här kan bli. Hon frågade hur jag skulle känna om dom blev ihop igen, kommer inte exakt ihåg vad jag sa, men jag kände innan allt det här att det var rätt jobbigt att vara vänner, när jag känner som jag gör, och att se dom ihop och så, och det kommer att kännas annu värre efter det som varit den senaste tiden emellan oss. Det handlar om våran framtid, om vi har nån ihop eller inte. 

När vi träffades i Torsdags och satt och prata lite så kom in på hennes familj och en släkting. Hon sa först att jag inte behövde bli indragen i familjebråk, det kändes konstigt att hon sa så, vi kan prata om allt och är väldigt ärliga emot varann, och jag vill inte att hon undanhåller nått. Jag är inte rädd för det hon varit med om, jag är beredd att dela allt med henne, även om det är mycket skit som hänt.

Jag har försökt att tänka lite positivt, försöker tänka mer på senaste gången vi sågs istället för fundera över hur långt tid det kan ta tills nästa gång, men när hon gråter och jag känner bara att jag sitter fast här så finns det inget som är bra, det är bara skit, att jag inte är där. Dessutom finns det redan nån där, han är alltid där...

"Vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha"
Så får du mig ändå - Emil Jensen

Nu hat jag en sån där helgdag igen då jag inte gör nått alls. Låg och såg på film ett tag för jag hade sovit förlite, nu är klockan ett, jag äter frukost nu. Jag har ingen lust att göra nått ändå. ikväll ska jag på Winnerbäck, mest för att jag har billjett, tror jag. det blir nog kul när jag kommer dit. Hade varit en helt annan sak om hon kunnat följa med.  
Idag är en sån dag då jag blir deppig över att jag inte har nån lust, och när jag inte har nån lust får jag inget gjort, och blir deppig över det också. 
Den senaste tiden har jag tänkt att jobba så mycket som möjligt, när hon är upptagen. Då skulle jag ha saker gjorda och kunna ta ledigt när hon har tid, men om jag förstått det rätt så ska hon inte vanligtvis ha så här mycket att göra.

Jag försöker hålla kvar vid dom bra minnena, dom fina minnenna, särskillt dom från sist vi sågs, men det försöker jag att göra varje gång. Men det finns många jobbiga tankar med. Allt är ju så osäkert och förvirrat, och tankar om dom. Dom bor ju fortfarande ihop, hon sa att det är är så stor skillnad emot förut. Själv sitter jag och försöker pussla ihop allt för att vi ska kunna ses så ofta som möjligt, men det känns inte särskillt ofta. 

Tänkte förut att jag har ju inte mycket att komma med. Jag har inte mycket tid, eller pengar. Jag har ju så att jag klarar mig men skulle två klara sig om det behövs? Det kanske det skulle, men det vore inget emot vad hon har nu, men det har egentligen inget med saken att göra. Det handlar om vad hon känner, och det har jag ingen aning om, så jag sitter väl mest och hittar på saker, saker som har en viss betydelse men inte avgörande..

Allt blir roligare om du är med...

 
    

Hon sa att hon kände sig inte helt bekväm med att allt jag skriver, och att okända kan läsa det. jag vet inte riktigt vad vi kom fram till så jag ska tänka lite mer på vad jag skriver ett tag tills jag vet vad vi kommit fram till.

Under tiden kan man avnjuta ett dagsfärskt skämt:

Varför är drunkning den vanligaste dödsorsaken hos kurder? Dom kan inte simma i land.

(För dom har ju inget land alltså, för dom som inte förstod) 

Jag hade inte ätit så mycket idag, men så köpte jag en kebabpizza, med pommes på, då vart jag mätt, för mätt, mådde skitdåligt. Sen jobbade jag i ett par timmar, när jag kom in igen mådde jag fortfarande skit, sen spydde jag, nu mår jag bättre iaf.

Jag var uppe hos henne idag, det var väldigt trevligt. Vi var hos hennes hästar och åt glass, men tillslut satt vi där i bilen och pratade, som vanligt. Vi är bra på att prata, och jag fick några svar på mina funderingar, och tvärtom. När jag suckade över att det skulle dröja ett tag (till nästa vecka typ) tills vi sågs igen tyckte hon att jag skulle vara glad över att vi hade setts idag, istället för att deppa över att det  kan dröja till nästa gång, och jag försöker tänka på de bra sakerna, åtminstone i ett par dagar till. Det var visserligen några saker hon sa som kändes lite jobbiga, men allt annat var jättebra idag. Jag vet inte hur många gånger idag jag sa att hon var knäpp, men hon är knäpp på ett bra sätt, det sättet man blir glad av, to.m när vi köpte glass ;):P

Nu ska jag kolla lite på nån amerikansk actionfilm innan jag sover, lite skönt hjärndött..

Hon sa idag att hon funderar på att sluta läsa min blogg.

Men gör inte det, då skulle du ju missa det här te.x:

Varför ska man inte dejta nån som jobbar på bilprovningen? Dom bara letar fel XD

Skulle du kunna vara utan det här ? :P

Hade massa tankar som ville ut, annars tänkte jag att det räckte med den där låttexten.

Jag har gjort små försök att spela några melodier på gitarr, går sådär, det är rätt svårt, speciellt när man kollar på youtube hur te.x Björn Dixgård spelar, det hjälper inte självförtroendet för en nybörjare.


Sitter och lyssnar på Elegi med Anna Ternheim och Lars Winnerbäck, från hans 30-årsdagskonstert, en fin och sorlig låt. Det som känns mest sorligt är hur det var då, i Oktober 05. Jag hade svikit henne och trodde att hon aldrig ville se mig mer. Jag hade två biljetter till den där konserten, den andra sålde jag sen till en kompis kompis. Vi hade nog ingen kontakt alls då. När jag tänker på det nu så känner jag att jag borde ha gått med henne, men det är mycket då jag borde gjort annorlunda.
Nu lyssnar jag på samma låt, men en liveversion från Linköping 06, som handlar ännu mer om henne. Efter den konserten så träffades vi, för första gången på över åtta månader, det kändes lite konstigt men väldigt bra, även om hon var i en väldigt jobbig situation då.

På Lördag är det dags igen, men hon kunde inte följa med. Först kände jag inte för att gå alls, inte utan henne, men nu ska jag väl dit iaf, och typ sakna henne hela tiden.

Jag har lite förhoppningar om när vi kan ses, det är det som håller mig uppe för tillfället. Jag ringde henne idag. Hade inte tänkt att göra det först, vi pratade ju igår, men jag ville prata med henne, så jag ringde. Vart ett kort samtal, hennes ex hade just kommit med mat eller nått, dom skulle äta iaf. Det är såna småsaker som känns jobbiga. Dom sitter och äter lunch ihop och jag längtar efter att bara få träffa henne, eller åtminstone prata med henne. Nu komemr jag nog göra henne ledsen, men det känns lite "svalare" emellan oss på sista tiden. Som igår när jag sa att jag ville träffas rätt snart så undrade hon om det var nått speciellt, jag tycker inte det behöver vara nått speciellt för att vilja träffas, särskilt inte eftersom vi inte träffas särskilt ofta. Det där var ett dåligt exempel på att det känns svalare, men jag känner lite så. 

En sak som känns jobbig är att vi träffades mycket mindre förra året, när det var på gång att bli nått emellan oss. Vi träffades åtta gånger förra året, det är rätt illa att jag kan räkna gångerna. Hitils i år har vi träffats några fler gånger, men då hade vi knappt nån kontakt dom första månaderna. När jag tänker på vad vi hade förra året känns det konstigt. Att jag hade det jag saknar så och längtar ihjäl mig av. Det känns overkligt, som att det mer är en fantasi än minnen..

"Don´t let me fall deeper now"
/Lykke Li - Tonight    

a precious kiss from your luscious lips
is more than any man can stand
a glimpse undernieth your silver skirt
is a miracle
the scent of your skin your ivory skin
is the thing one would kill a man
in an instant to get close to

but i'll wait for the day you will see
you can't say no to me

one more day is a life span
and i would give anything
to be the one that tears of your wing

You Can't Say No To Me - Tiger lou

Jag pratade med henne förut, och det känns lite lättare. Tänkte innan att det var så mycket jag ville prata med henne om, men det räckte att bara få prata med henne. Jag sa att jag var väldigt förvirrad när det gäller oss och så, men hon sa att det inget hade ändrats hemma hos dom iaf. Så jag behöver väl inte oroa mig för det just nu iaf.
Det är nog ovissheten som är värst. Den har gjort att jag ibland tänkt och skrivit saker som har varit ganska orättvisa mot henne, mest för jag inte vetat hur det är egentligen, och att jag inte vet hur det är emellan dom så tankarna tycker att det vara hur som helst, allt är möjligt. Hon hade mycket nu och visste inte när vi kunde ses, men om hon var ledig och orkade så kanske det gick, och då måste jag ta ledigt, så det ger mig lite mer motivation att jobba mer, om det är nån mer mening med det.

Jag sa till henne i Torsdags att det var rätt bra med mig, emot vad det har varit. Jag har inte vetat om jag vill jobba med det jag gör, men när jag pratade med henne så sa jag att det kändes bra nu, men nu när jag vart nere igen så vet jag inte längre, och det handlar väl mest om henne. Om jag förlorar henne så har jag inget, och då kanske jag borde flytta nånstans för att försöka hitta nått annat, typ ett ställe som inte påminner om nånting. Eller tvärtom, om det blir vi men hon inte vill fytta hit, då får jag väl lägga ner bara. Det är konstigt, när jag är nere så skulle jag lägga ner allt för hennes skull, när jag mår rätt bra så hoppas jag väl att det ska lösa sig ändå.

Jag känner väl lite att jag vill bort, inte lika mycket som förut. Efter midsommar ville jag inte alls bort, mest ville jag till henne. Nu vet jag inte riktigt vad jag skulle göra om jag tog semester. Två alternativ var Peace and Love eller Arvika. Borlänge för musiken och Arvika för..ja, Värlmand och lite för musiken med. Nu har båda varit, så jag vet inte vad som finns att vara ledig för. Husvagnen var ju upptagen när Arvika var också.

Jag blev lite sugen på husvagn efter helgen, men jag borde ta ledigt innan jag skaffar nån. Vi är ju några kompisar som har en stor husvagn ihop, men det funkar inte bra, ingen vill göra nått. I våras ville jag sätta i cd-spelare och högtalare, det ville inte några andra. Det är ingen som vill göra nått, knappt städa känns det som, och jag har aldrig sovit i den än. Så om jag skaffar en egen så kommer den bli så jävla bra, som allt funkar i, med cd och dvd och hela skiten..kanske..

Satt i en husvagn i Lördags hos två systrar jag aldrig träffat förut. Husvagnen var mycket mysigare än våran. och så regnade och vi var dyblöta, det bidrog väl lite också. När jag satt och kollade lite i bilddagboken så kom jag in på den ena tjejens sida, som typ kände hälften av alla jag kände på gymnasiet, världen är liten ibland. (tyvärr är den stor när jag ska åka och hälsa på henne, hon som jag älskar). En kompis är ihop med en tjej i Skåne, jag tror det är typ 38 mil dit. En tjej jag "känner" lite över nätet bor i Enköping, och har sin kille i Lund, det är 65 mil. Så vad är 13 mil egentligen, det är ingenting.

Läste att dom har upptäckt att män också har en biologisk klocka, att män över 40 är mindre fertila. Jag har tänkt en del på sånt där. Jag vet egentligen inte om jag vill ha barn, har inte ens nån att diskutera det med, har diskuterat det en gång och då var det på allvar. Om jag ska ha barn vill jag ha det rätt snart. Min pappa är 45 år äldre än mig, han kunde ju varit min farfar. Min farfar dog när jag var 4-5 år, jag kommer knappt ihåg honom, min farmor satt i rullstol och pratade tyst så länge jag kände henne. Jag vill inte att mina barn ska få samma relation till sina farföräldrar, eller att ha gamla föräldrar. Mormor och morfar var bättre. Vi bodde hos dom ibland och drack oboy som klumade sig och försökte klappa den rädda katten.

Farfar, farmor och morfar dog emellan 2001 - 2003. Det blev många begravningar för nån som aldrig varit på nån förut. Min pappas svåger är visst sjuk, det blir lätt så när man rökt hela livet, hans fru (min faster) dog ju av det. Tänkte då hur många begravningar jag måste gå på i framtiden. På ett sätt är det ju ett sätt jag ta farväl, men det känns inte som att det riktigt behövs när man aldrig haft nån riktig relation till dom, min faster hade jag inte träffat på flera år när hon dog, inte hennes man heller, och jag har ju förändrats mycket sen dess.

Hela det är inlägget är nog ett bevis på att jag tänker för mycket. Vill passa på att tacka en "främling" från Värmland för att hon försöker stötta mig :)

"Plötsligt blir det så lätt att skriva. Fingrarna bara far iväg, man behöver knappt tänka eftersom texten tränger sig ut under naglarna på en så fort man snuddar vid tangentbordet.."
/Leif GW Persson

Jag ringde henne nyss, det vart ett rätt kort samtal, hon rökte och körde bil och lite annat tydligen. Jag vet knappt varför men jag vart skitledsen efter det där samtalet. Hon sa att hon jobbade hela helgen och att hon ändå inte skulle orka, samtidigt hör jag hur dom ( hennes ex var med) skrattar och har kul.
Det blev väl för mycket, ännu ett tecken på hur omöjligt det tro att det skulle bli nått emellan oss. Det finns mycket tecken annars som pekar åt "vårt håll", och det är inte bara saker jag tror och vill tro. Saker hon sagt och skrivit, och andra saker jag lovat att inte skriva om, det måste betyda nått.

Det är en berg och dalbana som håller på att spåra ur.

Hon skulle ringa mig senare, jag tänkte fråga om hon vill ses nått i veckan istället, med risk för ännu en besvikelse.. 

Jag hittade texten till Prominent låten:

can't fall down on my knees
and apologize to you
cause that ain't my style
It's very hard to say I'm wrong
Even though I know it's true
that just ain't my style

Love is all, love is deep
Love was you, loving me
love is something you love to hate
I was wrong, you were right
must have been, my damn pride
That took your love away
I'm a liar, I'm a fake,
burn in hell for my mistakes
now you're gone, It's too late
to say I'm sorry
should've kept u safe from fear
should've wiped away your tears
should've been there, should've cared
you know I love you

I love you more than life
love you more with time
I'd do anything to have you back by my side
I'm drowning in my tears,
wishing you were here
but it's not too late to say,
I love you, I love you

A song for you
like the cries of Donny Hath'
But I wrote from you point of veiw
u do the math
It's like knowing what you're supposed 2 do,
still u can't
cuz when u had the chance,
u hesitated man
it's like talking with a ghost,
an image stuck in your mind
how could I've been so cold,
when u were so kind
I drove u away,
I was stuck in my ways
and all the things I wanted to say
I don't know what got in the way
must have been my pride man,
I'm too damn proud
for what?
Look at me now
look at me cry,
trynna deal with my emotions,
trynna get some sort of closure
what have I done, can't believe you're gone
this is much more than a song,
this is me on my knees,
holding my rosary-beads
between my palms losing a lady
Looosing the light of your life
and somehow
finding the stregth to carry on
like the true love between a child and a mom
like a bond between a father and a son
you and that special one
this is you waiting in vain
4 words that never come
respect is what we owe
and love is what we give
u deserve both
while I guess I never did

I love you more than life
love you more with time
I' d do anything to have you back by my side
I'm drowning in my tears,
wishing you were here
but it's not 2 late 2 say,
I live you , I love you, yeah yeah
I want you
I need you
Love you yeah he hey
Well well well

I'm a liar, I'm a fake,
burn in hell for my mistakes
now you're gone, It's to late
to say I'm sorry
should've kept u safe from fear
should've wiped away your tears
should've been there, should've cared x2

I love u more than life
love u more with time
I'd do anything to have you back by my side
I'm drowning in my tears,
wishing u were here
but it's not too late to say,
I love you
I can't fall down on my knees
and apologize to u
cuz that ain't my style
It's very hard to say I' wrong
Even though I know it's true
that just ain't my style

Jag kan inte sluta tänka på henne. Tog lite ledigt på förmiddagen, låg och såg på Die hard, men det var lite mycket kärlek i den. Jag låg i soffan, i den soffan vi låg i för tretton dagar sen och slötittade på tv. Vi åt frukost ihop också, var helt underbart.

Vi var ute igår ett gäng. Jag körde, mest på mig själv. Jag satt mest vi ett bord och saknade henne, och tyckte illa om fulla människor, men lite kul var det väl också. Ska ut igen ikväll, vill ju inte sitta hemma, och jag tänker lite mindre på henne när jag är ibland folk.

Det var några kompisar som frågade igår hur det gick med henne. Jag har svårt att komma på svar som inte leder till följdfrågor, "det går inte alls" fick jag ur mig..

Två kompisar satt och pratade om tjejen den ena av dom träffade för ett tag sen, den andra kompisen hade inte träffat henne. Han frågade hur hon såg ut hur stora bröst hon hade och sånt, och att han ville träffa henne så han kunde besikta henne. Jag vart så jävla trött på dom till slut så jag sa "fy fan vad glad jag är att jag inte är som ni". Jag skulle aldrig sitta och prata om henne så. Om nån frågade hur hon såg ut skulle jag säga att hon är världens finaste. Det är väl därför det tog dit innan hon träffade mina kompisar, folk pratar så mycket.

Det är nått speciellt med oss, vi två. Det är varit en lång och krokig väg, och tyvärr har hon fått ta de största smällarna, men vi växer hela tiden känns det som, kommer närmare varann. För mig känns det som nått högre än kärlek. Vi kunde verkligen varit nått tillsammans, tyvärr så insåg jag det när det var försent, om det är försent..

Jag älskar dig....

Är rätt förvirrad, vet inte vad jag ska tro, helst ska jag inte tro nått alls, men jag är inte sån, tyvärr.

Tankarna pendlar från att det är ingen idé att ens tro att det kommer nåt emellan oss igen, till att jag drömmer om att få bygga upp ett gemensamt hem ihop. Det enda jag kan göra är att ge henne den tiden som hon behöver.

Vi pratade på msn idag när jag åt frukost. När jag sa att jag var rädd för att bli besviken för att jag kanske hoppades på för mycket, så sa hon: "gör inte det".

Får inte ner fler tankar just nu..

Det fanns mycket jag kunde sett fram emot, men inte nu längre. Tänkte för några dagar sen hur kul det vore om hon kom hit i helgen, även om vi bara satt hemma vore det trevligt, nu blev det inte ens det, hon var upptagen och jag kände mig dum som hade glömt bort det. Jag tänkte att vi kunde ses ikväll istället, men det gick inte heller, så nu får jag vänta till nästa vecka. Medans hennes ex träffar henne varje dag och gör en del saker ihop. Har börjat med det igen, att jämföra och känna mig värdelös.
Jag är bara så orolig för hur det kommer att bli, orkar knappt tänka på det, vill inte tänka på det. Jag kan inte ens tänka på det för att vara mer förberedd. Man kan inte förbereda sig. Jag kommer känna mig död om hon berättar det för mig, så är det bara. Vet inte vad jag ska tro, så jag tror allting. När hon var här var det helt underbart, jag fick vara lycklig för en stund, kände mig nykär, och när jag tänker på det så känner jag bara att det måste betytt nått, det måste det göra, annars vet jag nog inte vem hon är längre..

Hon är typ den enda jag kan prata med om sånt här, lite jobbigt när det är hon det handlar om, och hon behöver inte det här, hon har tillräckligt att tänka på, hon behöver inte ta hänsyn till mig, det vill jag, nästan. Jag måste ju också kunna säga hur jag känner med allt det här, men inte just nu...

Jag pratade med en kompis ikväll, vi kom lite in på tjejen han har träffat, men han visste inte vart det var på väg. Jag tänkte efter midsommar helgen att det kanske var våran tur nu. han hade varit hos hennes familj på midsommarafton och jag hade hon som betyder allt för mig med mig på midsommardagen, hon träffade mina kompisar och var ute på det ställer jag varit varje sommar sen jag fyllde arton, det var helt underbart. Känns jättebra nu med, en del av det. Att kunna prata om henne med kompisar eller att prata om kompisar med henne, och hon vet vilka jag pratar om, och vart några av dom bor och så. Det kvällen vart bättre än jag vågade hoppas på, därför känns det lite som en dröm nu efteråt, som det egentligen inte har hänt. Det kändes som att vi hör ihop, och att vi hittade tillbaka till varann den kvällen. Vad hon tänkte vet jag inte, har inte vågat fråga tror jag

Jag kommer ihåg en gång i våras, jag hade varit runt och pratat med massa folk om saker. Som te.x en som kanske kunde jobba lite istället för mig så jag fick lite ledigt ibland, och en som skulle laga bakaxeln på en bil jag har. Jag pratade med henne om det här på msn och hon sa: "Du ska nog se att allt löser sig". Inget av det har inträffat, jag har inte ens haft sovmorgon i år, och bakaxeln kunda jag få ett beked om vad det skulle kosta i Augusti.

Hon kommer ju läsa det här så lite lägger jag väl över på henne, även om jag inte vill det, men jag måste få det ur mig, när ingen annan lyssnar, även om det är jag som inte säger nått... 

Jag var uppe hos henne i Tisdags, vi hade inte setts på ett tag och det har hänt mycket sist. Hon vart förvånad över att jag gick ur bilen, har inte blivit så förut bara, eller i början var det för att hon inte skulle tvinga mig att träffa hennes kille. Jag hade tänkt att hon skulle få en kram när vi sågs, så vart det inte. Hon ville inte att hennes ex skulle se. När jag tänkt på det efteråt känns det jättekonstigt. Deras hus ligger runt hundra meter från gatan och man "råkar" inte bara se oss. Hon har sagt att hon krävt sin frihet, men då kändes den väldigt bergränsad, att hon inte kan krama en av sina närmaste vänner för att hennes ex kanske kunde se. På morgonen samma dag fick jag ett sms från henne, det stod " skanar dig som fan", så får man inte ens en kram när vi äntligen ses.

Jag försöker att inte hoppas på för mycket, men jag drömmer mycket. Ingen vet hur det kommer att bli. Jag försöker bara att låta tiden gå, att hon ska få den tid hon behöver, och under den tiden kan henens ex forsätta att fjäska och väcka henne ur mardrömmar.
Det är ju inte så att hon väljer emellan honom och mig, utan emllan honom och inte honom, men det är klart att möjligheterna för att det skulle bli vi ökar ju om hon är singel.

Jag är så rädd att bli besviken, det värsta som kan hända mig i det här fallet är att dom blir ihop igen, och att allt blir som förut, fast det skulle nog bli värre än förut. Jag försöker vara en bra vän iaf, vet inte om jag lyckas, är ju rätt partisk, det är en svår balansgång. 



  

Jag hade skrivit ett långt inlägg om henne och allt omkring, men det vart nått fel så nu är allt borta, och det går ju inte att återskapa, inte på det sättet.

Känns skit. Kände mig dum när jag glömde att hon var upptagen i helgen, kände mig värdelös för att jag inte kan laga (eller stava till) hennes favoriträtt, känner mig hopplös för att jag suttit här i över två timmar och inte gjort nått av det jag hade tänkt.. 

Skit också..