Magnusevangeliet

Jag ringde henne idag när hon hade slutat jobba. Det var trevligt att prata och hon tyckte att vi skulle ses nästa vecka då hon var ledig. Hon brukar inte föreslå saker, mest är det väl att jag hinner före, och det var hon som föreslog att vi skulle ses när vi sågs första gången i år, i våras. När vi la på visste jag inte vad jag skulle känna: det kändes lite som hon pratat lite för mycket om sitt ex/ kille (eller vad fan man ska säga). Inte för att nått förändrats men jag tycker att det finns mycket bättre saker att prata om, och jag jämför och håller på, allt han har och allt jag inte har, och hur man än vrider och vänder kommer jag aldrig ha lika mycket tid (iofs är det ju bara att skaffa en vanligt jobb) eller pengar som han har.

Dom ligger och sover nu, dom ska åka ner till falsterbo inatt. Hon lät så glad när hon pratade om att hon skulle dit, och jag är verkligen glad för hennes skull, men det finns en del av mig som inte riktigt vill att hon ska ha det för bra, inte med honom.
Jag är väl inte väldigt intresserad av hästar, men jag hade gärna följt med henne, hon tyckte att jag borde följa med men jag sa att det skulle bli en för mycket då. Jag vill inte träffa honom, har aldrig velat. Jag har inte velat säga för mycket negativt om honom, dels för att inte öka klyftan emellan oss och göra det svårare för henne, men jag har inga planer på att minska den klyftan heller.

Hon skrev i ett sms i Måndags att hon kände att jag var en riktig vän. Det kändes fint att hon tyckte, men sen började jag att fundera. Jag känner så mycket mer för henne än "bara" vän. Jag är inte en vän, jag är kär. Jag skulle nog kunna vara en bra vän utan dom här känslorna med, för som ställer ju också till det en del.

Jag försöker inte att tänka på det, men jag vet ju att det kan gå helt åt helvete, igen. Vet inte vad jag gör då, livet tar slut, igen. Det som vore värst är ju om dom blir ihop igen, om dom inte blir det så betyder ju inte det att det blir nått emellan oss, men det skulle ju kännas lite lättare, en delseger typ. Om det verkligen är slut så är det iaf en sak mindre att oroa sig för, men det kommer ju att komma fler, te.x vad det blir av "oss", det finns kvar, hon har känslorna kvar jag vet det, jag behöver inte ens hitta på.

"Vi skulle klara vad som helst
Vi skulle aldrig säga nej
Vad du anförtror åt mig
Ska jag anförtro åt dig"  

Ps. Jag hade en (väldigt) liten tanke på att åka upp till stan och hänga en flagga på en bro över motorvägen där det stod att jag älskar henne, eller nått, men för det första kommer hon inte att se den inatt, för det andra kommer den nog att tas ner ganska fort och det skulle nog bli konstig stämning i bilen dom resterande 40 milen ner..