Det luktar lite dig om mig.
Förra fredagen var vi på Thåström, det var bra, men L kände sig inte alls bekväm bland allt folk, det är nått som har kommit rätt nyligen. Hon behövde vara lite full för att kunna följa med, så jag fick hämta henne.När jag skulle parkera på gatan så stod det en vit 240 där, hon hade skickat en bild på en vit 240 några dagar innan, som jag antar tillhör han hon träffar nu, och utanför hennes hus tyckte jag att jag såg två som kysstes, det var det inte, det var en som satt på en rullator, men när hon kom så hade jag hunnit gå ner mig över det, hon märkte det direkt, men jag sa bara att det var det vanliga.
När vi åkte hem pratade vi en del, vet inte ens om det var nått särskilt, men det kändes som att vi pratade på ett sätt som vi inte gjort på länge, sen parkerade jag på gatan och vi satt nog i två timmar och pratade. det kändes som att alkoholen gjorde att hon hade lättare att prata.
Jag berättade lite om att jag mådde dåligt över hur det är emellan oss och så, men när jag sa att jag kände att hon inte kände samma saker som jag gör när hon var hos mig så sa hon att hon inte visste vad hon kände. Hon sa sen att hon inte hade något att säga, men den dagen hon ar det så kommer en bli glad och två kommer att vilja slå ihjäl henne. Jag känner väl att jag inte är nån av dom, men jag antar att hon menar mig, hennes ex och hennes "nya". Att hon sa att hon inte visste vad hon kände är ju ett halmstrå som jag försöker hålla mig ifrån att försöka greppa efter. För om det skulle vara så att det står emellan mig och hennes nya så ligger inte jag bäst till, det är ju inte med mig som går på middag och bio med, och det här jävla avståndet, när hon har haft det jobbigt så försöker jag verkligen ställa upp för henne så mycket jag kan, men jag är alltid 12 mil bort, och hon kommer alltid ha någon som är närmare till hands.
Vi sågs några timmar i Torsdags, och jag fick känslan av att hon försökte hinta om hur det egentligen är, att hon har en ny. Te.x så hade en kille lagt in sig själv som bakgrundsbild på hennes mobil, och hon kunde inte byta, så hon bad mig, och jag lyckades.
Sen dess har jag väl försökt att förbereda mig på den stora smällen, för den kommer ju att komma en dag, som inte bara kommer innebära att allt jag hoppas på aldrig kommer bli, utan även vetskapen, som jag egentligen redan har, om att allt jag längtar efter och drömmer om, har hon med någon annan, nån som är snyggare, bor mycket närmare och som inte har sårat henne djupt.
Sen jag började inse att det förmodligen är kört så har jag fått svårt att se framåt, och det är inte ens medvetet, jag gör väl saker mer för att jag måste, inte för att jag vill. Jag har också börjat tänka att om att det inte blir bättre inom ett år eller så, så får det nog vara, med allt, med livet.
Chattade lite med en kompis häromdagen. Hon har varit sjukskriven länge pga psyket. Nu hade hon haft en utredning och fått en diagnos. Jag tänka lite på det där, har ju varit övertygad om att jag bara är nere och att det räcker med att gå hos kuratorn, men jag kanske skulle öppna lite för att det behövs göras mer. Jag ser det som att det finns dom två att välja emellan, att få mer hjälp, eller att ge upp totalt. Då är ju möjligheten att kunna leva och må bra väldigt lockande. Har två veckor kvar till jag ska prata med kuratorn, får se hur tiden fram till dess känns.
Har rätt nyligen känt väldigt saknad efter L, fysiskt. Närheten som jag inte upplevt med någon annan, saknaden efter tiden då en kyss eller smekning var självklar.
Mitt liv har aldrig känts så tomt som det gör nu, och jag måste fylla det med något om jag inte ska gå sönder. jag tror det gör att jag har så svårt att släppa tanken på L, det finns hon, och så finns det ingenting, klart att jag klamrar mig fast vid tanken på L då.
Allting var för längesen
Var och hämtade gamla bilder på min gamla dator idag, det finns några bilder på oss, dom enda som finns på oss tror jag, jag är ju partisk, men vi passar rätt bra ihop. Fanns även andra bilder som hon har skickat på msn, några var på henne, hon är så vacker.
Men de flesta bilderna är 5 år gamla. Satt förut och kollade gamla kommentarer på bloggen och hon hade skirvit en som fick mig att gråta. Inlägget handlade om att jag tänkte väl sluta skriva för att hon blev ledsen av att läsa det. Hon tyckte inte att jag skulle göra det och att vi kunde prata och reda ut om det blev några missförstånd, och att hon ville ha mig nära, att vi skulle fixa med hennes hade till hästarna, det blev aldrig av.
Jag hade samma mobil i 4,5 år, hela inkorgen är full med sms från henne.
Det känns som det var bättre förut,
Det är tio år sen jag tog studenten, tiden innan är rätt så ointressant. De första fem åren innehöll mycket mer och gick mycket långsammare än dom sista, både när det gäller L och resten av mitt liv, det är klart, i första halvan hade jag henne, två gånger to.m. Det var ju nått speciellt med henne från början, det klickade liksom, tyvärr visste jag inte att det var det var. Det finns ingen som hon, jag har aldrig känt så här för nån, har aldrig varit så nära nån, men vi var nog närmare förut. Det kanske är så att det behövs lite "drama" för att hålla en relation vid liv, höll ju på at förlora henne 2009, men sen har det varit rätt så bra.
Jag älskar ju henne, över allt annat, men jag tror väl inte att det kommer att bli vi, det jag är mest rädd för nu är att hon ska träffa nån ny. Jag trodde för längesen att om det tog slut med hennes kille så skulle det nog bli vi, sen insåg jag att det var inte alls självklart, knappt troligt, förstod då att jag skulle nog aldrig klara av att hon träffade nån ny, det tog flera år innan det kändes ok att se henne ihop med nån annan. Hon har ju träffat nån ny, men det var väl inget emellan dom, sa hon, men känslor kan ju finnas ändå. Hon ska på Bråvalla, hon sa inte med vem, så jag antar att det var med honom. Hon gillar inte festivaler eller är intresserad av några band, så det är väl bara sällskapet som drar.
Datorn dog förut, så jag skrev bara klart sista stycken nu, har lätt att tappa tråden. Under tiden så bestämde jag mig för att jag borde nog söka nån form av hjälp. Även om det är det här med L som att utlöst det så ligger det mycket annat bakom, en del av det har nog också med henne att göra också. Jag ska ju prata md henne om allt det här, men jag vill inte lägga över allt på henne, har gjort det förut, även när det har handlat om henne, och jag har varit nära att förlora henne pga det. Tänker ju mycket tillbaka på det som varit, mest dåliga saker, som den gången hon inte orkade längre, vi skulle inte ses mer. Vi sågs en kväll och pratade, och jag grät, när jag åkte hem så trodde jag att det var sista gången vi träffades, någonsin.
Så jag ska söka hjälp, dels för att få ett bättre liv långsiktikt, och för att L:s och min relation ska överleva
Främling överallt
Av nån anledning så Googlade jag E igår. Hon hade varit med i lokaltv om företagande, hon driver visst en lanthandel. Innan jag såg klippet kändes det nervöst, är snart fem år sen jag bröt med henne, men det kändes inte alls. Jag kanske helt enkelt har glömt hur hon var, kan inte para ihop personen i klippet med den jag blev kär i för 10 år sen. Om inte alltför lång tid så har det gått längre tid utan henne än vi har känt varann, men det som känns värst är att dom sista fem åren gått mer än dubbelt så fort som dom fem första, och det har nog hänt mindre i mitt liv dom senare. Har te.x inte varit kär sen dess, vet inte om jag gav upp eller om jag bara inte träffat nån annan som jag klickat lika bra med. Har ju bara varit kär på riktigt kär två gånger, den första sårade mig som fan och den andra sårade jag som fan.
Och imorgon ska jag på gymnasieåterträff, tror inte att E ska dit, vet inte hur det skulle bli. I början när jag bröt med henne så hatade jag henne, mest som skydd för mig själv tror jag. Skulle vi ses nu så skulle det ju kännas konstigt, men det skulle nog vara mer konstigt att inte prata med henne, Jag saknar henne ibland, har inte haft många som hon i mitt liv, men jag vet samtidigt att ta upp kontakten igen inte skulle leda till nått bra i längden.
Var på återträff för fem år sen, hade inga förväntningar då men nu är jag nervös. Många är ju gifta och har barn, jag har däremot gått upp i vikt och är nog mer ensam är någonsin
.
Aldrig nånsin komma ner
Här händer det inte mycket, men det händer inte så mycket i mitt liv, och det hänger ju ihop.Jobbar nästan jämt, har inte gjort nått på helgerna på en månad nu tror jag, umgås mycket mindre med folk, är inte så jobbigt som det kanske låter, har oftast bara ingen lust. Annars umgås jag ju med samma människor och går ut på samma ställe, ibland kan det kännas som en trygghet, ibland känns det helt meningslöst.
Fast nått jag känner mig nöjd med är att jag har gjort saker i höst. Har varit på standup, sett Anders och Måns föreställning, åkt till Göteborg för att se Tiger Lou, varit på Winnerbäck med L två gånger varav den ena var i Stockholm, imorgon ska vi dit igen på Tiger Lou. Förutom Winnerbäck och imorgon så har jag gjort allt det där andra själv. inte så längesen orkade jag inte åka på sånt själv längre, men det resulterade bara i att jag inte gjorde nått alls. Var ju på Bråvalla själv, vilket i efterhand var sådär, så till nästa år får jag nog hitta nån som kan följa med.
Var på Ikea idag för att julhandla, såg några par som gick runt där och kollade, tänkte på att det verkar ju trevligt, att bygga ett hem ihop, vet inte om dom tänkte så när dom gick och kollade på bänkskivor, men det satte ord på det jag känner när jag går på ikea. Det finns massor jag är intresserad av, men inget som passar in där jag bor nu, och ingen att göra det ihop med.
Hittade för ett tag sen en tjej som gick gymnasiet två år under mig på instagram vars blogg jag brukade läsa, tyvärr skriver hon lika sällan som jag, synd för det var en blandning av vacka texter av henne och vackra bilder på henne, bilder finns ju på instagram, men det är ju allt. Tänker på henne ibland, hur hon har det och så..
Ps. Är visst ringrostig på at skriva så ha överseende med skrivfel
Bra
Det känns bra, faktiskt, eller lite ångest har jag, ingen aning om över vad. K åkte med mig både till och från Malmö, det var en fin stad. När vi hade tagit igen oss lite efter resan så gick hon och dushade, och jag satte mig och drack, i brist på annat. hade inte tänkt att dricka eftersom K inte skulle det. Sen gick vi en lagom promenad till KB och väntade på att Johnossi skulle börja spela, tog ett par drrinkar, blev precis lagom full. Då kom jag på det. Hade hon varit singel hade det funnits tankar och funderingar om det kanske fanns nått, det hade blivit spänt och osäkert. Nu slapp jag allt sånt och vi hade en trevlig kväll i en stad jag aldrig varit i.
Just nu känns det sådär, men jag tror att det är sånt vanliga människor känner en Söndagkväll. Jag har ju trots allt inte varit ledig en hel helg på nästan två år.
Men på det stora hela känns det bra, ska försöka leva på det här så länge jag kan, om knappt två månader ska jag vara ledig igen.
Att försöka är första steget mot att misslyckas
Hon var där, på valborg, samma ställe som vi sågs på förra året, hon kände igen mig, visste vad jag hette, sen..så vände hon bort och ignorera mig. Krogen är inte det bästa stället att träffa nån på, eller så är hon helt enkelt inte så som jag trodde att hon skulle vara.
Vaknade dagen efter och tänkte att det var ju synd att det blev så, men jag ska ju till Malmö och träffa en annan tjej i helgen, blir nog trevligt. Det är inget särskillt emellen oss, men jag har tänkt att det vore ju trevligt om det blev nått. Dom tankarna har gått över i nån slags förhoppning. Därför blev det lite jobbigt när jag kom på att hon är ihop med sitt ex, och ska flytta till honom nästa vecka. Så inte bara kommer det inte hända nått emellan oss, jag kommer till henne när det kommer att ske stora förändringar i hennes liv, nytt jobb, nygammal pojkvän/stad.
Fast det känns ok, för det mesta. Jag ska ju ändå vara ledig en hel helg för första gången på nästan två år, Ska se Johnossi och umgås med nån jag gillar, det är ju inte så dumt.
Fast det känns tomt, det kommer och går.. Jag letar väl efter nån att fylla det tomrummet med, en relation, vilken form känns inte som det viktigaste, men det är nått som jag inte får ut av dom jag umgås med idag.
Ps. Firefox rättstavning har gjort mig lite slö när det gäller korr läsning, plus att det inte funkar när man skriver blogg
Hm..
Tydligen så fyller hon år idag, såg att en vän på fb grattat henne.
Someone like you
Trots att det mesta har gått emot mig idag så har jag hållt humöret uppe, vilket är konstigt eftersom jag brukar deppa över ingenting annars. Det kan vara nått med att klara av och lösa problem att lyckas med saker.
Den senaste motgången har jag väl klarat rätt bra, det är ju väldigt konstigt egentligen att bli nere över att en tjej man inte känner har pojkvän, och innan jag fick reda på det hade drömmarna och tankarna gått lite för långt.
Jag kände nån slags samhörighet med henne, att hon var lika ensam som jag. Jag är egentligen rätt ensam, men känslan ändras emellanåt, just nu känner jag mig inte ensam, trots att det var över två veckor sen jag umgick med mer än en person samtidigt. Har aldrig känt mig desperat heller när det gäller kärlek eller bara närhet, men jag längtar ju också, efter nån slags trygghet, nån som jag kan kalla min, nån som förstår mig bättre än vad jag gör.
Nu är väl inte alla förhållanden så, men den lilla erfarenhet jag har har varit typ så. L och jag hade nog nått speciellt, tills jag förstörde allt. Jag kanske inte ska ha nått fint egentligen. Ibland tänker jag att efter den skit jag varit med om, vilket inte är särskillt farligt om man tänker på hur andra har haft det, men jag har mått väldigt dåligt av det, så har det löst sig för alla inblandade, alla förutom mig.
Tack för ikväll.
Ps. Firefox rättstavning funkar inte när man skriver blogg så det kan finas stavfel, jag gillar inte stavfel och orkar inte kolla det nu.
Skit
Och så frågade facebook idag om jag kanske kände henne, två gånger t.om, ibland känns det som det finns en gud, eller nått annat allsmäktigt som bara vill jävlas.
Vem behöver nån som behöver nån.
I Söndags så tyckte jag att det var dags att julhandla. Jag åkte och träffade L och sen så var hon med när jag handlade, hon hade sin dotter med sig, och det var trevligt och det gick fort att klara av julhandeln.
En kompis ifrån gymnasiet var i samma stad över jul, Jag har inte pratat med henne sen 2004, hade det inte varit för Facebook så hade vi nog inte haft kontakt idag, det gäller nog ganska många på min vänlista.
Jag hade skrivt till henne och frågat om hon ville ses, och jag skulle höra av mig sa hon. När jag och L hade sagt hejdå så skickade jag ett sms till henne, och efter några sms fram och tillbaka så hade vi bestämt plats, vi skulle ses på filmstaden, det passade bra eftersom jag skulle köpa en presentkort, Hon hade gångavstånd dit så jag sms:ade när jag hade hittat, parkerat och kommit fram. Jag köpte mitt presentkort, och sen ställde jag mig och väntade på henne, såg Markus Krunegård som skulle gå och se en film, satte mig och väntade, sen gick jag ut för att se om hon stod och väntade utanför, gick sen till andra sidan och då mötte jag henne, fick en kram.
Vi gick och åt kebab som smakade dåligt och pratade om vad som hänt sen sist, vilket efter 8 och 1/2 år blev ganska mycket. Hon har två barn och jag har.....lånat över 6 miljoner. Sen gick vi och pratade och tittade i affärer och sen så gick vi till bilen för att få ut den innan dom stängde parkeringshuset. Sen satt vi i bilen och pratade.
När jag julhandlade så var jag väldigt trött och hade ont i huvudet, och det kändes konstigt att vi skulle träffas efter så långt tid, och jag tänkte att vi skulle fika och att det skulle ta en timme kanske.Efter fyra timmar så var jag jättesen och var tvungen att åka, men först körde jag hem henne, eller där hon skulle ova iaf. Jag fick en jättekram och hon sa nått i stil med att" hoppas vi ses snart igen", jag kommer inte ihåg exakt, och det är poängen med hela det här inlägget.
Jag var väldigt glad för att vi hade träffats, det kändes jättebra och det kändes som ett slag i ansiktet på mitt mer osociala jag, allt kändes bra, lite för bra. För vem vet när vi kommer att ses igen, jag tror att det är 40 mil emellan oss och ledig tid är inget jag är bortskämd med. Men, poängen är att varför kan jag inte glädjas åt det som är bra? Istället för att tänka på det som är dåligt, Jag var glad i max en halv dag, sen dess har jag tänkt på det dåliga. När vi pratade om krogen så sa jag att jag bara gick på mindre ställen på landet, och hon tyckte att det var dom som var roligast, varför sa jag inte att hon var välkommen hit nån helg.
Mina tankegångar har ändrats lite sen vi sågs, och jag tror att det är så att jag behöver nån, nån som speciell att ha i tankarna. Jag kommer ihåg på en gång på gymnasiet när en kompis spelade "Poetry in motion". Jag kände att jag behövde nån att tänka på, att tillägna låten, men det fanns ingen, men sen kom jag att tänka på henne, hon som jag träffade i Söndags.
Jag trodde att jag hade kommit ifrån det där men tydligen inte.
Jag brukat säga att jag inte gillar folk, och det är ju till viss del sant, men det beror ju på var och hur, men jag överdriver det en del. men inte så mycket som när jag skulle mönstra och sa att jag hade torgskräck, men jag fick ju min frisedel.
Men jag gilar att träffa folk, men igår var jag ute, nykter och idag så känns krogen inte som den bästa platsen, men jag vet knappt var man träffar folk annars, jag har ju inget vanligt jobb där man träffar folk varje dag.
Det är med att behöva nån betyder inte bara att vilja ha en flickvän, utan det kan vara en vän. Nån som man kan åka och hälsa på och äta glass med framför tv:n. Hon är en sån, men avståndet sätter stopp.
Jag gick ju på internat på gymnasiet och dom flesta bodde i två hus med lägenheter i. Dom flesta andra fanns inom ca 2 km. På kvällarna gick man runt och hälsade på folk. Sen tog jag studenten och flyttade hem, till ett eget litet hus och mina kompisar som jag umgås mest med bor 7 km bort. Det var en omställning som jag har haft väldigt svårt med emellanåt, från allt umgänge till ensamhet.
Jag funderar på om jag skulle ringa henne nångång, men kan ju prova med sms först. Det är mycket som jag har kommit på att jag saknar, te.x långa regelbundna samtal. Efter att E försvann ur mitt liv och det blev bättre emellan mig och L så har det kännts lugnt och skönt, men det har gått några år nu och nu känns det väldigt tomt. L och jag är fortfarande bra vänner men livet har väl kommit lite emellan.
"Jag tänker aldrig på det, jag tänker aldrig på det där."
Igår kväll så fick jag plötsligt upp en bild i huvudet, en bild som E skickade till mig en gång. Hon provade kläder till helgen och mms:ade två förslag. Det var väl där nånstans som jag började tro att det fanns nått emellan oss, och det stärktes när hon skickade en bild på sig i bara underkläder, efter lite tjat ska väl tilläggas, fast jag visste ju inte vad det var för bild, hon hade bara sagt att det var en bild som inte var lämplig att skicka, och det var ganska lite tjat iblandat.
Det där är nog snart fyra år sen, det är över tre år sen vi träffades för sista gången. Jag tror jag hatade henne i nästan två år, först för det hon gjorde, men sen var det mer som ett skydd för att inte sakna henne. Nu bryr jag mig inte så mycket om vad hon gör, förutom nu då, fick nått slags återfall. Jag håller mig borta från hennes FB profil, men idag så googlade jag henne, hon är tydligen kartläsare åt sin kille när dom kör rally, det var väl det jag fick reda på, fanns en bild på dom när dom vunnit en tävling, och när jag såg dom tillsammas så kände jag..ingenting egentligen. Det är ju det som varit som jag saknar, en del av det iaf. Jag tyckte ju så fruktansvärt mycket om henne, och det var ju det som var problemet, männsikor man inte tycker om kan ju vara ett problem, men det är dom man tycker om som det verkligen blir jobbigt med.
Jag försöker se tillbaka på dom här tre åren utan henne, men jag kommer inte fram till så mycket. Jag känner mig bättre, starkare och har bättre självförtoende, men nu är jag väl inne i en svacka, Det känns tomt att inte ha nån, samtidigt skönt för det har varit mycket skit genom åren, det var därför jag började skirva här. Nu är det bättre, jag är bättre, men det är tomt, jag skickar inga sms för jag har ingen att skriva till. Jag känner väldigt många, men jag umgås med ganska få.
Jag studerar och begrundar livet, istället för att leva det, och oftast är det medvetet, jag har varit ute en del på helgerna, men egentligen skulle jag lika gärna kunna vara hemma och ha en mysig hemmakväll, men när man är själv så blir det inte så mysigt.
Kanske tog dom honom alltför tidigt, kanske borde han ha fått några fler år till.
Hon skrev om honom, hur fin han var och hur kunde vara sig själv med honom, hur dom träffades och hur härligt det kändes. Hon skrev om honom som jag skulle vilja att hon skrev om mig, han är det jag skulle vilja vara, eller var...
I Måndags anmäldes han försvunnen, och hittades senare död, jag kände honom inte, men jag har träffat honom några gånger, vi började prata på krogen en gång och han var jättetrevlig, kommer ihåg honom från högstadiet, han gick ett år under mig och vi hade en del gemensamma vänner, har sett på sorg, saknad och hyllningar på FB. Jag såg honom senast för bara några veckor sen..
Jag har ibland tagit åt mig all skit som händer i världen, och det blir väldigt tungt att bära på, så istället har jag sen en tid slutat bry mig, plus att jag har aldrig varit med om att någon i min direkta närhet har gått bort i förtid. Jag har nästan känt mig känslokall ibland. Jag blir inte berörd, som tex av terrordåden i Norge, jag tycker det är hemskt, men jag blir inte berörd, men när jag läste det hon skrev om honom, hur hennes kärlek tagits ifrån henne så kändes varje bokstav, varje ord ända in i hjärtat.
Det känns så jävla hemskt när jag tänker på det, hur kommer julen att bli för hans famlij, finns det ett paket som aldrig kommer att öppnas, och vad fan gör man med en julklapp när den man köpte den till inte finns längre. Han kommer inte hem till jul, istället kommer ett stort jävla tomrum, istället kommer ingenting vara sig likt igen. Hans föräldrar kommer aldrig att få några barnbarn.
Som synes så har jag börjat tänka väldigt mycket på det här. I Lördags så jobbade jag halva natten istället för att åka på en kompis födelsedagsfest, det skulle jag inte ha gjort. Jag vill umgås med mer männsikor jag tycker om och som får mig att må bra.
Det finns mer som fått mig att börja tänka. Allt hon skrev om hur hon kände och hur dom träffades. I början när man träffar nån är väldigt speciell, det är svårt att förklara men det är början på nått stort, nått som kommer att vara med mig resten av livet.
Det var längsen nu jag kände något för nån, på det sättet. Det har varit skönt med tanke på allt som vait men nu känns det tomt, väldigt tomt faktiskt. Bara det senaste året så har jag lärt känna massor med nya människor, och visst lite intresserad har ju varit av några, men inte känt nåt speciellt.
Med det som hänt nu så har jag tappat bort mig helt. Vet inte riktigt vad jag vill, med nånting, om nått verkligen betyder nått längre, vad vill jag få ut av livet. Fick hem Thåström dvdn idag som jag hade förbokat, och jag kände lite att vad ska jag med den till, den kommer inte att göra nånting bättre.
Det är ju en jävla situation jag har satt mig i . Jag har varit intresserad av henne mer eller mindre i två år. Det första året hade jag inte modet och självförtroendet att gå fram till henne, det andra hade jag det och det gick bra, men sen såg jag henne inte mer. Jag läser hennes blogg och känner igen mig mycket, och känner väldigt mycket för henne, men hon känner inte ens mig, hon vet väl typ bara vem jag är.
Imorgon ska jag iaf ringa L, har inte pratat på länge, har inte hört hur hennes mammaröst låter. Hon har blivit mamma och det känns lika fantastiskt som konstigt.
"Det här vet du inte om, men jag väntar på dig."
Kom hem nyss, satte mig vid datorn och kollade runt ett tag. Kom på att jag inte hade nån musik på, och det måste jag ju ha, eller tv:n, eller nått som låter. Jag har det aldrig tyst omkring mig, vet inte varför egentligen, gillar väl inte när det blir för tyst. Har alltid musik på när jag ska sova. En gång när det var strömavbrott så tog jag min gamla cd-freestyle (heter det ens så) och en gammal datahögtalare, så jag slapp somna i tysthet.
Annars är det väl bra, har jobbat mycket, och tänk, för mycket, på henne, som knappt vet vem jag är. Nojar som fan över allting. Känslorna har sprungit iväg och jag hinner inte ifatt. Har to.m fått mig själv må rätt dåligt emellanåt, bra jobbat, när det mesta äntligen känns rätt bra.
Förra helgen var L här och hälsade på. Det var längesen sist och det känns ju lite som att vi inte är lika nära längre, men det känns inte jobbigt, vi har kommit ifrån varann förut men det har alltid löst sig. Hon kom iaf med en otroligt glädjande besked, ett stort steg i hennes liv och en stor sten som försvann ur mitt. Kändes lite som en film. Vi satt¨på en restaurang, som var en pizzeria när hon berättade för mig.
"Du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu"
Passade låt tycker jag, speciellt eftersom den var citerad i hennes blogg.
Hur är det egentligen?
Jag har ju inte skrivit nått under en rätt lång period, och den här bloggen innehåller några av dom jobbigaste saker jag har varit med om, och ibland har jag väl mest skrivit om tjejer jag varit intresserad av men inte vågat gå fram och prata med, känns det som iaf.
Nu, i mitten på April 2012 så känner jag mig rätt bra. Jag vågar vara mig själv mycket mer, eller jag är väl alltid mig själv, men man har ju olika sidor. Jag körde till krogen förra helgen, och när vi skulle åka hem så träffade jag en kompis på parkeringen, som jag hade hälsat på innan. Han sa. "jaså, kör du? jag tyckte att du verkade lugn". Jag ser mig inte som särskillt vild när jag dricker, men det fick mig att tänka en del på hur andra ser på mig, och det känns som att på senare tid så har jag blivit mera frispråkig, vågar säga vad jag tycker, inte bara när jag dricker.
Så jag mår bra gör jag, rätt bra iaf. I min värld så är det aldrig riktigt bra, kanske korta stunder, men jag jag kan nog aldrig säga att jag mår riktigt bra, det kan bero på att jag har kanske är ganska kräsen. Min bild av lycka är att precis allt i livet ska vara perfekt, och det är det ju aldrig. men då har jag bara känt mig lycklig en gång, vad jag kan minnas, eller så var den gången den enda referens av lycka jag har, och jag har inte känt så nån mer gång, inte för att jag är olycklig om dagarna, men aldrig riktigt lycklig.
Jag kommer aldrig fram till saken känns det som. Jag mår rätt bra, och trivs rätt bra med mig själv, men ibland så kommer ju det dåliga självförtroendet tillbaka, men det går över ganska snabbt ändå.
Jag har börjat lyssna en del på filmmusik, har soundtracken från Garden State, Pulp Fiction och Kill Bill. Den här låten passar bra om man ska diska lagom mycket:
Jag är inte död, jag är bara trött..
Återkommer snart med långa inlägg där jag upprepar mig hela tiden...
What if..
På nyårsafton var jag uppe och hälsade på L, jag var ledig så jag passade på. Sen hördes vi inte av på några dagar, och när jag ringde så fick jag inget svar, inget sms heller, blev lite orolig. I Tisdag när jag hade lunch så tänkte jag att jag skule prova att ringa, och hon svarade. Det började lite stelt, men det gick snart över. Mest stelt var det när jag frågade om nått hade hänt, hon sa: "det har det väl", men hon ville inte prata om det. Vi pratade nästan i en timme. Hon berättade att hennes häst hade varit på rymmen. Sen sa hon att man ska visst ta det lungt när man är nyopererad. Jag frågade om hon var nyopererad och hon sa ja, men det märktes att hon inte ville prata om det.
Blir väldigt orolig, jag hoppas för allt i världen att det inte är nått med hjärtat, det är ju inte så friskt, men hon vägrar ju att ta emot hjälp. Hon har sagt att hon vill leva ett fritt liv hur länge det nu varar.
Jag har försökt att inte tänka så mycket på det, har försökt att var mer i nuet, vara glad att hon har det bra nu, och att det är bra emellan oss, men det har alltid funnits tankar i bakhuvudet om problemen med hennes hjärta, att hon kanske inte kommer finnas "för alltid", nu har det oron blivit mer verklig.
Vi måste ses och prata känner jag, men vet inte när. Just nu oroar jag mig för imorgon, ska ut på en liten roadtrip, 25 mil enkel resa i vinterväglag. Jag tycker (såklart) att jag kör bra, och det har inte hänt så mycket på dom snart 6 åren jag har haft körkort, inte med tanke på mitt körsätt iaf. Jag är iaf ledig så att jag inte behöver stressa...
Jag skriver om jag överlever..
Inte mitt fel iaf..
Jag har varit nere ett tag, och sen igår har det varit riktigt jobbigt. Har varit gamla saker som kommit upp igen, som jag inte riktigt vet hur jag ska komma över, och minst en sak kommer jag nog aldrig komma över.
Men ikväll pratade jag med L, i nästan en och en halvtimme, så det känns bättre nu, så jag behöver inte skriva av mig just nu, så skyll på L :P. Finns ju massor att skriva om, om man orkar...
Det blir bättre, det måste det bli..
Nu har jag funnits på jorden i 24 år och knappt ca tre timmar, och jag har väl inte hunnit med så mycket egentligen..
Ikväll var det tänkt att jag skulle hitta på nått, ringde en kompis och hörde efter lite. Dom skulle ha nån slags bjudning (låter nog finare än vad det var), först sa han att det var massor med folk, vilket egentligen kan betyda allt ifrån 3 st och uppåt. Sen sa han att det var min kompis (E:s kille) och hans bror som skulle komma, men jag känner på mig att E är där också, vilket känns skit. Jag har inte varit hos dom sen jag kom dit innan vi skulle åka till krogen och jag träffade på E, och den här helgen hade jag tänkt att bryta det, men det blev inget av det, känns ju verkligen som att hon tar mina kompisar ifrån mig, och jag började känna ett starkt hat emot henne, men egentligen så vet jag ju inte om hon är där, eller om jag inte blev inbjuden pga av henne. En anleding till att jag tror att hon är här är att en gemensam kompis från gymnasiet också fyller år idag, och hon har inte skrivt grattis, men nu såg jag att hon hade gjort det, vid tio ikväll. Hon kanske kom hem då, eller så var hon inte ens här överhuvudtaget, men jag har ju haft rätt om det dom flesta gångerna.
Det som gör mest ont är ju att jag hade det rätt bra innan hon dök upp på kräftskivan, men i samma stund som jag såg henne där och blev chockad så har jag fallit igen, försökt att resa mig några gånger och nu kryper väl jag fram iaf.
En tjejkompis från gymnasiet skrev grattis till mig på facebook och bjöd in mig till en fest som en annan kompis skulle ha, jag blev lite sugen först, för henne har jag inte träffat på tre år, men jag måste upp tidigt imorgon och det var väl 10 mil dit, men jag hoppas det blir fler chanser. Jag har ju tänkt länge att hälsa på lite kompisar, men inte tagit tag i det. Nu har jag en liten plan att jag kanske kan åka upp den 14:de, har sovmorgon dagen efter, det händer nog inget här hemma och L:s kille fyller år, så henne kan jag inte åka till, sak försöka få till nått iaf..
Jag har känt länge att det blir bättre, även om såna som E kommer och förstör allt runt omkring mig. Förra året fick jag ett grattis på facebook, nu fick jag tio. Saker med företaget känns också som det blir bättre, och det känns bättre emellan L och mig. Jag ska försöka leva länge på att hon åkte tolv mil för att överaska mig, för det är inte alla som har en sån vän.
Livet i tusen bitar
När jag pratade med E på msn så lyckades hon såra mig igen, riktigt djup.
Hon berättade att varit på spontanbesök hon min kompis redan i slutet Juli, att hon varit på väg hem och och han skickat ett sponan-sms. Hon sa att hon tänkte att hon satt ju ändå i bilen.
Jag har kämpat för att hålla kontakten med henne, känt mig värdelös när hon aldrig svarat och nästan tjatat på henne att hon ska komma hit, men ett spontanbesök hos min kompis går visst bra, jag är trots allt hennes närmaste vän, enligt henne.
Nästa sak är att precis dom förhoppningar och små drömmar jag hade, har dom nu.....Det gör så jävla ont....
Har legat i soffan och kollat på tv, och när jag tänker på det där...när jag ligger i hörnsoffan så känns rummet och allt omkring väldigt stort, eller så är det jag som känner mig liten....
Jag har brutit med E för att jag inte orkar med att må dåligt, trots att jag tycker om henne. Nu är jag livrädd för att L ska komma fram till samma sak...då finns det ingen kvar som står mig nära...
Har inte mycket liv just nu, jag jobbar, äter, sover och min lilla lediga tid så sitter jag vid datorn. Vill inte prata med nån, har inte träffat nån av mina kompisar på två veckor, har pratat lite med en, men ingen annan har hört av sig.
Dagen efter att jag gick två mil hem från krogen så ringde en kompis. Jag berättade hur det låg till emellan mig och E, och varför jag inte ville träffa henne. Han sa att han misstänkt att det var nått, men jag har ju aldrig sagt nått till nån. Han sa också att han förstod. Dessutom sa att han att vad han hade hört så var E jättekär i min kompis, men att han var närmast likgiltig. Det verkar lite otroligt, men han har visst inte varit så intresserad av att hälsa på henne. Om det är sant är det nästan ännu värre, att utsätta mig för den här skiten, om det inte vore seriöst.
Jag har nästan alltid känt att E föredrar killar som känner mindre för henne än vad jag gör. På gymnasiet så ville jag ge henne hela världen, men hon "gick" till killar som bara ville ligga med henne.
Orkar inte skriva mer nu, är en dag imorgon också...tyvärr..
Mardrömmen forsätter...
Egentligen har jag två veckor att sammanfatta, men inte nu..
Jag pratade med E i Tordags. Jag ville prata om hur det skulle gå att lösa att hon umgås med mina kompisar och att jag inte vill träffa henne. Hon sa att min kompis hade tolkat att jag inte ville se henne, att jag inte ville se honom heller, vilket jag iofs har känt ibland, men det funkar ju inte, med vårat"gäng".
Sen pratade vi lite till och jag berättade hur jag tänkte och kände, att jag inte litade på henne och så.. Hon tog väl rätt illa upp och sa att hon nog inte ville se mig heller... Jag sa några rätt elaka saker, bland annat att jag skulle vilja be henne att dra åt helvete, men att det inte vore långt bort nog..
Sen ringde jag L, precis i början så fick jag ett sms, jag kollade lite snabbt och såg att det var ifrån E. L Frågade om det var min telefon som lät, och jag sa att jag fick ett sms och hon blev nyfiken och frågade från vem. jag sa att det var ifrån E, och hon frågade om jag pratade med henne. Jag sa att jag pratat med henne på kvällen. Då sa hon att då kunde jag ju göra det, och skulle väl lägga på. Jag bad om att få förklara, och det fick jag, sen skulle hon lägga på.
Jag sa precis som det var, sen lade hon på. Jag har skickat två sms som försökt förklara att jag gjorde ett undantag för att försöka lösa min jobbiga situation, och jag har ringt henne fler gånger om dagen..utan svar..
Idag svarade hon, hon lät irriterad och sa att hon inte hade tid.
Jag trodde inte att det kunde bli såhär, men jag borde ju ha pratat med L först, inte för hon ska bestämma eller så, men jag skulle aldrig göra nått som hon inte vill, som gör att jag kan förlora henne.
Jag skulle kunna skriva sms till henne om hur mycket hon betyder för mig, men det handlar inte om det. Jag har svikit och sårat henne, igen. Frågan är om jag kommer få nån mer chans, frågan är om jag förtjänar en.
Det är nog jag som är problemet, vore nog lika bra om jag inte fanns. Då kunde E träfa mina kompisar hur hon vile och L skulle inte riskera att blir sårad..och alla andra bryr sig inte särskllt mycket...
