Magnusevangeliet

Jag har massor att göra egentlitgen, men jag känner jag måste sätta mig och skriva lite om det här nu.

För ett tag sen fick jag den längsta kommentar jag har fått, med många intressanta synpunkter. Jag tänkte försöka svara svara på dom nu. 


"Att man ska börja må bra för att man skaffar sig en annan part, det är långt ifrån verkligheten. Att vilja ha någon bara för att ha NÅGON, då är man ute på tunn is. Det slutar aldrig bra och man ångrar sig sedan."

Om man känner att det enda man saknar är ett förhållande så är det klart att man tror att man skulle må bättre av det. Jag har mådde rätt bra ett tag, i några månader, tills E kom och vände upp och ner på allt. Jag har inte trott att jag skulle må bättre av att ha nån, men jag tyckte väldigt mycket om henne, och vi hade nått speciellt. innan hon dök upp så kände jag att jag var öppen för allt ifrån fyllehångel till familjeliv, sen blev det bara en dröm om familjeliv, med E. Nu försöker jag komma tillbaka till den känslan igen.

En sak jag kan känna mig lite nöjd över är att jag aldrig har inlett nått jag inte varit helt säker på.


"Hjärnan spelar en ofta spratt.
Vad vill du egentligen? Du vill ha ett förhållande.
Vill jag ha den här tjejen för att jag är kär i henne på riktigt och älskar henne?
Eller är det intressant för att hon eventuellt skulle vilja bli tillsammans med mig?"

I mitt fall känns det som att hjärtat är problemet. Jag var intresserad av henne, jag har sagt till henne att jag var kär, jag tror jag var det. Jag måste ha varit det. PÅ ett sätt tänker jag att hon en av dom få som jag varit nära att ha nått ihop med, men det var aldrig nära egentligen, även om vi var nära varann. Men jag förstår tänket, eftersom jag tänker så. Ibland känns det som jag irrar vilset omkring och försöker hitta nån, nån som jag tror skulle eventuellt vilja bli tillsammans med mig, nån som tyckt om mig förut, och kanske kan göra det igen. Jag är samtidigt medveten om att jag tänker så ibland.
Jag hittade ju en tjej på facebook, samma dag som jag bröt med E. Hon var intresserad av mig, och jag av henne, tyvärr inte samtidigt och vi sade inget till varann förens det var för sent. Nu verkar det som att hon precis har blivit singel. Det vore lätt att börja tänka i "tänk om banor", men jag försöker låta bli. Jag har tänkt att försöka hålla kontakten med henne iaf..


"Att sitta och bygga upp föreställningar av saker som inte blev men kunde ha blivit = helt onödigt och blir bara en börda för dig själv i slutändan gubben."

Jag tänker alldeles för mycket, och drömmer. Det är skönt på nått sätt att drömma om nått annat, nått bättre.
Det här är lite utanför ämnet, men ändå.
Jag kommer ihåg en gång på gymnasiet, jag var hos mina kompisar som jag bodde granne med. "Poetry in motion" (orkar inte kolla stavning) spelades. jag upptäkte då att jag inte hade nån att tänka på till den låten. Det kändes konstigt. Jag tror att jag alltid har velat ha nån speciell att tänka på, nått som gränsar till kärlek på nått sätt.


"En trygg, stadig och välmående kille är ofta mycket attraherande.
En man som bygger upp drömmar om ett helt liv tillsammans fast man knappt känner varandra, det är lite skrämmande."

Jag visar så lite jag bara kan utåt, så förhoppningsvis så ser andra en välmående kille. Å andra sidan hoppas jag att dom sett igenom mig, för isf finns det ju hopp, för om jag ses som en trygg, stadig och välmående kille så har det inte resulterat i nånting.

Att jag bygger upp drömmar är helt sant, men inte kring nån jag inte känner. Det finns väl små undantag. te.x en tjej som jag skrivit lite med på internet och som jag faktiskt har träffat en gång, där har tankarna gått för långt ibland, som det så lätt gör.
Jag har lite drömmar och planer om att köpa grannhusen och renovera det ena, och bygga en riktigt garage, med tre portar. En för min jobbarbil, en för min privata bil och en för "hennes" bil, vem hon nu är. Där finns det ett hål att fylla, bokstavligen.  


"Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt", minne?

Den klassiska raden har jag nog aldrig känt igen mig i faktiskt

"Sätt dig ner en stund och fundera igenom saker, på ett objektivt sätt.
Hopplöst fall som slutsats kommer inte att godtagas."

Ja, funderat har jag gjort, men har jag kommit fram till nått? Jag tyckte verkligen om E, men ska jag försöka se det objektivt så är det tydligt nu att det aldrig fanns nått mer emellan oss. Inte ens vänskapen var så bra egentligen. Jag tror jag hade gett upp även om jag inte hade dom där känslorna för henne, om jag hade vågat förstås. Nu drogs det till sin spets, och jag blev dessutom tvungen att välja emellan henne och L, vilket inte var svårt egentligen, eller att välja L var inte svårt, men att välja bort E. Samtidigt är jag glad att jag det blev en konkret val, annars hade jag nog haft en massa "tänk om". Nu vet jag att om jag skulle ta upp kontakten med E igen så skulle jag förlora L. Det finns så mycket jag inte behöver tänka på nu.

Det går upp och ner, men oftast känns det bra att jag har brutit kontakten med henne. Man kan inte ha nån nära som bara sårar en om och om igen. Jag står inför en investering på ca fem miljoner i företaget, jag kan inte ha nån i mitt liv som får mig att tvivla på om jag verkligen vill hålla på med det här, eller om jag ens vill bo kvar här.

Men jag är ju också orolig för hur det kommer att bli. Kommer vi att mötas när hon är på väg till honom? Kommer hon bara dyka upp på en annan fest framöver? Kommer jag att lyckas ignorera henne?

Annars kan jag se framåt. Hon som sårar är borta, hon som stöttar håller jag på att hitta tillbaka till. Jag ska investera inför framtiden, kanske köper hus, och nånstans, nångång kanske jag träffar nån....

I tre dagar har allt jävlats känns det som. Idag har jag inte gjort så mycket så det har varit lugnare.

Känner mig rätt ensam just nu. L är rätt nere, och jag känner mig som den minst lämpliga för henne att prata med, eftersom det är mitt fel. Det är inget som har hänt nu, utan för flera år sen, men det har gjort resten av hennes liv sämre, och kommer att påverka resten av mitt. Jag ringde henne i Söndags, vi pratade bara kort, hon ville inte prata riktigt. Efteråt låg jag helt tom i soffan och tänkte på hur jag ska kunna leva med det jag gjorde, eller det jag inte gjorde rättare sagt.
Hon har förlåtit mig, men vid jobbiga stunder så har jag förstått att jag nog inte är förlåten, och det begär jag inte heller.
Jag känner att jag inte kan och vill skriva rakt ut vad det är. Hon har ju skrivit om det. Det är väl ett sätt att skydda mig själv också, för dte är nått jag verkligen skämms över.

I Måndags hörde E av sig, på msn. Jag har tagit bort henne från listan, men inte blockerat henne. Jag tänkte att hon har ju inte hört av sig via msn på flera år så det går väl, samtidigt ville jag väl ge henne chansen att säga nått.
Hon skrev att hon verkligen försökte att acceptera mitt belust, men hon ville att jag skulle veta att hon saknade mig. Jag visste inte om eller vad jag skulle svara, så jag stängde ner. När jag loggade in igen så hade hon skrivit förlåt.Jag skrev att hon inte behövde be om ursäkt, att jag inte visste om jag skulle svara, att jag kände att jag hade sagt allt som fanns att sägas och att det inte var lätt för mig heller, hon var offline så det blev aldrig nån konversation, lika bra det.
Det kändes bra på nått sätt att få höra det iaf. Jag har inte velat göra henne illa, men jag ville att det skulle kännas, och om hon verkligen bryr sig om mig så mycket som hon säger så kanske hon inte bara kommer att dyka upp nångång, men det finns ju luckor emellan det hon säger och det hon gör.

Det finns så många lagar att gå igenom, så många vinklar att se det ifrån, men hur jag än ser på det så skulle det inte funka emellan oss, eller jag skulle inte funka med henne. Jag har mått så jävla dåligt den senaste månaden, inte velat träffa mina kompisar, inte kunnat se framåt, jag ville bara bort. Jag står just nu inför ett beslut om en miljoninvestering i företaget. Om det blir av så måste jag hålla på i minst tio år till, jag kan inte ha nån i min närhet som får mig att vilja att lämna allt, som gör mig osäker på om det är det här jag vill hålla på med.




Jag hade skrivit dubbelt så mycket som det här, hade bara en låt att lägga in, men allt försvann....

Jävla skit..

Jag tänkte att när jag bröt med E så kanske den här bloggen kunde bli intressant, att den skulle handla om nått, men jag känner inte att det finns nått att skriva om.

Jag försöker att inte tänka på E. Det går bra ibland, dåligt ibland. Jag blir också rädd ibland. Jag har ingen aning om hur det här kommer att bli. Jag har sagt att jag aldrig vill se henne igen, men nångång kommer vi väl att ses, hon är ju min kompis flickvän, och andra kommer att prata om henne, som hans tjej. Förra helgen när vi var ute så tog det runt tio minuter innan en kompis som nämnde henne.

Att bryta med henne känns inte bra, men det känns rätt. Det är så mycket jag inte behöver tänka på eller oroa mig för. Jag kan se framåt igen, om än lite försiktigt.

L och jag har sakta tagit upp kontakten. Jag frågade om hon ville komma hit imorgon. Hon behövde fundera på det, och idag kom hennes svar. Hon tyckte att det var för tidigt, med allt som varit emellan E och mig, och jag förstår henne.

Samma dag som jag bröt med E så hittade jag en kompis från gymnasiet. Jag har inte träffat henne på snart fyra år, och sist vi hördes av var för nästan två år sen. Det kunde ha blivit nått emellan oss, men en anledning att det inte blev så var E. Hon gillade mig, men jag var ju kär i E då, så hon sa aldrig nått. Jag hade väl kommit så långt då att jag kunde vara intresserad av nån annan, och jag var intresserad av henne, ungefär några dagar innan hon blev ihop med nån annan.

Efter knappt ett år så tog det slut emellan dom, vi hade träffats och umgåtts lite under året. Hennes kille hade varit otrogen, påstods det iaf. Jag försökte väl stötta henne, så gott jag kunde, men jag tänkte inte så mycket på att det skulle kunna bli nått emellan oss då. Samtidigt träffade jag L och hon blev ihop med en annan kille ,som jag verkligen inte gillade, redan innan dom blev ihop. Sist vi träffades var innan en fest, när jag var på skolan och hälsade på. Jävlar vad snygg hon var då.

Hon var lika snygg nu, och lika upptagen. Sist vi hördes av bodde hon i Helsingborg, nu bodde hon i Stockholm. Känns synd att det aldrig blev nått emellan oss, men på nått sätt är det kanske inte meningen att jag ska ha ett förhållande..

Vet inte vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva.

Jag har försökt att hålla humöret uppe, men nu ikväll känner jag att det inte går längre. Hade tänkt att ringa E ikväll, men nu vågar jag inte. Jag vet knappt varför, kanske är jag rädd för att hon ska trycka bort mig och jag ska få en massa ideér om varför osv..
Hon är ju den enda jag har att ringa nu. Jag försöker se det som att jag och L har ett uppehåll, delvis för att jag hoppas att det är så, och för att det inte ska kännas lika hemskt. Jag skrev till henne igår att jag ska lösa mina problem på egen hand och att jag hopppades att hon skulle sakna mig efter ett tag, fick inget avvisande svar iaf, fick inget alls.

Jag har känt att det är lite orättvist av henne att göra såhär, men så kom jag att tänka på en sak. Det var nog en Torsdag för två veckor sen, hon ringde och var glad och sa att det kändes jättebra emellan henne och hennes kille igen. På Lördagen var jag hos henne och berättade saker som handlade om E, men  som rev upp gamla sår emellan oss, hon grät några gånger, men när vi sade hejdå så verkade det rätt bra med henne ändå, sen tog det nästan en vecka innan jag hörde från henne igen, jag ringde henne massor om dagarna, inget svar. Jag började bli rädd för att hon inte levde längre. Tillslut fick jag ett sms där hon sa att hon levde, och att hon drack 96 procentig sprit. Hon skrev senare att hon inte orkade leva med sig själv, det var därför hon drack.

När jag tänker på det så förstår jag att det blir för jobbigt, att jag förstörde för henne....

Samtidigt tänker jag att E har förstört för mig, jag mådde bra innan den där jävla festen, som hon bara dök upp på. Jag var på väg att komma över L. Våra Winnerbäck biljetter ligger precis brevid datorn, hennes födelsedagspresent är beställd. I värsta fall skickar jag biljetterna till henne, så hon kan gå med sin kille, så kan jag ligga hemma och vara ensam..

I Lördags så skulle vi ut, "kompisgänget". Tyvärr är ju en av mina kompisar E´s pojkvän numera, så jag kände inte så stor lust egentligen. Jag satt och pratade med E på msn i nästan två timmar. Hon hade skrivt innan att det mest förnuftiga vore att vara ihop med mig. Jag frågade vad hon hade menat med det. Hon skrev:"Det skulle vara förnuftigt på det viset att jag skulle vara helt trygg och säker på att du verkligen älskade mig och alltid ville mitt bästa", och: "men jag är så förnuftig tydligen".

(här blir det annan storlek på texten, ingen aning om varför)

Jag har tänkt att det kanske vore förnuftigt av mig att inte vara vän med henne. När jag har haft det jobbigt har jag undrat var jag ens pratar med henne fortfarande. Hon har sårat och svikit mig som ingen annan, och ingen kan få mig känna mig så värdelös som hon....men...Jag tycker ju så fruktansvärt om henne, och ibland fattar jag inte varför.

Lördagkvällen blev rätt bra tillslut. Den började inte så bra dock, efter tio minuter i bilen så nämnde en kompis E, som min kompis tjej, men när vi kom fram så gick jag raka vägen till baren, träffa folk och hade trevligt. Innan vi skulle åka hem så tog jag min kompis åt sidan och pratade lite om han och E. Vi har kännt varann i 18 år och växt upp tillsammans, men aldrig pratat om nått sånt, så jag behövde några promile i mig. Jag vet inte om vi kom fram till nått, jag förklarade iaf att det skulle bli jävligt tufft för mig det här.
Han berättade att dom inte hade haft kontakt så länge innan den där festen, han sa också att det var tre inblandade, hennes son. Han har inte träffat honom än, jag har träffat honom en gång, vi ska träffas på Lördag igen, när jag ska hälsa på E. Det värsta är väl att dom inte vill gå för fort fram, det värsta är att det tyder på att det är seriöst.

Att dom inte haft kontakt så länge är nått som verkligen skär i mig. Jag försökte göra allt rätt, ändå sen början på året. Jag försökte visa att jag var intresserad, det gick inte så bra, hon ville väl inte se det heller. Jag försökte hålla kontakten, det gick inte så bra, eftersom jag är dålig på att ringa, och hon är värdelös på sms, jag tänkte att vi kunde umgås och se om det fanns nått emellan oss, det gick ju inte heller.
Men min kompis hade hon visst lätt att håla kontakten med, han betyder visst mer, och så blev jag helt omkörd när jag försökte göra på rätt sätt. Som sagt, ingen kan få mig att känna mig så värdelös.

Hon skulle vara hos min kompis Måndag och Tisdag. Jag visste inte alls om jag orkade ses. I Måndags skulle jag ut och åka bil lite, skulle lämna tillbaka en sak jag lånat av en kompis. Jag fick en idé och chansade vilt. Frågade om E ville följa med. Hade ingen aning om vilka tider min kompis jobbade. När jag skrev till henne så höll hon på att plocka ur diskmaskinen, ingen har någonsin gjort nått sånt hos mig, jag har ju ingen diskmaskin, men alltså nått sånt alls. Det är bara L och E som varit här, och dom har aldrig stannat länge, och så städar jag och diskar innan jag får besök.

Hon följde iaf med. När vi träffas eller pratar i telefon så känns det jättebra, men det är en väldigt liten tid av mitt dygn. Oftast pratar vi på kvällen, och efter en natts sömn så är den bra känslan borta, jag vaknar upp lika ensam som jag somnade.

Vi möttes i en korsning, för jag hade lite ont om tid, så när vi var tillbaka så åkte vi åt varsitt håll. Det kändes jobbigt när jag tänkte på att hon skulle åka hem till honom igen.

Dagen efter var hon hos mig. Hon kom på morgonen, innan jag hunnit göra klart det jag hade tänkt, men kom ner och var med en stund. Vi gjorde väl inget speciellt, umgicks och så. Det kändes bra att "ta" tid ifrån min kompis. han är väldigt svartsjuk på mig, jag hade tänkt att utnyttja det, men L avrådde mig. Fast lite har det väl blivit ändå, jag sa te.x till honom att jag skulle köpt en V70 imorgon och E bara ville.

Jag är ju både svartsjuk och avundsjuk på honom. Svartsjuk för att han har E. Avundsjuk för att han har nån, nån som han tycker om, som tycker om honom. Nån som hälsar på, nån som är hemma när man kommer hem från jobbet, nån att vara nära. Jag lägntar så fruktansvärt efter nån...

Nu orkar jag inte skriva mer, och jag tror knappt att nån orkar läsa heller...