Misslycka är också en sorts lycka..
Ännu en misslyckad Lördagkväll, eller misslyckad, men det har inte blivit nått med den. Först var jag lite taggad på att göra nått, men sen blev jag trött, och kompisarna skulle hyra en film och gå och lägga sig tidigt.
Jag har suttit och kollat på kort, mest på facebook. Jag måste erkänna att anledningen till det är att hon sa en gång att en tjej hade lagt upp några bilder där hon var med, men jag får inte se hennes profil så jag försöker komma runt det, men det är kul att se på kort också, men också lite jobbigt.
Många kort är från skolan, där jag gick i gymnasiet. Jag gick ut 04, dom korten jag kollar på är på folk som gick ut förra året, eller i år. Jag känner igen några stycken, men annars är dom helt okända för mig, och dom själ mina minnen. Det är samma hus, samma skolgård, samma lägenheter, men med helt andra männsikor, som jag inte känner igen. Jag lämnade det där för några år sen, jag hängde kvar ett tag, men med tiden så blev det mindre och mindre folk jag kände. Jag och en kompis var uppe på julfest för två år sen, det var väl sista gången.
I början på förra sommaren så träffade jag en tjej som skulle ta studenten en vecka senare, på samma skola. Senare på hösten ringde hon och frågade om jag skulle på fest på skolan, det var samma kväll. Egentligen är det inget speciellt med det, men det var min enda kontakt med vad som hände där och så, nu har jag ingen aning, och jag känner nog ingen där ändå, förutom en tjej, hon var ihop med en klasskompis. Hon jobbar på skolan nu, mer vet jag inte, hon svarade inte när jag skcikade mitt andra inlägg på facebook, sånt är jobbigt. Man kan ju inte skriva och säga: "ska du inte svara?". Utan man måste vänta en tag och sen skriva:" Hej! hur är det? Vad gör du nu för tiden ?"
När jag kollade runt lite på lunar så kom jag in på en gammal kärleks sidan, det var tiden innan jag visste hur kärlek på riktigt kändes. Läste lite i hennes blogg, hon och hennes kille håller på och renoverar ett hus, fanns visst ett stall också. Jag kände mig lite nere, jag var väl avundsjuk, kände mig misslyckad. Ibland tänker jag att jag vill ha nått att komma med när man träffar gamla kompisar. Visst, jag har ett företag men knappt nått mer. Jag skulle vilja säga att jag har en familj, vet inte varför, men just nu känns det viktigt, som ett bevis på lycka.
Jag har en fundering om de tre lyckliga bröderna. Mellanbrodern gick i min klass på gymnasiet, han var populär, fick ligga och var rätt bra i skolan. han fyllde den 2/1, vilket bara det är en fördel. Han lillebror var också populär, storebrodern vet jag inte, men jag antar det. Dom var med i tidningen för ett tag sen. Dom äldre bröderna har ett företag ihop, som den yngsta är anställd i. Alla har fasta förhållanden som varat i minst några år, och den älste har barn. Dom tre bröderna är på nått sätt ett exempel på lyckade männsikor.
I början på nästa år tror jag det är nån slags återträff. Jag skulle så gärna vilja ha nått att säga så, och inte bara:"jag har jobbat hemma sen studenten tills jag tog över företaget i våras, sen har jag köpt några bilar också". Det kan jag ju säga till en klasskompis som har rest i indien, jobbat på liseberg och nu lever studentliv. Jag kan ju säga" jag har en blogg som man måste ta sobril för att kunna läsa".
Grejen är väl att jag vill träffa folk egentligen, men jag änstränger mig inte så hårt. som i Lördags när jag var ute en sväng, pratade inte med många alls, det kanske bara var en när jag tänker efter. Jag vill vara full, och bland folk jag känner, eller jättefull på festival, då kan man ju träffa nytt folk.
Föresten så har ännu en tjej som jag inte känner lagt till mig som vän på facebook. Jag har ingen aning om vem hon är, men hon såg ganska bra ut så jag godkände det :P, så kan man också göra. Jag har ju en bild på min bil som profilbild, men jag har ju andra också, lite research tycker jag man kan begära.
Jag blev vän med en tjej jag kände på gymnasiet också, kollade lite på hennes sida, hon ska visst ha barn, alla ska visst ha barn. två tjejer som är lika gamla som mig från gymnasiet har två barn, var alltså. Vad har jag lyckats med? Jag har nån slags åldersnoja. Min pappa är 45 år äldre än mig, jag vill inte vara 45 när jag får barn. Mina kusiner är snart 40, jag lekte med deras barn när jag var liten. Min farfar kommer jag knappt ihåg, han dog när jag var 4-5 år, min farmor hade inget vidare liv så länge jag kunde minnas, hon satt antingen i rullstolen eller låg i sängen, sen flyttade hon till ett hem, där hon gjorde likadant.
Det blir lätt deppigt när man sitter hemma själv en Lördagkväll, och har misslyckats med att både ha roligt eller att gå och lägga sig tidigt.
Tänk om..
Jag känner ingen som gillar Tiger Lou, iofs känner jag ingen som tycker illa om Tiger Lou heller, dom har helt enkelt aldrig hört talas om dom.
Om jag träffar en ny tjej så ska min första fråga va: Gillar du Tiger Lou?, sen tar vi det därifrån :P
Pictures of you..
Jag kollade runt lite på hennes bilder och så, och hittade en mapp från en annan tjej.
Hon (som är allt för mig) har sagt att det fanns bilder på henne som den tjejen hade lagt upp. Jag gick igenom mappen, alla 40 bilder utan att se henne, gick igenom den en gång till, men hittade inget .Grejen är att jag inte rikigt vill se dom bilderna egentligen, dom är nog tagna precis innan vi träffades, vet inte varför jag känner att jag inte vill se dom, är väl rädd för vad som ska komma tillbaka, har inga minnen från den tiden i övrigt, inga konkreta iaf, för minns, det gör jag verkligen.
" I hear the sound from your left lung, a melody so beautifuly sung"
Jag låg och såg på tv, kollade på cheaters. Hon tvingade mig att kolla på det när hon var hos mig vid midsommar, den bästa midsommaren jag haft. Det är väl en anledning till att jag blir lite deppig av att kolla på det, en annan är att det finns en massa männsikor som missbrukar kärlek och förtroende.
Jag har en teori om att jag är allergisk mot kärlek. Allergi är ju när man inte tål nått som är normalt för de flesta. Hon trodde inte på det, men hur kunde det annars bli såhär?
Nått jag verkligen är allergisk mot är kärlek på film. Jag såg lite på Ladder 49 i Söndags. Huvudpersonen (som jag inte minns namet på) träffade en tjej i en mataffär, med hjälp från en kompis som var mer framåt. Det finns inget så bra som den första tiden man träffar nån i början, den tiden kommer aldrig igen, det är verkligen en speciell tid. Jag kommer ihåg när vi träffades. Jag var på skolan på studentveckan. En tjejkompis frågade om vi kunde hämta hennes kompis. Jag kommer ihåg när vi gick in i hennes lägenhet, men inte direkta detaljer. Vi träffades tre kvällar i rad, och sov lika många nätter ihop, första kyssen var vid andra kvällen.
Hon har sagt att om vi hade blivit ihop då så hade det nog inte hållit, men jag kan inte låta bli att undra hur mycket skit hon kanske hade sluppit då.
Vi växer hela tiden. För drygt ett år sen var vi nästan på väg att bli ihop, men jag svek ännu en gång. Sen dess har vi kommit varann mycket närmare, jag har förändrats, till det bättre. Blivit mycket mer ödmjuk, och jag gillar inte alls den jag var för ett år sen, kanske hade jag inte förändrats om vi hade blivit ihop då.
När jag kollade på Ladder 49 så var det fest, men hans tjej ville inte dricka, det kom fram att hon var gravid, och alla blev jätteglada, särskillt dom blivande föräldrarna. Det kommer att dröja många år innan jag har nån att dela samma glädje med.
Det här är en jävligt bra video
"I´ll whait for the day you will see, you cant say no to me"
men jag har inte kunnat vänja mig vid tanken på hur det blev såhär, det är det som känns mest.
Hon sa att det inte är någons fel, men det är ju mitt fel, Jag kommer inte ihåg när exakt det var, men en tid efter att det inte blev nått emellan oss och hon blev ihop med sin pojkvän så låg jag och grät när jag skulle sova med en enda tanke i huvet: " vad har jag gjort". Det var långt innan jag erkännde mina känslor mig själv, och senare för henne.
Jag var ledig i Tisdags, jag gjorde nästan inget alls på hela dagen, på kvällen åkte jag upp till henne och följde med henne till stallet, sen åkte vi hem till henne, satt och pratade och såg på tv, hon bjöd på pizza och allt kändes jättebra. Fast varje gång jag hörde nån i trappuppgången så blev jag orolig för att det var hennes kille som kom, men hon hade sagt att han inte fick komma förens hon ringde och sa det.
Jag är verkligen kär i henne, det går inte beskriva. Jag har försökt att tänka att om det är meningen att det ska bli vi nångång så är det bara vänta och se, det går inte så bra. Även om det kommer bli nångång i framtiden så är vägen dit väldigt plågsam. Jag försöker tänka nått mittemellan. Jag ville inte hoppas för mycket för då kommer jag bli besviken, men inte tänka att det aldrig kommer bli vi för så blir jag för ledsen.
För nån dag sen så kom jag att tänka på om hon skulle byta namn om vi skulle gifta oss, jag kom fram till att jag inte tycker att hon skulle det, hon har ett ovanligt efternamn och det är en del av henne, och jag vill inte ändra på henne. Sen kom verkligheten och slog mig, och jag insåg det aldrig kommer hända, och att det är en fråga om hon ska ta hans namn eller inte, inte mitt.
Hon frågade vad jag skulle säga om hon var gravid, hon lade till att hon inte var det. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men jag tror att mitt svar inte var helt ärligt, eller att jag tror nått annat nu. Jag skulle bli väldigt ledsen, det måste jag erkänna, men jag vet ju också hur mycket hon längtar efter barn. Hon frågade också om jag skulle vilja träffa barnet, jag tror jag sa ja, men det skulle känns jobbigt, men som tur är har man ju nästan nio månader på sig att vänja sig.
Jag har kommit fram till vad jag är allra mest rädd för, det är att bli besviken. Att hoppats och kanske kämpat för nått som bara blir till nederlag. När vi sågs i Lördags så pratade vi lite om nyår, och jag trodde att hon hade planer så jag vart ganska ledsen för om jag kan få ledigt då så kommer jag antagligen fira med henne, men jag hade inte sagt nått till henne om det då, men hon hade inga planer, som tur var.
Jag lyssnade på en låt förut, som handlar om en sak som hände oss för några år sen. Jag blir alltid jätteledsen när jag lyssnar på den. Jag hade tänkt att ringa henne ikväll, men nu orkar jag nog inte, måste sova snart också. Jag har inte orkat nått sen vi sågs sist, kom hem klockan tre och upp klockan sju, och idag var jag jättetrött också, om det ska vara såhär så blir det ännu svårare att ses.
Vi ska ses nästa Fredag iaf, jag har planerat lite, men än så länge är det hemligt, men det blir nog ingen överaskning, men jag håller det för mig själv ett tag till iaf.
Always will be..No time for us
Vi träffades idag, vi hälsade på hennes hästar och åkte mest runt sen och kollade lite. När vi skulle säga hejdå började vi prata, så det tog en halvtimme till, minst. Vi pratade om hur det skulle bli om jag träffar nån nån dag. Hon har kännt att vi skulle komma i andra hand isf, och det vill hon inte. Hon sa också att hon skulle vara beredd att "kliva tillbaka" för att jag skulle vara lycklig, hur nu man kan vara lycklig utan sin närmaste vän. Det kommer att bli svårt, men alla andra alternativ är ännu värre. Om vi vore ihop skulle det lösa måga problem, men nu är det ju inte därför man har ett förhållande, för att det är praktiskt, men det är möjligt att jag nån dag måste välja emellan henne och en eventuell flickvän.
Jag har väl nån slags förhoppning att hon skulle vilja flytta närmare, fast jag känner mig nästan tjatig, trots att jag knappt har börjat än. Det är ju avståndet som ställer till det för oss, och om vi både ganska nära varann så skulle jag ju både ha tid för henne och en flickvän. Jag tänker ju alldeles för mycket, och gillar att tänka ut saker, men när det gäller andra så är det lätt man börjar lägga sig i i stället.
Vi pratade om en del gammalt med, om hur jag erkände mina känslor några månader efter att dom blev tillsammans. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det på senaste tiden, men ikväll kom allt tillbaka. Jag var hos några kompisar och såg på film, direkt när jag gick ut till bilen kände jag en känlsa av ensamhet. Jag drog på "no time for us" med Broder Daniel, jag satt och sjöng med lite, tills rösten inte höll, tills tårarna kom. Nästa låt var Hammerfall med Always will be, en låt jag fått av henne. Jag storgrät, jag kommer inte ihåg när jag grät senast, eller så mycket.
Jag kan inte rå för det, eller göra nått åt det. Jag älskar henne över allt annat, hon betyder allt för mig, hon är så otroligt vacker.
Jag älskar dig...
Tiger lou, Winnerbäck, Lowood och Katedralskolan
Jag var på Tiger Lou ikväll, kom dit lite sent, men jag kom innan förbandet började spela. Det var två tjejer som kallade sig Lowood. Hon som sjöng var snygg och hade kort skinnjacka och lång kjol. Dom hade bra låtar och jag fastnade lite för dom, men mest hon som sjöng. Jag har en grej med att bli lite småkär i kvinliga artister.
Sen kom Tiger Lou. Det kändes lite segt i början, sen sa Rasmus att dom spelade nya skivan från början till slut, det kändes ok, men kändes lite sådär. Dom kom tillbaka och körde fyra extranummer, några gamla låtar, och humöret blev på topp.
Under en av extranummren så dom tjejerna i Lowood och ställde sig framför mig. Sångerskan, som heter Therese, stod precis framför mig, jag kunde ha luktat på hennes hår om jag ville, om jag ville utge mig för att vara sinnessjuk alltså. Hade jag varit full eller inte så feg hade jag ju kunnat prata med henne lite. Nu hoppas jag att dom slår igenom stort så jag har nån nytta av den här historien.
Jag köpte Tiger Lou grejer för över 600 spänn också, så det blev en bra kväll.
På vägen till spelstället, och tillbaka gick jag förbi Katedralskolan. Jag har aldrig sett den förut, den är en fantastisk byggnad. Lars Winnerbäck gick där. Jag har sett en bild där han som tonåring sitter i ett fönster med hörlurar och en skrivblock, det kan ha varit där, i ett av dom fönstren. Jag hade min Winnerbäck tröja på mig också, jag gick utanför det enormt stora huset och tänkte, att här har en kille som hette Lars Winneräck gått, nu är han en stor artist som säljer tröjor med sitt namn på.
Försökte ta ett kort på tröjan med skolan som bakrund, gick inte bra, tog ett på bara skolan, blev väldigt bra, särskillt i när huset var upplyst i mörkret. orkar inte lägga in den på datorn nu, men jag har hittat en annan bild.
Och såhär låter Lowood:
Ikväll känner jag mig verkligen som en musiknörd, och jag gillar det :)
Jag ska gå upp vid fem i morgon, det gillar jag inte lika mycket..
Värre än FRA
På Facebook kan alla se vad man gör. Jag har ca 45 vänner, och alla ser vem jag skriver till och vad jag jag skriver, fast jag skriver ju aldrig nått, fast jag har börjat lite med det nu iaf.
Jag pratade med henne förut. Hon hade fått bromsa hastigt när en bil svängde ut framför henne, och hon hade fått ett däck dom låg bakom i huvet. Hon sa att det inte var nån fara, men hon skulle till sjukan iaf, känns bra, för jag vet hur mycket hon hatar att vara där. Hennes kille skulle nog aldrig låta henne slippa heller. Jag är glad att hon har honom, annars skulle jag nog inte kunna sova på nätterna, om hon var ensam.
I´m a memory
Jag har tänkt en del på sista tiden om jag skulle höra av mig till henne, min första riktiga kärlek, jag har valt att kalla henne Elinor, eftersom hon heter det. När jag loggade in på msn var hon online, så jag skrev "hej", det gick en stund, en liten stund till, jag blev nästan sur, men sen blinkade det till, och det stod hej. Hon var väldigt trött, och jag förstår henne. Hon har ett barn, som är runt 14 månader som är sjuk mycket och som inte kan sova ordentligt, och så jobbar och pluggar hon, jag förstår inte hur hon orkar.
Jag skerv att jag tänkt en del på henne på sistone, hon sa att hon har tänkt på mig, vilket jag inte hade trott, med tanke på allt hon har omkring sig. Hon sa också att jag kändes trygg på nått vis, och på nått sätt alltid med henne, och att hon tänker på mig nästan varje dag, men har ingen tid eller ork att göra nått.
Förutom att det är väldigt fina ord så betyder det mycket att nån som jag aldrig träffar säger så. jag var övertygad om att vi skulle komma ifrån varandra helt, och aldrig höras av igen. Nu har jag föreslagit att vi ska ses, när sallt lugnat ner sig, för oss båda.
Den eviga frågan..
Det här var mycket bättre:
Årsdagen
När jag varit inne på msn idag så har jag varit visad som offline, vill inte riktigt prata med nån, eller med henne egentligen. Hon och hennes kille har varit ihop i ett år nu, fast egentligen inte. Hon gjorde slut med honom runt midsommar, och dom var inte ihop på en månad, och under ett knappt dygn var jag lycklig, med henne, sedan följde veckor av ovisshet, tills dom blev ihop igen. Så dom har inte varit ihop i ett år egentligen, men det är nog inget dom vill tänka på nu, och det vi hade är inget hon vill tänka på en sån här dag, det passar inte in riktigt, det är bortglömt.
Att inte prata med henne idag har varit väldigt lätt, hon har inte varit inne på msn eller hört av sig på nått annat sätt, undrar vad hon har gjort idag, men vill inte veta. Han har säkert tagit ledig från jobbet, det gjorde han när hon fyllde år.
Hon har mått dåligt ett tag men det är visst bra nu, och det är jättebra, hon förtjänar att ha det bra. När hon har det jobbigt så tänker jag bara på hur jag kan hjälpa henne, men när det är bra så tänker jag på massor annat, som är jobbigt. Det är typ som att man inte tänker på jämställdhet när man svälter. Det är nog därför jag har svårt med vardagen. När allt är bra och rullar på, och så har jag nog nått slags bekräftelsebehov, att jag verkligen betyder nått för henne, vet inte varför jag tvilvar så ibland, har väl svårt att tro att jag skulle vara så viktig för någon annan.
För ett år och en månad sen så pratade vi på msn, det var så vi pratade med varann då, ringde väldigt sällan. Det var efter vårat natt tillsammans, som blev den sista, på det sättet iaf.
Vi pratade lite om mycket, tills vi kom in på hur det skulle bli emellan oss, jag hade velat massor och ville inte säga att jag inte visste en gång till. Jag kände massor för henne, men skulle det räcka för ett förhållande? En dag kunde jag vara helt kär, för att nästa inte känna på samma sätt, var väldigt jobbigt.
Hon gav mig två alternativ, kommer inte ihåg vad det första var, men det var bättre än det andra: att säga att jag inte ville vara ihop med henne. Jag tog det säkra före det osäkra, jag var livrädd för att såra henne, så jag sa att jag inte ville ha ett förhållande med henne, även fast jag inte hade en jävla aning, men jag ville inte vela mer med henne, Det var då jag begick mitt livs största misstag och förstörde mitt liv, men då trodde jag verkligen att jag gjorde rätt, det tog tid innan jag kunde erkänna för mig själv att jag hade gjort fel, även om jag låg ibland och grät och sa för mig själv: "vad har jag gjort"
Jag "glömde" säga en sak innan jag åkte hem ifrån henne efter den där natten, en sak som hade förändrat allt, som gjort oss lyckliga.
Jag älskar dig.
För ett år och en vecka sen..
Vi var på Mustasch. Jag hittade inte så bra istan så när jag kom till Max ringde jag och sa vart jag var, träffade en kompis från gymnasiet och vi pratade en stund. Sen kom hon, vi pratade lite till sen åkte vi till spelstället, när vi hade gått ur bilarna så gick jag fram och kysste henne.
Sen gick vi in och satt mest och väntade, kysstes ännu mer. Sen började dom spela. Det var ganska lite folk och vi stod lite högre upp vid ett räcke, och kysstes. Hon gick ut för att röka och jag kommer ihåg att jag såg henne direkt när hon kom in igen, hon var så vacker. Jag minns så tydligt när dom spelade "bring me everyone" och hon vände sig om och sa " det här är den bästa låten". Hon har sagt efteråt att hon verkigen var lycklig då.
Sen åkte vi hem till henne, kommer ihåg att jag ställde om klockan på vägen, till vintertid.
Sen spenderade vi natten ihop, det härligaste och underbaraste jag varit med om. Hon har sagt efteråt att närmare varann kan man inte komma.
I Våras när svt visade en livekonsert med Mustasch så grät jag, jag grät när dom spelade "bring me everyone", jag mindes så tydligt allt jag skrivit om nu, och hur mycket jag saknade det.
Känns jobbigt att tänka på det, det har hänt mycket se dess. Just nu känns det sådär, mest för att vi inte har hörts av på ett tag. Jag har varit sjuk i snart en vecka, vi pratade i går morse lite. Jag funderarde på att ringa henne ikväll, men jag orkade inte, får ringa på Onsdag istället, i morgon tänker jag inte ringa, mer om det imorgon..
Jag skulle ta in mitt usb-minne jag har i bilstereon för att lägga in nya låtar, jag gick ca 20 meter från bilen in i huset, nu är det borta, har letat på alla möjliga ställen, och omöjliga. Idag så köpte jag ett nytt, ett precis likadant, jag vill inte bli påmind utan försöka forsätta som inget har hänt, tyvärr kom jag på att mapparna kommer nog inte bli i samma ordning som förut..
Det kan verka överdrivet att bli deppig över en sån sak, men det där minnet var så bra att det var som en vän, med över tusen låtar, jag har suttit och flytttat, låtar gjort mappar och fixat för att allt skulle bli så bra som möjligt, och nu är allt borta, kan ju inte förstå hur det har kunna komma bort.
För några år sen skrev jag till en tjej på lunar, jag tyckte jag kände igen henne, och hon bodde i en stan där jag hade många kompisar. Vi började prata på msn, men inte så ofta så vi började med sms istället. Vi blev vänner på lunar och som kommentar skrev hon: "magnus, jag vill lära känns dig!", och som personlighet hade hon valt söt. Vi träffades aldrig egentligen, eller en gång. Jag stod brevid när hon pratade med en gemensam kompis, men jag sa aldrig vem jag var, hade väl ingen lust. Tänkte idag om jag missade nått med henne, hon måste ju varit intresserad, tror jag, hon skickade en bild på sig själv en kväll. Jag vet att jag tänkte minst en gång: "vad är det för fel på henne". Hon var lite mycket ibland, typ som när hon skickade bilden på sig och jag funderade ut nått bra att skriva så skickade hon ett sms till. Var inne på hennes bilddagbok idag, när man kollade från 06 och jämförde med idag så har hon förändrats väldigt, mycket hårfärgningar och percingar och så, nästan för tuff för mig. Jag tror inte hon kunde varit den stora kärleken men jag kanske hade varit några erfarenheter rikare med henne. Hon hade även en bild där hon låg på sin bil topless och höll för brösten med ena armen. Dom tjejerna jag blir kär i har inte såna biler, inte som jag får se iaf :p.
Igår natt drömde jag att jag just hade börjat trean i gymnasiet. Jag drömde att vi hade lunchrast och jag gick mest omkring lite. Några kompisar satt vid ett bord och jag gick fram och kollade vad dom gjorde, såg i en bok att det stod "kvantfysik", då sa jag att det var absolut inget för mig och gick. Jag hittade ingen att umgås med så jag gick hem, lade mig i sängen, kände mig trött, sen vaknade jag, med en enorm känlsa av ensamhet och saknad. Jag kände mig ju ensam i drömmen, men när jag gick på skolan var jag aldrig ensam, inte som jag känner mig nu ibland, där av saknaden. Det var verkligen en bra tid. idag var en klasskompis taggad i ett album på facebook. han stod med en kärra med en verktygslåda på en öl i handen och jobbarklädd. När jag såg bilden tänkte jag på när vi skulle bygga en friggebod när vi var bakfulla, han hade såna kläder då, saknar honom faktiskt. Det kan vara första gången jag känner saknad av en annan kille, det beror nog mest på att jag har haft närmare relationer till tjejer.
Till sist ett skämt: Vad gillar agent 007 i sängen? Bond-age.
