Hellre ett smärtsamt slut än en smärta utan slut....eller?
Hon berättade en sak om henens ex när vi sågs sist. Han var ett svin, ett riktigt jävla svin. Hon har sagt att hon blev ihop med honom för att komma över mig, efter den första gången det inte blev nått emellan oss. Jag känner stor skuld, även om hon säger att jag inte ska det. Hon berättade sist vi sågs att det var han som slagit sönder rutorna på hennes bil, men hon hade ringt några samtal så han fanns inte kvar i stan längre, det är nog lika skumt som det låter, lite maffiametoder, men han förtjänar det, det var tydligen henne kille och en kompis som fick bort honom, och jag jämför igen och känner mig nästan sämre än någonsin. Jag gjorde så att han kom in i hennes liv, kanske inte från början, men jag gav det en stor knuff, tyvärr åt fel håll. Hennes "superkille" fick bort honom för alltid. Känns som jag aldrig lyckats med nått när det gäller oss.
Jag kommer ihåg när vi träffades för första gången efter att det inte blev nått emellan oss första gången. Hon hade det skitjobbigt, några var ute efter henne. Jag hade varit på Winnerbäck innan och var jätteseg i hela kroppen. Plötsligt kom det en bil, den stannade en bit ifrån oss, stod där ett tag och åkte iväg sen. Det var dom som ville ha tag i henne, jag har tänkt en del på vad jag hade gjort om dom hade gjort nått, jag orkade ju knappt stå upp. Hon är väl inte lika trygg med mig. Jag ringde henne för några dagar sen och sjöng en sång som hon tycker är lite otäck, hon tyckte det var kul. När jag gjorde samma sak när hon var hos mig så blev hon lite rädd. Jag sa att det gick gick ju bra när jag ringde, då sa hon att det var för hon hade hennes kille hos sig.
Hon är verkligen världens bästa vän och jag vill aldrig förlora henne, men ibland blir längtan och saknaden för stor. Längtan efter nått mer och saknaden av det som vi har haft.
När vi sågs i Söndags så var jag rätt nere ett tag. Hon sa att hon önskade att hon kunde göra nått. Förut har första tanken varit att det enda hon kunde göra är att dumpa sin kille och flytta hem till mig, men det enda jag kan begära att hon ska göra är att försöka förstå hur jag känner och mår.
Tv:n står på i bakrunden, Cheaters är på. Hon tvingade mig att se på det när hon var här i midsommar. Tanken slår mig att det finns många som skulle kunna göra nått sånt emot mig, men inte hon. Jag träffar kanske nån ny nångång, men jag vill inte, det känns fel, tanken på att älska någon annan, och otänkbart att kunna lika mycket på nån annan som hon.
På midsommarafton så pratade vi lite och jag ville komma upp. Jag hade tråkigt på en fest och hon mådde dåligt. Efter några sms så bestämde vi att det var lika bra att jag inte kopm upp på kvällen, men sen ändrade hon sig helt plötsligt. Jag ville ju träffa henne och tänkte att hon inte skulle ändra sig utan någon anledning, i Söndags fick jag veta vad den anledningen var. Hon var väldigt trött på sin kille och ville "testa" om jag skulle komma upp om hon ville det, och jag kom till henne, jag var där...
Grattis!
Jag var uppe hos henne igår, jag kom iväg till slut. Jag var ganska nere på kvällen, och på vägen upp så satt jag och tänkte på många jobbiga saker. Hon fick mig snart på bättre humör, men vi pratade om att jag var nere också.
Vi pratade om när vi träffades och så. Jag kan inte förstå hur det kunde bli som det blev. Det är skrev jag i min dagbok på Lunarstorm några dagar efter att vi hade träffats.
| Gladare än på länge... Lör 11 jun 2005 16:07 |  |
Nu är jag trött... |
"Everybody hurts...sometimes"
Everybody hurts måste vara en av världens finaste låtar, som man kan se på två olika sätt. Antingen att allt är skit, eller att det finns hopp...
Min (liv)Lina
"Tonight I give up at last
I´m now a memory of your past"
Tiger Lou - Days will pass.
Egentligen betyder den texten inget, men den är fin. Jag har ju iofs gett upp, många gånger, men jag kämpar på trots det.
Jag är väldigt känslig just nu, alla motgångar blir besvikelser. Vi pratade på msn förut idag. Jag skrev om hur nere jag var och hur jag kände. Hon orkade visst inte med sånt nu. Hon hade haft så kul igår och vill leva på det ett tag. Jag tänkte att det kanske vore bäst att inte höras ikväll då, för hennes skull, och det tyckte hon också. Jag som hade tänkt att att trotsa mina begränsningar och ringa hennes istället för msn, med tanke på hur nere jag är, men det blev inget av det, Den enda jag kan prata med får jag inte prata med ikväll.
Jag läste i hennes blogg om hennes utekväll igår. Hon hade fått en designerklänning när hon skulle gå in, fått fribilljett till nästa helg och blivit bjuden av bartendern, och tårarna kom tillbaka. Det kunde ha varit min flickvän, min älskade. Hon är verkligen speciell. Nu var det här mest ytliga saker, men endå. Samtidigt är det ett bevis på hur olika vi är. egentligen gillar jag inte att kategorisera, men jag gör det jämt, och hon är aldeles för bra för mig, för snygg, för vacker, men jag vet ju också att enda anledningen till att det inte är vi var att jag tvekade.
Nu kom "jag vill gå hem med dig" fram på spellistan. Jag kommer ihåg när vi hade varit på Winnerbäck första gången. Vi kysstes i flera timmar efteråt, när jag skulle åka hem runt tre på natten så spelades den här låten på stereon. Jag skulle göra vad som helst för att få vara där med dig igen. Det var innan nått dåligt hade hänt, vi hade kännt varann i tre veckor typ, Jag åkte i min röda risiga 240 som jag gav 2000 spänn för. Längtan och saknaden bara sliter i mig. Hur kunde det bli såhär? Tyvärr har jag redan svaret..
Det här med kärlek är nog inget för mig. Ju starkare känslor jag kännt, ju mer åt helvete har det gått. Och hur kommer jag över henne? Sist jag kom över nån så hade vi knappt nån kontakt på över två år, lite msn och lite sms, det var allt, och nu finns det endå inget kvar emellan oss. Vi träffades i början på året och allt kändes jättebra, sen har vi knappt hörts av, hon har inte svarat på mina sms, jag har ringt en gång, utan svar och hörde inget efteråt, vi har pratat lite på msn och sist vi gjorde det kändes det inte bra alls. Så snart är det slut, helt, vi kommer nog inte ha så mycket kontakt känns det som, men minnena av vad hon gjorde mot mig finns kvar.
Det får inte hända emellan oss, om jag förlorade henne skulle jag inte ha så mycket att leva för., knappt jag har det nu känns det som. Jag har inget längtan till att dö, men att leva är jävlig jobbigt, men om jag tänker allvarligt på det så skulle jag aldrig kunna gör så emot som omkring mig. Även om jag känner mig jävligt ensam nu så är det så många som skulle påverkas om jag dog. Bara tanken på att nån skulle hitta mig, antagligen mina föräldrar känns så jävla hemsk, och dom skulle vara tvungna att hitta nån som kunde rycka in på jobbet på morgonen, och dom skulle behöva berätta det för mina vänner och grannar, och allra värst för henne. Jag skulle aldrig kunna göra nåt sånt emot henne. Så jag kämpar på, och ger upp, men kämpar fortfarande på..
Livet är så fullt och besvikelser och misslyckanden. Jag skickade ett mms till henne och skrev att jag gärna ville att hon kom hit på Fredag. Då skulle hon kunna vara med och jobba lite och sen kunde vi se på film. Som svar fick jag." Jag kan inte ta emot mms". Jag var så spänd när jag kände telefonen vibrera, men jag vart besviken. Skrev samma sak i ett vanligt sms, fick svar ett tag efter: "jag vet inte, får se hur det blir". besviken igen. Kändes inte som hon var väldigt intresserad. Om hon var ledsen eller så får jag be om ursäkt. Jag vill verkligen att hon kommer, har tänkt så mycket på hur kul kan bli, men jag är så rädd för att bli besviken. Om det inte blir nåt vet jag vad jag gör på Fredag kväll, träffar botten.
Förut ringde det. Jag ville så gärna att det skulle vara hon, men det var det inte. När jag lagt på så satt jag bara där, och kändes besvikelsen igen..
Hon kan ju samtidigt göra mig väldigt glad. Hon ringde i Fredags och berättade att det gått jättebra hos veterinären med hunden. Det kändes så bra att hon ringde mig bra för att berätta det. Igår när hon var på fest så ringde hon. Hon var full och hade kul, men hon tänkte ändå på mig och ringde. Jag kom fram till idag att jag är rädd att bli bortglömd, särskillt av henne. När vi sa att inte höras ikväll så sa hon "jag ringer nån annan istället". Det känns jävligt tungt..
Det blev ett långt inlägg det här, och jag har nog glömt hälfen av vad jag tänkte skriva. Jag läste i Calle Schulmans blogg att han letade efter en ny blogg att läsa. Det stod att den blogg ska ha korta inlägg och att sen ska uppdateras minst en gång om dagen. Jag tänkte då att det är min blogg, jag skriver hur jag jävla långt jag vill, och hur ofta jag vill.
Weeping Willows - Unchained Melody
"I don't wanna die but I ain't keen on living either"
Hon är på fest ikväll, vet inte varför jag känner mig deppig över det. Jag jämför väl med vad jag ska göra ikväll, typ se på tv och umgås med folk som dricker öl. Sist jag var på fest så kände hon sig nere när hon jämförde..
Har varit ledsen större delen av dagen. Och igår med, och i förgår. Jag har inte ringt henne för jag varit så nere, och för det varit så nära till tårarna, Vi pratade på msn igår, och mest pratade vi om barn, att hon ville ha barn, men att hon skulle vänta. Jag grät nästan under hela tiden vi pratade. När jag tänkte på att hon har hittat nån som hon vill skaffa barn med. När jag sa att jag inte orkade prata mer om det så sa hon att hon trodde att hon jag var den hon skulle skaffa barn med en dag, men att jag backade ut långt innan det. Jag vet att det är mitt eget fel, jag gjorde det jag trodde blev bäst. Det tog långt tid innan jag kunde erkänna det för mig själv. Jag försöker acceptera att jag gjorde mitt livs misstag, att jag har gått misste om nått helt fantastikt, men jag vet inte om jag kan leva med det.. Det som gjorde mig mest ledsen var rädslan över att jag inte har kommit över henne när dom skaffar barn. Jag kommer nog tänka att det lika gärna kunde varit vi som hade en riktigt familj. Det kunde varit vi, det var närmare än någon annan vet..
Jag orkar nog inte egetligen med mer, men jag har inget att välja på..
Jag har hört att det finns två saker som kan förstöra fin vänskap: Sex och pengar..
Det känns rätt bra emellan oss, oftast, men det går ju inte att komma ifrån att det är jobbigt ibland. Jag älskar verkligen henne, och nästan varje får jag höra om vad dom har gjort och sånt, sånt som händer i deras liv, som dom lever tillsammans.
Igår när jag ringde så skulle hennes kille åka och köpa mat, och när han gick sa hon "jag älskar dig". Jag tänkte först att det kändes lite överdrivet, han skulle ju bara iväg en sväng, men så kom jag på dom gånger hon varit hos mig och jag har gått ut och jobbat ibland, det har varit nån speciell känsla, men vi har vi aldrig sagt "jag älskar dig". Hon har faktiskt sagt det, vid två tillfälle., vid det första var hon full, och det var inte allvarligt menat, hon blev så glad närt jag sa nått fint om hennes bil. Vid andra tillfället så mådde hon väldigt dåligt, hon hade kommit hem från sjukhuset, vid livet i behåll, men inte mer. Hon sa senare att hon bara svamlade, och jag försökte att inte bry mig om det så det inte skulle bli jobbigt, men det är svårt.
Hon pratade om pengar igår, det känns lite svårt för mig. Grejen är att jag jämför och känner mig så jävla dålig. Jag skulle aldrig kunna göra saker för henne som han kan. Jag skulle aldrig kunna stanna hemma från jobbet i flera veckor för att vara med henne. Hennes mobilräkning var på över 7000:-, vilken hon tyckte var jättekonstigt, eftersom hon inte ringer så mycket. Men den räkningen var på lika mycket som jag tar ut i lön per månad. Hon säger att hon inte behöver en massa saker, men det känns konstigt när hon har en tv och soffa för tjugotusen styck. Hon skulle få ett sämre liv med mig, men det kommer ju aldrig hända ändå, lika bra för henne kanske...
Tiden går så fort. Det är tjugotvå dagar sen jag var hos henne när hon hade kommit hem från sjukhuset. Två veckor sen jag var hos henne sist.
Jag har haft väldigt mycket att göra på sistone, och jag har kännt mig trött ofta, så det känns som att jag inte skulle orka åka 12 mil upp till henne och vara uppe nästan hela natten. Vill så gärna att hon ska komma hit, men jag vet inte riktigt när det skulle kunna bli, henne hund är sjuk och hon måste vara med honom och det är svårt att ha med honom överallt om han följer med.
Vi har tekniken emot oss. Det är minst ett viktigt mail och flera sms som aldrig kommit fram. Igår fick hon ett sms från mig där jag frågade hur hon jobbade i helgen, hon har inget jobb, och jag har inte skickat nått sms.. Det enda jag kom på var att det var ett gammalt sms från i sommras.
Jag tänkte skriva mer om en sak jag fått en kommentar om, som riktiga bloggare, men jag orkar inte just nu..
For the good old times
Dom senaste dagarna har jag kännt en stor saknad, Saknar gymnasietiden. Det beror nog på elfte September. Det är sju år sen. Jag kommer ihåg vad jag gjorde när det hände, inget speciellt men endå. Vi bodde tre kompisar i ett hus och det var nyheter på tv. Jag tänkte mest "jaha" och så var det inget mer med det. Men att det är sju år sen, känns som en slags ålderskris.
Det var verkligen en bra tid. När man kom hem vid fyra och såg på Simsons och om man var trött så kunde man sova lite mellan avsnitten.
Tiden går så långsamt, men åren går så fort. Jag jobbar på och så, och väntar, jag väntar på att nått stort ska hända, vill att det ska komma nått nytt, nån som väcker upp känslor, nån ny. Egentligen vill jag inte träffa nån ny, men jag är väl tvungen.
Förut satt jag och kollade på mitt skirvbordunderlägg, ett riktigt alltså, inte på datorn. Det var ett flygfoto, man såg en slätt med en massa fält och ett samhälle med hus. Jag kollade efter vart det var taget. Det var över stället där jag gick på gymnasiet. man såg skolan på kortet, och alla vägar, och jag bara satt och mindes en stund...
På facebook läste jag att en klasskompis från gymnasiet hade flytta till Växsjö. Det är ju "bara" 15 mil dit, mycket närmare äm Göteborg där hon bodde förut iaf. Hon skulle ha inflyttningsfest, Det vore möjligt för mig att åka dit. Men vi var aldrig jättebra kompisar, och har ingen kontakt alls idag. Hon är som många andra från den tiden: bara en person i en lista på msn eller facebook, alla har sitt nu.
down in black
Fast jag funderar på att sluta använda google, för att dom är väldigt stora. Jag gillar inte när saker blir för stora. Fast jag har inget emot Microsoft, för det började med några kompisar som starade ett företag ihop, från grunden.
Jag känner mig rätt allmänsbildad. Jag lyssnar massor på radio hela dagarna, men ibland blir det för mycket, nyheter som man inte vill veta egentligen, sånt som man känner sig ledsen och maktlös över..
Jag är nog en rätt deppig männsika egentligen...
Jag ringde henne ikväll, vi pratade rätt mycket. Sånt som jag har trott tydde på lite avstånd emellan oss vara bara missförstånd, och jag kanske överdriver en del, men en del kan jag inte förklara. Men jag vill och tänker inte förlora henne som vän. Jag har börjat le för mig själv när jag tänker på saker hon sagt eller gjort..
För exakt två veckor sen var jag inte ensam
Jag hade sett fram emot den här helgen lite, tänkte att man kanske skulle festa till det lite, det blir inte så ofta nu för tiden. Ibland jobbar jag, ibland händer det inget och ibland orkar jag inte, Förra lördagen var jag hemma och somnade tidigt.
Jag åkte till några kompisar. En av dom har byggt en bar som dom stod och drack i när jag kom, var trevligt. Jättefin bar har han byggt. Sen åkte vi på kräftskiva, var mycket folk, som vi inte kände, sen så åkte vi till ett ställe, där vi var på midsommardagen. Det är dit vi åker några gånger varje sommar, men sen vi var där på midsommardagen så känns det annorlunda. På ett sätt känns det tråkigare varje gång jag varit där sen dess, men det har det nog varit med, inte lika mycket folk och så. Sen så har jag speciella minnen från olika platser där sen dess. Vi träffade några fulla kompisar och hade rätt kul. Det är när jag blir själv som alla tankar kommer tillbaka, när jag blir ensam. För två veckor sen var jag inte ensam..
Jag tänkte när jag körde in i garaget att för två veckor sen så körde jag in hennes bil där, sen gick vi in, in till mitt hem, där jag sitter nu med bara skenet från datorn och några fönsterlampor, hon var här då och allt kändes jättebra. Nu känner jag att det finns ett avstånd emellan oss..
"Ett smartare drag en lösning"
Jag skulle ju vara stark, skulle göra allt för henne, men jag är nere, det känns inte bra och jag har ingen aning om varför. Jag vet inte om jag har nått bekräftelsebehov som måste uppfyllas för att det ska känns bra, att jag måste få det bevisat att vi hör ihop på nått sätt hela tiden.
Och värre blev det idag. Vi pratade lite på msn och hon sa att hon ringt flera gånger men att jag inte hade svarat eller ringt tillbaka. Jag har inte sett att hon har ringt, tills jag kollade bland missade samtal och såg att hon hade ringt igårkväll, när jag sov. Hon hade mått dåligt och ville förklara det hon sa om sitt ex, men jag sov rätt tungt, känns som jag svikit henne. Nu har jag iaf bytt ringsingnal till nått mer högljutt.
Tänker på hur det var förra året, det var helt underbart. Idag hade jag pappas bil när jag skulle åka och handla, jag var sen och körde rätt fort, Plötsligt fick jag nån slags återblick, om när jag körde fort en annan gång med pappas bil, När vi åkte igenom stan och skulle gå på Mustasch, sen åkte vi hem lika fort till henne.
Det känns ju som att vi hör ihop, även om jag är nere och tvivlar lite just nu, men vi blev inte ihop, och hon hade nått på gång med en annan. Nu är dom förlovade, bor ihop och hon kommer jättebra överens med hans föräldrar. Dom kanske hör ännu bättre ihop. Känns som vår relation är så skör, så ömtålig. Det har varit nära at få ett slut några gånger.
Hon har sagt om att hon känner väldigt mycket för mig, för mycket nästan. Jag har försökt att slå ifån mig det hon sagt, för jag försöker att inte hoppas, om jag börjar hoppas så kommer jag att bli besviken och det kan bli ett hinder. Känner redan att jag är nere är har blivt ett hinder. Jag vet ju att det antagligen bara är en svacka, att det kommer bli bättre, men jag är orolig att det kommer gå ner igen, och upp igen och att det kommer hålla på så, och att jag inte har en aning om hur det ska få ett slut..
Önskar jag kunde vara bättre för dig..
....
Orkar inte skirva nått, har försökt men orkar inte.
Om du ville göra mig illa med att jämföra mig med ditt ex så lyckades du bra, det gjorde riktigt ont det du sa...
Besviken..
Tacka vet jag Kjell Bergqvist...
Skit
Har en skitdag idag. Fick reda på förut hur mycket vi har att göra den här månaden, Jag skulle kunna ägna mig bara åt jobb, men det är ingen idé, man hinner ju inte med ändå. Vi måste ju ses också. En liten dröm jag har vore om hon både närmare så kunde jag timmanställa henne. Då skulle jag hinna med lite mer och vi skulle träffas ännu mer. Men det går ju inte. Och hon och hennes kille håller på med hagen till hennes hästar. Trodde jag kunde hålla tillbaka dom jobbiga tankarna längre än vad jag gjort, kanske bara är en svacka. Tänker på allt dom gör ihop, och allt jag gör ensam, typ. Vill inte tänka så, får inte tänka så. Får inte skapa en massa hinder för oss, eller för mig själv mest. Sen har hon sagt saker som jag nästan inte vill komma ihåg. Som det verkligen blir en konflikt emellan mina känslor för henne och min "roll" som nära vän.
Jag hann inte äta middag idag ändå är jag försenad nu..
