Magnusevangeliet

 

Hon hade inte tid på hela veckan, det kändes som att hon hade planer med andra. Just nu känns det ok dock. Det mellan oss är ju bara en del av allt, har massor att jobba med mig själv också.

 

Nu ska jag sova, när jag vaknar är det fem dagar kvar

 

Trodde det skulle hjälpa att skirva av sig, det gjorde det inte. Så jag skrev och frågade om hon kunde ses snart, har inte fått nått svar än. Går runt och skakar nu, men det var nog nödvändigt, för jag fungerar inte som det är nu...  

 

Har gått ganska bra idag, tills nu. Jag har nog lyckats göra allt värre för mig själv. Jag vill inget hellre än att ringa henne, eller smsa, men jag har valt att hålla mig borta, jag tror jag behöver det iaf, och så vill jag inte ljuga för henne och säga att allt är bra, när inget är bra, vill inte ta det här över telefon, det skulle inte kännas rätt. Men jag har varit nära att sms:a henne och fråga om hon vill ses, men jag har lyckats låta bli. Grejen är att jag har ingen aning om hur kommer att reagera när jag berättar allt det här, risken finns att vi kommer ifrån varann ännu mer.

Jag räknar dagarna till vi ska ses och vill bara att dagarna ska gå, går och lägger mig tidigt för att slippa tänka, försöker jobba så gott jag kan. 

 

Har nog gått igenom allt som hänt emellan oss dom nio åren vi känt varann. Jag har mycket färre minnen från dom senaste 2-4 åren än dom innan. Var längesen hon ringde mig när hon var ledsen, längesen hon skickade fylle sms, längesen hon ringde och väkte mig sen på natten. Att det var längesen hon ringde till mig och grät hoppas jag ju på att det är för att allt är bättre än vad det var då.

Innan hon var här i helgen hade hon inte varit här på två år, hon tyckte själv att det var rätt illa. Kommer ihåg när hon ringde en kväll och var nedstämd, hon ville hitta på nått, jag skulle iväg, men väntade några timmar, hon kom ner och följde med ut, minns att det var en härlig kväll, det hade vi i Lördags med, vi brukar ha kul ihop.

Är så mycket jag vill dela med henne, inte bara de stora akerna, utan lika mycket de små. 

Jag hoppas att vi kommer ha bättre kontakt framöver, samtidigt så är det det här jävla avståndet som bara sliter i mig, som aldrig kommer att minska, och det är mycket därför jag har sökt hjälp hos en kurator, för att jag måste lära mig att hantera det som inte går att påverka 

 

Om 6 dygn kommer vi att ses. Tror inte att jag har kämpat med nått lika mycket som jag gör nu..

 

 

Tänkte väl inte skriva ikväll, men jag behöver nog göra det. Det har varit såhär i fyra dagar nu, det är rätt mycket när det är det enda man tänker på när man är vaken, och det är en vecka kvar till vi ska ses, då jag ska berätta allt för henne.

Pratade med vårdcentralen idag, dom har en kurator som är där mån-tis och som kanske har semester nästa vecka, men det känns bra att jag har gjort nått iaf, och att jag kan säga det till L, att jag faktiskt försöker. 

 

Kom att tänka på förut på alla gånger vi trott att vi inte kommer ses mer, satt och körde då, var tvungen att stanna och lägga mig på ratten och gråta, det är så hemskt att tänka på.

 

Vill dela mycket mer av livet med henne, men jag vet inte om det går som bara vänner, om jag vill för mycket för att vara vänner. Var en fin solnedgång ikväll, tänkte att jag hade velat dela den med henne, kom på samtidigt att hon delar den här kvällen med nån annan, nån som är ny och spännande

 

 

Var och hämtade gamla bilder på min gamla dator idag, det finns några bilder på oss, dom enda som finns på oss tror jag, jag är ju partisk, men vi passar rätt bra ihop. Fanns även andra bilder som hon har skickat på msn, några var på henne, hon är så vacker.

 

Men de flesta bilderna är 5 år gamla. Satt förut och kollade gamla kommentarer på bloggen och hon hade skirvit en som fick mig att gråta. Inlägget handlade om att jag tänkte väl sluta skriva för att hon blev ledsen av att läsa det. Hon tyckte inte att jag skulle göra det och att vi kunde prata och reda ut om det blev några missförstånd, och att hon ville ha mig nära, att vi skulle fixa med hennes hade till hästarna, det blev aldrig av.

Jag hade samma mobil i 4,5 år, hela inkorgen är full med sms från henne.

Det känns som det var bättre förut,

Det är tio år sen jag tog studenten, tiden innan är rätt så ointressant. De första fem åren innehöll mycket mer och gick mycket långsammare än dom sista, både när det gäller L och resten av mitt liv, det är klart, i första halvan hade jag henne, två gånger to.m. Det var ju nått speciellt med henne från början, det klickade liksom, tyvärr visste jag inte att det var det var. Det finns ingen som hon, jag har aldrig känt så här för nån, har aldrig varit så nära nån, men vi var nog närmare förut. Det kanske är så att det behövs lite "drama" för att hålla en relation vid liv, höll ju på at förlora henne 2009, men sen har det varit rätt så bra.

 

Jag älskar ju henne, över allt annat, men jag tror väl inte att det kommer att bli vi, det jag är mest rädd för nu är att hon ska träffa nån ny. Jag trodde för längesen att om det tog slut med hennes kille så skulle det nog bli vi, sen insåg jag att det var inte alls självklart, knappt troligt, förstod då att jag skulle nog aldrig klara av att hon träffade nån ny, det tog flera år innan det kändes ok att se henne ihop med nån annan. Hon har ju träffat nån ny, men det var väl inget emellan dom, sa hon, men känslor kan ju finnas ändå. Hon ska på Bråvalla, hon sa inte med vem, så jag antar att det var med honom. Hon gillar inte festivaler eller är intresserad av några band, så det är väl bara sällskapet som drar.

 

Datorn dog förut, så jag skrev bara klart sista stycken nu, har lätt att tappa tråden. Under tiden så bestämde jag mig för att jag borde nog söka nån form av hjälp. Även om det är det här med L som att utlöst det så ligger det mycket annat bakom, en del av det har nog också med henne att göra också. Jag ska ju prata md henne om allt det här, men jag vill inte lägga över allt på henne, har gjort det förut, även när det har handlat om henne, och jag har varit nära att förlora henne pga det.  Tänker ju mycket tillbaka på det som varit, mest dåliga saker, som den gången hon inte orkade längre, vi skulle inte ses mer. Vi sågs en kväll och pratade, och jag grät, när jag åkte hem så trodde jag att det var sista gången vi träffades, någonsin.

 

Så jag ska söka hjälp, dels för att få ett bättre liv långsiktikt, och för att L:s och min relation ska överleva

 

 

 

 

 

 

 

 

L var här i Lördags, hon har inte varit här på två år, ungefär lika länge som det har kännts att vi inte varit lika nära varann, men när hon var här så kändes det jättebra. Vi var ute på kvällen och dagen efter så låg vi mest och pratade, hon och hennes kille har ett uppehåll så vi pratade en del om det, självklart så har både tankar och känslor gått igång hos mig, men det har varit till och från och en vecka innan hon kom så har det varit rätt så lugnt, men när vi pratade i söndags så kom det fram en del saker som var jävligt jobbiga.

 

Jag har blivit rädd för att hon hade träffat nån ny, och det hade hon också, typ. Hon har varit ute lite och festat med lite vänner några gånger, och där hade hon träffat en kille som hon börjat att umgås med, men inget mer än vänner, när hon sa det så skar det i mig, jag vet inte om jag skulle klara av att hon träffade en annan, det tog lång tid att acceptera att hon var hop med nån annan förra gången, och allt har väl funkat bra de senaste åren, men vet inte om jag skulle orka med det en gång till. Grejen är att jag vet inte hur det är att vara ihop i flera år, vara sambos och ha barn ihop, men jag vet hur det är när man träffar nån och börjar umgås och lära känna varann, och det är det som jag längtar så mycket efter. Det känns ju sådär att hon träffar nån efter att ha varait ute några gånger medans jag som är ute ofta inte träffar nån.

 

Det som känns jobbigast tror jag är att hon har träffat nån som hon träffar oftare än vad hon ringer till mig, kan inte låta bli att tänka om jag hade bott närmare så hade det varit mig och hade umgåtts med istället, jag kommer nog aldrig dela livet med henne på samma sätt som nån som bor närmare, jag är nog inte mest rädd för att hon ska träffa nån ny istället för hennes kille, utan nån istället för mig och ibland tror jag att det bara finns två vägar. Antingen bygga upp en liv tillsammans eller forsätta glida isär, tyvärr tror jag att det senare kommer att hända.

 

Nu har jag skrivit runt själva grundproblemet tror jag, det faktum att jag fortfarande älskar henne, men känslorna har inte övertagit helt. Hjärtat vill att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar, men hjärnan är inte lika övertygad, om det skulle funka, om det ens är en bra idé, jag är övertygad om att vi borde ha blivit ihop tidigare, innan hon träffade sin kille, hade det inte funkat så hade jag inte suttit här med att "tänk om".

 

När den här "krisen" började så rörde det upp en massa känslor, och jag har tänkt nångång innan att tänk om det ändå är meningen att vi ska vara ihop, som Ted och Robin i How I met your mother typ, men jag bestämde mig för att vara en bra vän i första hand och att hjälpa hene igenom det här, och ifall nått skulle hända emellan oss så fick vi ta det då, men nu är det en till med i bilden, som bara är en vän säger hon, men hon lade inte direkt upp det så när hon berättade det.

Om jag orkar så ska jag nog prata med henne om allt det här när vi ses nästa fredag, om jag orkar gå runt med det själv så länge. Jag vill och hoppas på att dom blir tillsammans igen, både för att det är rätt och för att jag vill att det ska vara som förut.