Magnusevangeliet

 

När jag vara nere här om dagen så skrev jag till en kompis, hon jag träffade för första gången på ca 8 år dagen innan julafton. Jag frågade om hon ville gå på Johnossi med mig i Maj, nått jag funderat på ett tag, och det ville hon. Så nu ska jag åka ner till Malmö och hälsa på henne och se Johnossi, kan nog bli bra :)

Trots att det mesta har gått emot mig idag så har jag hållt humöret uppe, vilket är konstigt eftersom jag brukar deppa över ingenting annars. Det kan vara nått med att klara av och lösa problem att lyckas med saker.

 

Den senaste motgången har jag väl klarat rätt bra, det är ju väldigt konstigt egentligen att bli nere över att en tjej man inte känner har pojkvän, och innan jag fick reda på det hade drömmarna och tankarna gått lite för långt. 

Jag kände nån slags samhörighet med henne, att hon var lika ensam som jag. Jag är egentligen rätt ensam, men känslan ändras emellanåt, just nu känner jag mig inte ensam, trots att det var över två veckor sen jag umgick med mer än en person samtidigt. Har aldrig känt mig desperat heller när det gäller kärlek eller bara närhet, men jag längtar ju också, efter nån slags trygghet, nån som jag kan kalla min, nån som förstår mig bättre än vad jag gör.

Nu är väl inte alla förhållanden så, men den lilla erfarenhet jag har har varit typ så. L och jag hade nog nått speciellt, tills jag förstörde allt. Jag kanske inte ska ha nått fint egentligen. Ibland tänker jag att efter den skit jag varit med om, vilket inte är särskillt farligt om man tänker på hur andra har haft det, men jag har mått väldigt dåligt av det, så har det löst sig för alla inblandade, alla förutom mig.

 

Tack för ikväll.

 

Ps. Firefox rättstavning funkar inte när man skriver blogg så det kan finas stavfel, jag gillar inte stavfel och orkar inte kolla det nu.

 

 

 

Det går upp och ner. Motgångar har jag vänt till nån slags jävlaranamma, men sen har motgångarna blivit fler.

 

Jag vet inte riktigt hur det är med mig, eller vad jag gjort den senaste tiden. Jag har varit hemma, trött på krogen att samma folk hela tiden, men att sitta hemma två helger i rad är inte så kul, men det är mest en känsla av olust som gör att jag inte gör nått. Jag tror inte att jag har träffat några vänner på minst två veckor.

 

Skulle sova nu, men jag gick in på hennes fb sida, hon har en ny profilbild där hon är vackrare än någonsin, och jag är inne på hennes sida alldeles för ofta. Ikväll stod det att hon var i ett förhållande. Det känns skit, men också inte så farligt.Vi känner ju inte varann, sen vi träffades på valborg så har jag sett henne en gång, men jag vil ju så gärna träffa henne, lära känna henne. Det känns ju som jag känner henne redan. Jag är nog jättekonstig som håller på såhär, men hon är verkligen nått speciellt, och längtan efter att få träffa henne har gått överstyr.

Men visst, skulle vi träffas så skulle kanske spänningen inte vara lika stor om hon har pojkvän, även om in första tanke i sånt här alltid är att lämna allt och aldrig se tillbaka så är hon någon jag vill ha i mitt liv.

Tänkte senast ikväll att det har dragit ut på tiden,, minst sagt. Första gången jag fick veta att hon fanns vara 2010, det är väldigt längesen, jag är så jävla dålig.