Magnusevangeliet

Att läsa om att nån man gillar gillar nån...annan. Jag blir börjar nästan bli desperat nu, jag vill ju så jävla mycket,komma in i hennes liv te.x. Jag har ju skrivit till henne och intresset var väl minst sagt svagt, men ska jag ge upp bara för det? Hon hade ett svagt minne av mig från valborg, och det är ju ite så mycket att bygga på. Jag tyckte iaf att jag fick fram att jag ville träffa henne igen. Undrar varför det ska vara så svårt att bara säga det rakt ut. "jag vill träffa dig igen".

Jag försökte iaf, men det ledde inte till nånting, alls. Det är väl därför man försöker, för att det ska leda till nått, för att få en förändring, annars skulle ju aldrig nån försöka med nånting. Det var längesen sist som jag försökte, och när jag äntligen gör det så är det enda som händer att jag blir ganska nere, allt annat är som förut.

Det jag fick ut av att skriva till henne var att hon kanske typ vet vem, jag är, och att vi kommer nog inte ses mer, inte ute iaf, och jag tycker att jag fick fram att jag skulle vilja träffa henne igen, men det var visst mycket nu.

Jag kände att jag tog ett steg framåt när jag gjorde nånting istället för att hoppas på att våra vägar skulle korsas, to.m så att det inte spelade nån roll av hon skulle svara, men jag försökte nog bara lura mig själv, och det kändes mer än jag kunnat ana,

Jag har ju tänkt på henne i ett och ett halvt år, jag har haft många chanser att gå fram och säga hej, försökte ju några gånger, men det gick sådär, och när jag äntligen slår mig ner hos henne och hälsar och pratar så var det första och sista gången.

Jag har ju följt henne ett tag och jag känner att vi är ganska lika är det gäller vissa saker, och jag hade längtat efter att få visa henne det.

Nu gjorde jag det iaf, skrev till henne. Vad har jag att förlora egentligen, inte för att jag är på nått "hellre ångra det man gjort än det man inte gjort" humör, har haft en rätt dålig dag, men jag dog på The Shins så blev jag gladare direkt, eller det räckte nog med allmän bra musik.

Jag har kommit på att sen jag köpte min jobbarbil i Januari så har jag inte varit mer än 8 mil hemmifrån, har haft många ideer om att åka nånstans, men det har inte blivit av. Var sugen på att åka till Borgholm, har inte varit på Öland i vuxen ålder, tänkte åka när Winnerbäck spelar, men det hinner jag inte, så jag funderar på Stockholm istället, det är ju en vacker stad, synd att alla idioter ska samlas där bara, men nu när jag skrev det där så kom jag på att det går ju att åka till Borgholm nån annan gång.. 

På Valborg när vi skulle åka hem, trött och bara ganska full, längst bak i en Cheva van så kom jag på det, namnet på Es son.

Lite deppig ikväll, tänkte komma i tidigt och skriva av mig, men det blev att jobba tills nu istället.

Jag vill så mycket, men det händer ingenting. Hade gärna sett Björnstammen ikväll, hade gärna träffat henne, vet inte när jag får göra det nästa gång. Får lite panik också, på valborg sa hon att hon hade pojkvän, inget jag har sett, när jag stalkat henne på fb. Men jag har ju velat det här i över ett år, men jag har varit för feg. Nu känns det ändå lättare att gå fram och prata med henne, men då ska man helst vara på samma ställe också. Det är därför jag kollar fb var femte minut, men än så länge har inget hänt med vänförfrågan, då skulle jag ju iaf ha möjlighet att "prata" med henne.

Tänkte redan för ett tag sen att nu när jag mår rätt bra vore det ju dumt att förstöra det med att bli intresserad av nån...

   

För några år sen så sa jag upp kontakten med E, en tjej jag träffade på gymnasiet. Kom att tänka på henne lite idag, och hennes son, och jag kan inte komma på vad han heter, det kommer upp olika namn men inget är rätt, men det känns rätt bra. Hon kommer nog aldrig försvinna helt ur minnet, och det kanske jag inte vill heller. Som det sägs: Ångra inget som fått dig att le.

Sitter ensam hemma en Lördagkväll. Jag var sugen på att gå ut ikväll, sen kollade jag på kontot, och då var jag inte sugen längre, men det känns ändå bra, lite ensamt bara. Jag har tänkt på det ibland, att jag som aldrig har tjänat bra, som en vanlig lön för mig är kanske hälften av vad nån som tjänar dålig, men jag lever ju inte så dyrt heller, jag har nästan aldrig behövt att avstå från att hitta på nått pga pengar, jag hade kunnat gå ut ikväll, men då hade jag inte haft några pengar alls i ca en vecka.

Idag har jag bara varit trött och knappt gjort nått, trots att jag stannde hemma för att få nått gjort, sånt framkallar ångest.

Jag passade på att plöja igenom en blogg och alla bilder på fb som tillhör en tjej som man skulle kunna säga att jag är intresserad av. Jag har tänkt ibland att jag skulle bli en bra stalker, men det kanske jag redan är. Första det första så är det mycket lättare att läsa nåns blogg än att försöka ta kontakt och lära känna personen, inte för att det är ett bättre sätt, men enklare. Sen så har jag inte sett henne på över ett halvår, förutom en gång på krogen, utanför när alla skulle hem, jag var trött och mådde inte så bra, då kom hon fram och frågade om en tändare, och det hade jag ju inte. Hade jag sett henne tidigare på kvällen så hade jag nog försökt att hälsa eller nått.

Jag har ju hälsat på henne en gång, det gick sådär, men egentligen är det ju inte så jävla farligt, de flesta människor är ju trevliga, och det värsta som kan hända är ju att det inte blir nått alls, alltså samma som vi har nu, fast jag är ju lite känslig med. Det kan ju vara hon jag ska spendera resten av livet med, sånt tänk sätter ju inte alls nån press när man ska gå fram. Fast så tänker jag väl inte, inte så ofta. Jag tror väl inte att krogen är rätt ställe att träffa nån, men jag har inte så många andra ställen att välja på. Inte på jobbet eftersom jag driver eget hemma, genom vänner blir det inte så mycket heller, eller jag har ju lärt känna många, men aldrig nån som varit speciell. Hur träffas folk egentligen??

Ofta ute på krogen så träffar jag en kille som gick i samma klass som min granne, har träffat honom utanför krogen med, så brukar vi hälsa och prata lite, och jag vet knappt hur vi träffades, det var på krogen vet jag, men jag vet knappt hur det gick till, om det kunde vara så lätt jämt.
Jag hittade henne på fb för ett drygt år sedan, hon var taggad i ett foto som hade med jobbet att göra, och det var ett väldigt okvinnligt jobb, det var väl det jag fastnade för först.
Ett alternativ vore kanske att bli vän med henne på fb och bara skriva att jag tycker att hon verkar intressant, eller vad fan man skriver, men risken är ju rätt stor att man bara framstår som konstig. Jag är ju konstig, men det får hon ju upptäcka med tiden. Jag tror det var i Christer i P3 som dom sa att det kunde vara ett alternativ, men jag är tveksam. Jag lägger bara till vänner som jag har träffat, förutom en P3 kändis, och en tjej som jag lade till på fyllan.

Efter att kollat igenom alla bilder så kan bara säga att hon är jättefin, även på typ Måndag-mornar-bilder, och efter bloggen så känner jag att vi är rätt lika ändå. Vi sitter ensamma i vartsitt hus och lyssnar på Den Svenska Björnstammen.
Jag är ganska säker på att vi ska till samma ställe på valborg, jag såg ju henne där nästan varje gång resten av sommaren, men jag bara fegade ur. Den sista gången för säsongen så dröjde jag mig kvar så länge jag kunde, för jag ville ju, men kunde inte, och dom jag körde på då ville åka hem för längesen och fattade inte varför jag ville vara kvar.

För en dryg månad sen så träffade jag en tjej på krogen. Hon hade skrivit till mig på fb om att vi hade träffats gången innan, men jag minns inget av det och jag körde. Gången efter så träffades vi iaf och jag var rätt full, vi hånglade lite, men jag var inte särskillt intresserad av henne, har aldrig varit så ointresserad av nån som jag hånglat med. Det var ju skönt att hångla lite, och det kunde säkert blivit mer, men det kändes som hon var mycket mer intresserad än vad jag var, så det hade bara blivit jobbigt, det kändes inte värt det, och jag förstår inte dom som gör typ vad som helst för att få ligga, Jag är ju ganska så oknullad, men jag är ju inte i närheten av att vara så desperat som en del kan vara, som dessutom ser mycket bättre ut än mig.
Några dagar efter så skrev en kompis att hon ville ha mitt nummer och frågade om hon fick lämna ut det, lite konstig fråga tyckte jag, men endå drog jag ut på det i flera dagar, hade sån ångest för att hon antagligen var rätt så intresserad av mig. Hon skickade sms och skrev att hon blev glad när hon fick numret, jag skrev att det kändes som att hon ville mycket mer än vad jag ville och att sånt aldrig slutar bra. Hon skrev att hon ville bara lära känna mig, och hade hon nyss lämnat ett förhållande och ville inte in i ett nytt, man jag hade fortfarade sån ångest att jag inte svarade. Vi sågs och pratade på en fest senare, och det var väl lite stelt, och sist vi var på samma ställe så hälsade hon inte, men hon hade ju en annan kille då.

Det sista långa stycket skrev jag bara för att kunna skriva den här poängen: Det känns som dom jag träffar är jag inte intresserad av, och dom jag är intresserad av träffar jag inte.

Det känns bra att skriva av sig, i långa inlägg, en ensam Lördagkväll, med min billiga laptop i knät. Jag orkar inte kolla efter fel i texten, brukar vara noga med sånt, men nu får det vara som det är, börjar lära mig att skriva på laptop med.

Tack och godnatt.  



 

Jag har köpt mig en dator för 1500 spänn på tradera. så nu kommer det kanske bli lite mer skrivet här, mitt 400:de inlägg också.

Sen jag fick hem datorn så har jag börjat med att lägga in alla skivor jag äger, jag använder mest usbminne nu för tiden, men jag gillar att köpa skivor. Mycket gamla låtar har jag hittat, och minnena till dom. Te.x den här:

http://www.youtube.com/watch?v=kYUuqbSyTHY

Nu har jag glömt hur man lägger in youtubeklipp, men adressen är ju där iaf.

Mycket sån musik lyssnade jag på i gymnasiet, och det är ju därifrån jag har dom bästa minnena. Jag blir väldigt nostalgisk när jag lyssnar på såna låtar. Jag känner mig för ung för att vara nostalgisk, men det är ju 10 år sen som Replayskivan kom ut. En del saker var mycket bättre då, men jag trivs bättre med mig själv nu än jag gjorde då.
Jag ska åka dit en sväng i sommar, vandra längs kanalen, ner till hamnen vid vandrarhemmet.
Det tar max en timme att åka dit, men allt är borta. Jag känner ingen där längre, pizzerian är flyttad, dom har ju även byggt en ny skolan, på en annan plats och husen vi bodde i ska dom nog inte hyra så länge till. Allt som gjorde den där tiden så bra är borta. Den fysiska platsen finns kvar, men det är det enda också.
För några veckor sen var det återträff, men inte för min årskurs, jag var för tre år sen och det var jättetrevligt, men inte i närheten av det som var. Det är därför jag känner igen mig så väl när Winnerbäck sjunger om Linköping, man kan återvända, men det finns inget att återvända till. Allt som finns är minnen. Minnen som blir svagare för varje år...