Magnusevangeliet

 

Ligger i soffan och ser på tv, känner mig lite ensam, och som ofta när jag känner mig ensam så är jag lite extra aktiv på FB. Där stod det att en vän hade ett förhållande, och i ett försök att verka glad för hennes skull tryckte jag på gilla, och nästan samtidigt tryckte en annan på gilla, E. Jag bara satt och tittade på henne namn, och tänkte att hon såg samma sak, fast mitt namn, undrar om hon tänkte på mig.

Efter att jag kände mig sviken av en vän så kände jag mig ensam ett tag, tänkte jag en del på henne, om kanske det vore värt att ta upp kontakten igen, om hon ville det, men jag kom över det ganska snart, det hade nog inte lett till något bra ändå. Det är lite mer än tre år sen som jag sa att jag aldrig ville se henne mer, och det har jag inte gjort, men det är klart att jag har tänkt massor på henne, hon var ju min första riktiga kärlek och den första jag kommit riktigt nära.

 

Jag kom på varför jag känner att början på en relation, när man börjar lära känna varann och man känner att det är början på nått. Det är för att senare har det gått åt helvete, mer än en gång, så har man den där oförstörda tiden i början att minnas.

 

Jag hälsade på L i Onsdags, hon har blivit mamma och jag är väldigt glad för hennes skull, men det kändes lite konstigt, och hon sa att jag verkade konstig,  vi har kommit ifrån varann en del och mycket är ju annorlunda nu när hon har barn men jag ska försöka ringa oftare, fast det är också svårt när hon sover så oregelbundet.

 

L var den senaste jag var kär i, och det var flera år sen, och det var en fruktansvärt jobbig tid, och jag vill aldrig må så igen, men ibland känns det väldigt tomt, att inte ha nån, inte ens ha nån i tankarna, eller det finns ju en, men hon känns alldeles för långt bort...

   

 

Hon skrev om honom, hur fin han var och hur kunde vara sig själv med honom, hur dom träffades och hur härligt det kändes. Hon skrev om honom som jag skulle vilja att hon skrev om mig, han är det jag skulle vilja vara, eller var...

 

I Måndags anmäldes han försvunnen, och hittades senare död, jag kände honom inte, men jag har träffat honom några gånger, vi började prata på krogen en gång och han var jättetrevlig, kommer ihåg honom från högstadiet, han gick ett år under mig och vi hade en del gemensamma vänner, har sett på sorg, saknad och hyllningar på FB. Jag såg honom senast för bara några veckor sen..

 

Jag har ibland tagit åt mig all skit som händer i världen, och det blir väldigt tungt att bära på, så istället har jag sen en tid slutat bry mig, plus att jag har aldrig varit med om att någon i min direkta närhet har gått bort i förtid. Jag har nästan känt mig känslokall ibland. Jag blir inte berörd, som tex av terrordåden i Norge, jag tycker det är hemskt, men jag blir inte berörd, men när jag läste det hon skrev om honom, hur hennes kärlek tagits ifrån henne så kändes varje bokstav, varje ord ända in i hjärtat.

 

Det känns så jävla hemskt när jag tänker på det, hur kommer julen att bli för hans famlij, finns det ett paket som aldrig kommer att öppnas, och vad fan gör man med en julklapp när den man köpte den till inte finns längre. Han kommer inte hem till jul, istället kommer ett stort jävla tomrum, istället kommer ingenting vara sig likt igen. Hans föräldrar kommer aldrig att få några barnbarn.

 

Som synes så har jag börjat tänka väldigt mycket på det här. I Lördags så jobbade jag halva natten istället för att  åka på en kompis födelsedagsfest, det skulle jag inte ha gjort. Jag vill umgås med mer männsikor jag tycker om och som får mig att må bra.

 

Det finns mer som fått mig att börja tänka. Allt hon skrev om hur hon kände och hur dom träffades. I början när man träffar nån är väldigt speciell, det är svårt att förklara men det är början på nått stort, nått som kommer att vara med mig resten av livet.

 

Det var längsen nu jag kände något för nån, på det sättet. Det har varit skönt med tanke på allt som vait men nu känns det tomt, väldigt tomt faktiskt. Bara det senaste året så har jag lärt känna massor med nya människor, och visst lite intresserad har ju varit av några, men inte känt nåt speciellt.

 

Med det som hänt nu så har jag tappat bort mig helt. Vet inte riktigt vad jag vill, med nånting, om nått verkligen betyder nått längre, vad vill jag få ut av livet. Fick hem Thåström dvdn idag som jag hade förbokat, och jag kände lite att vad ska jag med den till, den kommer inte att göra nånting bättre.

 

Det är ju en jävla situation jag har satt mig i . Jag har varit intresserad av henne mer eller mindre i två år. Det första året hade jag inte modet och självförtroendet att gå fram till henne, det andra hade jag det och det gick bra, men sen såg jag henne inte mer. Jag läser hennes blogg och känner igen mig mycket, och känner väldigt mycket för henne, men hon känner inte ens mig, hon vet väl typ bara vem jag är.

 

Imorgon ska jag iaf ringa L, har inte pratat på länge, har inte hört hur hennes mammaröst låter. Hon har blivit mamma och det känns lika fantastiskt som konstigt.