Magnusevangeliet

Jag har en ny klocka i köket som jag köpte på tradera, och jag tycker att den tickar lite högt, men det tycker jag bara är bra.
När jag och L träffades så sov vi ihop tre nätter i rad. Första natten i en kompis säng, med två andra och med Pirates of the caribbean dvd menyn på tv:n, vi hade hunnit kolla lite på filmen innan vi somnade. Dom filmerna har gått en del på tv nu, då tänker jag också på dom där dagarna.
Dom två andra dagarna sov vi hos henne, och hon klagade på att hennes klocka tickade för högt. Den tredje morgonen så stod hon vi fönstret och rökte, i linne och trosor, minns fortfarande hur fin hon var. Plötsligt tog hon klockan från vägen och slängde ut den på gatan. Jag sitter och ler när jag tänker på det, det är precis såna saker som gör henne så speciell.. 

 
Det blev en sen natt, igen. med bara jobb.

Ensamheten gör sig mer påmind. Jag frågade L igår om hon ville hitta på nåt i helgen, men hon hade inte tid, hon skulle få besök, ett manligt sådandt.
Jag har fått för mig att hon har gjort slut med sin kille, men jag har ingen aning. När vi sms.ade för några dagar sen så sa hon att hon var förvirrad, men anledningen var privat, än så länge. Känns inte så bra att bli utelämnad så. På hennes msn stod det "är det här verkligen så klokt?"

Jag har börjat oroa mig så sjukt mycket. Om det är slut emellan dom så kommer mina tankar att snurra runt i huvet allt mer. Det har dom redan gjort. Jag är fortfarande kär i henne, men känslorna har inte känts lika starka och lättare att hantera. Jag har verkligen varit hennes vän, och även nu när känslorna kommer upp till ytan så kommer inget ändrats, det viktigaste är att hon har det bra, det är väl lite mitt ledord i det här. Men det är skilnad på hur jag känner och vad jag tänker. Jag har stöttat henne flera gånger när det varit jobbigt, För ett år sen så åkte jag upp till henne mitt i natten när hon bråkat med sin kille, och försökte få henne att prata med honom och reda upp det som hänt. Jag skulle göra samma sak nu, men en del av mig vill bara att hon dumpar honom och kommer till mig, men jag vet inte, den dörren är nog stängd föralltid, även om känslor är väldigt oberäkneliga. På ett sätt känns det att jag inte förtjänar henne, på ett annat sätt så känns det som att vi aldrig fick en ärlig chans.

Vi fick en usel start, sen tog det nästan två år att hitta tillbaka till varann, men min osäkerhet och rädsla för att såra henne igen så tog jag inte chansen när jag verkligen fick den. Jag vågade inte chansa, inte med henne. Det är snart tre år sen, och efter det så har vi kommit närmare varann, och jag har blivit en bättre mänsika. Vi var aldrig så nära då.

Det jag är rädd för att att om det är slut emellan dom så kommer hon såsmåningom att träffa nån ny, jag kan bara se att det skulle bli värre än var det varit. Vi kanske inte alls gillar varann, han kanske bor långt bort så att hon har ännu mindre tid att ses. Jag tror inte att jag skulle fixa det, att se hennes leende när han skickar sms, att få se henne nykär i nån annan.

Det känns rätt dumt att oroa sig för nått som jag kanske bara har hittat på, men jag kan inte heller prata med henne om det.
Jag har inte sagt att jag fortfarande har känslor för henne, men jag har aldrig sagt att jag inte har det, har sagt att det har blivit bättre bara. Jag har varit nära att förlora henne pga det, jag tänker inte ta den risken, sen har hon nog det jobbigt endå.

Nu tappade jag tråden lite...

På nyårsafton fick L två billjetter till Winnerbäck i sommar. För två veckor sen så var vi på första spelningen, det var en jättehärlig kväll. Ikväll skulle vi ha gått igen, men nått har hänt, men har ingen aning om vad.

Vi har haft så mycket att göra på varsitt håll så vi har väl inte hållt kontakten så bra, men i Söndags så sms:ade vi lite iaf, och då var det bra med henne. Häromdagen så loggade hon in på msn, och då stod det efter hennes namn att hon kunde inte säga att hon var ledsen, men nu är det slut. Vi pratade bara lite kort, frågade om hon ville att jag skulle ringa, men hon ville vara ifred ett tag.

Sen dess har det varit tyst, till igår kväll. Jag messade och frågade hur det var med henne och om hon skulle komma hit. Hon sa att hon skulle försöka, och hon ville gå på Winnerbäck med, för hon behövde komma ut och ha kul sa hon. Imorse skrev hon att hon blev tvungen att ställa in, jag frågade om jag fick hälsa på istället, hon sa kanske, men det blev ett nej ikväll, hon ville inte att jag skulle åka så långt för att kanske bara ses en stund.

Det var att vi skulle ses som var det viktiga, Winnerbäck har jag redan sett två gånger i år, och jag ville inte åka utan henne, men nu när jag kom in med en live dvd jag hittade i bilen som jag köpte för två veckor sen så ångrade jag att jag inte åkte, men det hade ju inte varit samma sak utan henne.

Nu försöker jag mest att vara ett stöd för henne, även om jag inte alls vet vad som har hänt. Har ju tänkt att det kanske är slut emellan L och hennes kille, vilket har satt igång en våg av "tänk om tankar", tänk om det blev vi, och jag vill inte ens tänka så, även om jag trivs i den fantasivärlden jag hunnit bygga upp. Jag har ju fortfarande såna känslor för henne, men kanske inte lika starka och jag har blivit bättre på att hantera dom.

Om det är slut emellan dom så skulle det ju kunna bli så att hon träffar nån ny och blir ihop med, det skulle bli väldigt tufft för mig isf, men eftersom jag inte vet vad som hänt så ska jag nog inte fundera så mycket på sånt..

slut

Jag ringde L igår, var tveksam först att göra det, var rädd att det skulle kännas jobbigt, men hade jag inte ringt hade det känts som jag svikit henne. Hon svarade iaf, men hon lät lite svag, på nått sätt, svårt att förklara, men hon lät som när hon mått väldigt såligt, men hon sa att det var bra, det gör hon ju nästan jämt, vill väl inte verka svag.

Vi pratade i över en timme, men inte om jobbiga saker, men om massa annat. Vi kanske ska ses i helgen, är inte bestämt än. Jag funderar på om vi skulle ta och bowla, får väl höra med henne. Vi har bara gjort det en gång innan och det blev väldigt lyckat, förutom att hon vann.

Har varit fruktansvärt orolig för henne i några dagar. Bara tanken på att hon skulle försvinna fick mig att börja gråta. Nu känns det som att jag inte kan fungera om jag bara tänker på det, och sen vi pratade igår så vill jag mer tänka på allt bra vi har, men det kommer att gå upp och ner...igen...


Jag skulle ju lägga mig tidigt....fan..

Imorgon fyller jag år, eller idag eftersom klockan är över tolv. Jag hade tänkt länge att jag ville spendera den här kvällen med L, har sovmorgon i morgon. Vi pratade lite om det i Ondsags om det, men hon visste inte hur hon mådde då. Idag skickade jag ett sms och frågade om hon hade tänkt nått om kvällen, men fick inget svar. Ringde henne runt 6 ikväll, men då var hon påväg till stallet och inte hade tid att prata.

Jag låg i soffan och såg på tv, och kände mig väldigt ensam, har varit lite nere sen igår kväll med. L ringde och pratade lite, hon var ute och åkte bil, och att vi skulle höras sen.

Efter en stund så knackade det på dörren, och L kliver in, finns inte ord för hur glad jag blev.
Tankarna kom när vi pratat innan att det kunde vara nått sånt, men det kändes för otroligt, men bara tanken fick mig att le stort, sen hörde jag en bil, och tankarna blev intensivare, jag hörde nån på trappan och nån knackade på....

Hon är verkligen den som är viktigast för mig. Jag älskar verkligen henne, som vän. Fast jag känner nog lite mer, men inte alls som förut, men om jag fick en chans till att bli hennes, och hon blev min, så skulle jag nog ta den utan att tveka, vad det kallas får väl andra avgöra. Vi är vänner i första hand, och jag tänker göra vad som krävs för att inte förstöra det..

I Lördags var jag hos L. Jag trodde knappt att hon ville ses, men jag frågade iaf, och det gick bra. När jag hade några mil kvar så slog mig tanken att jag inte hade en aning om hur det skulle bli, om hon skulle vara ok, eller gråta, eller om det vore sista gången vi sågs, hade ju bara sms:at så jag visste inte alls hur hon egentligen mådde, men det var ju bara vänta och se. Jag har blivit mer orädd inför jobbiga saker tack vare henne.

Först fick vi åka och köpa cigg till henne. Sen satt hon bara och stirrade ut genom fönstret, och rökte. Efter ett tag så kom vi igång och prata. Jag sa nått skämtsamt om att jag var singel, då sa hon att det var väl självvalt, och hon syftade på oss. Vet inte varför jag tog det till mig så, men det kändes så speciellt, att hon tänkte så, inte ens jag har tänkt på det så mycket, men jag började lite smått efter att hon sa det, och visst finns det lite såna känslor kvar, men jag mår så mycket bättre nu och det är så mycket bättre emellan oss, men fick jag välja vilken tjej i hela världen så skulle jag ju valt henne.

Det visade sig att det som var jobbigt emellan oss var att hon var orolig för att hon tvingade mig att göra saker jag inte ville, men hon har ingen anledningen att oroa sig över det. Att bryta med E hade jag kommit fram till innan jag blev tvungen att välja.

Hon mår dåligt iaf, av andra saker, så jag måste verkligen ge mitt stöd. Ringde hennes igår. Hennes kille var iväg under ett dygn, så jag ville att hon inte skulle känna sig ensam...

Orkar inte skriva mer. Mycket jobb och lite sömn..