Magnusevangeliet

 

L var här i Lördags, hon har inte varit här på två år, ungefär lika länge som det har kännts att vi inte varit lika nära varann, men när hon var här så kändes det jättebra. Vi var ute på kvällen och dagen efter så låg vi mest och pratade, hon och hennes kille har ett uppehåll så vi pratade en del om det, självklart så har både tankar och känslor gått igång hos mig, men det har varit till och från och en vecka innan hon kom så har det varit rätt så lugnt, men när vi pratade i söndags så kom det fram en del saker som var jävligt jobbiga.

 

Jag har blivit rädd för att hon hade träffat nån ny, och det hade hon också, typ. Hon har varit ute lite och festat med lite vänner några gånger, och där hade hon träffat en kille som hon börjat att umgås med, men inget mer än vänner, när hon sa det så skar det i mig, jag vet inte om jag skulle klara av att hon träffade en annan, det tog lång tid att acceptera att hon var hop med nån annan förra gången, och allt har väl funkat bra de senaste åren, men vet inte om jag skulle orka med det en gång till. Grejen är att jag vet inte hur det är att vara ihop i flera år, vara sambos och ha barn ihop, men jag vet hur det är när man träffar nån och börjar umgås och lära känna varann, och det är det som jag längtar så mycket efter. Det känns ju sådär att hon träffar nån efter att ha varait ute några gånger medans jag som är ute ofta inte träffar nån.

 

Det som känns jobbigast tror jag är att hon har träffat nån som hon träffar oftare än vad hon ringer till mig, kan inte låta bli att tänka om jag hade bott närmare så hade det varit mig och hade umgåtts med istället, jag kommer nog aldrig dela livet med henne på samma sätt som nån som bor närmare, jag är nog inte mest rädd för att hon ska träffa nån ny istället för hennes kille, utan nån istället för mig och ibland tror jag att det bara finns två vägar. Antingen bygga upp en liv tillsammans eller forsätta glida isär, tyvärr tror jag att det senare kommer att hända.

 

Nu har jag skrivit runt själva grundproblemet tror jag, det faktum att jag fortfarande älskar henne, men känslorna har inte övertagit helt. Hjärtat vill att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar, men hjärnan är inte lika övertygad, om det skulle funka, om det ens är en bra idé, jag är övertygad om att vi borde ha blivit ihop tidigare, innan hon träffade sin kille, hade det inte funkat så hade jag inte suttit här med att "tänk om".

 

När den här "krisen" började så rörde det upp en massa känslor, och jag har tänkt nångång innan att tänk om det ändå är meningen att vi ska vara ihop, som Ted och Robin i How I met your mother typ, men jag bestämde mig för att vara en bra vän i första hand och att hjälpa hene igenom det här, och ifall nått skulle hända emellan oss så fick vi ta det då, men nu är det en till med i bilden, som bara är en vän säger hon, men hon lade inte direkt upp det så när hon berättade det.

Om jag orkar så ska jag nog prata med henne om allt det här när vi ses nästa fredag, om jag orkar gå runt med det själv så länge. Jag vill och hoppas på att dom blir tillsammans igen, både för att det är rätt och för att jag vill att det ska vara som förut.