Magnusevangeliet

Jag hade sett fram emot Lördagen en tid, det var tänkt att vi skulle iväg, även om inget riktigt var bestämt. Det blev så att en del hade andra planer, och andra hade ingen lust, och till slut var det bara jag som ville åka. Jag kände mig väldigt ensam, och jag ville verkligen inte vara hemma själv en Lördagkväll, då hade jag leget och gråtit över min ensamhet. Jag ringde E, för att hon kanske kunde muntra upp mig. Vi har haft rätt mycket kontakt den senaste veckan, och det har kännts bra, lite för bra. Jag ringde och det gick fram några singnaler, sen tryckte hon bort mig. Hon har sagt att det är svårt ringa är det passar henne, och att jag skulle försöka och se om det gick, hon har alltid svarat, om det inte passat har hon bett om att få ringa upp mig igen.

Det började komma upp en massa hjärnspöken i huvudet. Tankar om vad hon gjorde, hon kanske hade en kille hos sig, kanske var det min kompis, dom kanske hade sex..osv...

Jag ringde henne igen i Söndagskväll och pratade lite. Hon sa att hon varit ledig från sin son i helgen, och jag började funderar lite. Jag frågade om vad hon hade gjort i helgen....Hon sa att hon varit hos min kompis, jag började svettas och ville helst lägga på, men jag höll masken några minuter tills hennes batteri dog. allt hade rasat, igen..

Hon var alltså mindre än en mil ifrån mig och hälsade inte på mig. jag begär inte att hon ska det, men jag trodde aldrig att nått sånt skulle inträffa. Det är runt 20 mil emellan oss, jag har hälsat på henne när jag har haft vägarna förbi, visserligen har det bara blivit två gånger, men två gånger fler än henne..

Vi pratade på msn igår, jag skrev tre långa texter om hur dåligt jag mådde av det här. Hom kom med jättefin ord, men inga lösningar, och det hade jag inte väntat mig heller. Dom är så gott som ihop nu, två veckor efter jag fick veta att dom hade kontakt. Jag klarar bara inte av det.

När jag ringde henne i Lördags åt dom middag med hans föräldrar. jag åkte förbi där idag, det gjorde ont. Hon lyckas att förpesta allt i min närhet, gör att allt känns jobbigt.

Hon skrev te.x "rent förnuftigt skulle jag kamma hem alla rätt med att vara tillsammans med dig, men jag är inte kär i dig och det måste man vara"
Jag vet inte hur jag ska känna inför det, är det så omöjligt att bli kär i mig?

Hon har sagt att jag har en speciell plats i hennes hjärta, men på den platsen finns ingen kärlek, tydligen..

Jag har berättat om mina drömmar jag haft om oss, en har varit att få bli "extrapappa" åt hennes son. Nu får min kompis som jag växt upp med den chansen, men enligt henne så skulle han helst slippa det, och att inte ens träffat honom.

Jag visste att det skulle bli såhär, att om jag fick reda på hur dom hade det skulle jag bara jämföra, och det gör jag. Antingen skulle jag känna att han var bättre än mig, och må dåligt över det, eller att jag var bättre än honom, men känna en sån enorm fustration över att det inte hjälper, egentligen känner jag båda, men det lutar åt det andra.

Dessutom är han tydligen fruktansvärt svartsjuk på mig, nått som jag först tänkte förklara för honom att det inte var nån risk, hon har inte velat ha mig på snart 6 år, så det ä nog ingen fara, men sen tänkte jag om jag kunde utnyttja det, göra honom så extremt svartsjuk så att det inte håller längre. Men jag vet inte, jag tror inte jag är så uthållig, men ändå..det kanske är dags att slå tillbaka..

Jag har aldrig pratat med honom om det här. Det finns egentligen bara två stycken jag kan prata med om det här, det är E och L. Folk i min närhet stänger jag ute, eller jag tror att jag drar min gräns för vad som är nära tidigare än andra kanske, har svårt att lite på folk tror jag. Det kan ha att göra med att E är den första som jag verkligen litat på, och den som svikit mig mest..

Jag väntar bara på att det ska stå på hennes facebooksida att hon har ett förhållande, och folk kommer skriva och gratta henne, och fråga vem den lyckliga är, ingen kommer fråga vem den olyckliga är. Hon kallar min för sin bästa och finaste vän, men ingen kommer väl att få reda på det, alla här kommer se henne som hans tjej, vad vi har och har haft kommer ingen se..

Jag berättade för henne att jag har tankar om att sluta leva vore ett alternativ ur det här. Jag har massor såna tankar, men jag vet inte om dom är så allvarliga, har nog bara varit allvar en gång, och det var pga av E.
Jag fick höra att "det där är så lågt och så otroligt orättvist och elakt!"

 Jag fick aldrig veta om det var tankarna, eller att jag sa det som var så hemskt. Hon sa att jag gjorde henne väldigt illa iaf. Jag vet inte om hon förstod hur jag verkligen öppnade mig för henne.. Fick bara höra en massa skit om att välja livglädje...och det fick jag höra från den som sårat mig mer än någon annan någonsin gjort..

L räddade mig från ensamheten i Lördag, jag var uppe hos henne, vi åkte runt i stan, hon drack min smirnoff och vi satt och pratade mycket, vi kom in på väldigt jobbiga saker, och hon grät några gånger, men när jag skulle åka hem verkade det rätt bra med henne.
Jag ringde henne i Söndags, jag behövde henne stöd, men jag fick inget svar, skickade sms till henne, men inget svar. Igår ringde jag flera gånger utan svar, började bli orolig.  Sms:ade hennes kille, den enda jag har nummer till som känner henne. Han skrev först att jag hade lovat henne att inte höra av mig på hans nummer. Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag lovat henne det, men när jag började bli rädd för om hon levde eller inte så var jag ju tvungen. Han skrev också att han inte fick tag på henne heller, och att nått hade hänt, men att hon vägrade att säga vad. Idag började jag runt två att ringa, sen ringde jag runt en gång i timmen, inget svar alls. Förutom nångång så hon tryckte bort mig, då visste jag ju att det fanns nån vid telefonen, att hon kanske levde..

Jag skickade ett sms till henne om hur orolig jag var för henne, och att jag bara ville veta om hon levde. Efter ett bra tag fick jag iaf svar. Hon skrev bara att hon levde och att hon drack 96% sprit, det gjorde mig mest rädd, men kan väl dö av sånt. jag frågade varför hon drack men fick bara en fråga om varför jag dricker när jag gör det, jag svarade och frågade vad som hade hänt, och där är jag nu, inge svar än.


Jag lever verkligen i en mardröm just, Enda sättet att slippa är att somna, somna in för gott. Skule jag förlora L så känns det som enda alternaivet...

Jag tror jag har haft den värsta helgen på minst ett år.

I Fredags så var jag uppe hos L, jag hade frågat tidigare på kvällen om jag fick sova över, hon hade svarat att jag isf skulle få sova skavfötters med hennes kille. Eftersom dom har två lägenheter och en sommarhus så tog jag det bara som ett skämt, och jag tänkte att om det inte gick så skulle hon ju bara ha sagt det som det var, men det visade säg att det inte gick just då. Jag hade visst frågat lite sent, och det har varit trassligt emellan hennes och hennes kille. Jag var uppe hos henne en söndag för runt två veckor sen. Hon var jätteledsen och jag ville inte att hon skulle vara själv. Jag åkte upp runt tjugo i elva på kvällen. Vi pratade och gick ut med hennes hund, hon sa att det kändes lättare när jag var där. jag hade nästan somnat när hon tvingade mig att följa med och köpa cigg. När vi kom tillbaka så var hon mycket tystare, och när vi lagt oss på sängen så började hon gråta, hon sa att det kändes tomt. Vi pratade och jag försökte råda henne till vad hon skulle göra hon trodde att hon skulle förlora honom för alltid. Jag åkte åkte hem vid fem på morgonen. När jag var en bit utanför stan så mötte jag en kompis, men det kopplade inte riktigt att det var han, han frågade sen på Facebook om det var jag, jag orkade inte ljuga så jag sa att det var jag, det fick jag höra helgen efter sen, att jag varit på "bortamatch". Jag hade ju kunnat säga att jag var hos L, det säger jag ibland, men att jag varit över natten skulle varit svårare att förklara, dom vet ju inte att hon har kille te.x.

I Lördags var det kräftskiva. Jag hade sett fram emot det länge. Jag kom dit lite sent. Jag hade kommit dit och hunnit hälsa, helt plötsligt ser jag E där, jag blev väldigt chockat, hon "ska" ju inte var där. Vi kramades och pratade lite. Hon satt med en kompis från gymnasiet och jag trodde att hon var där med honom. Det var hon inte. Det kom fram att hon var där med min kompis, som jag känt sen vi var sex år, det är arton år snart, arton jävla år.
Dom var ihop lite för fyra år sen, hur seriöst vet jag inte. Jag mådde så jävla dåligt av det, speciellt av sättat jag fick reda på det. jag och några kompisar var uppe och våldgästade mina kompisar en kväll, en hans säng såg jag att det låg nån, men jag såg inte vem. Efteråt förstod jag att det var E som låg där, men trots att jag nästan "kom på dom" så berättade som det inte för mig, jag tvingade E senare att berättade, dagen innan min födelsedag..
Jag var så jävla ledsen då, jag kände att jag inte kunde lita på nån. jag kunde ju inte bryta med min kompis heller, isf hade jag fått bryta med hela "gänget", och då hade jag nog inte varit kvar i livet nu. då hade jag blivit helt ensam.

Allt kom tillbaka i Lördags, jag blev helt förstörd, jag kunde inte lita på nån längre. Jag kanske skulle bli ensam, dte kanske var nått emellan dom, jag som gått och hoppats ibland, jag visste inte ens att dom hade nån kontakt, trodde inte dom var så nära, trodde att vi var nära, att jag var speciell. Jag kände mig som vem som helst för henne hela kvällen. Hon blev jättefull och hånglade med 3-4 stycken, varav två var tjejer. Där försvann allt mitt självförtroende som jag byggt upp under det senaste halvåret. Hur motbjudande är man inte om en hetrotjej hellre är med andra tjejer.
Jag kastades ytterligare tillbaka till gymnasiet. Jag satt brevid när hon höll på med andra. En gång skulle jag köra till en fest, jag frågade henne om hon ville följa med som sällskap, det gjorde hon. När vi kom dit hällde hon i sig hembränt och hånglade med en av dom jag körde. När vi kom hem till honom satt hon och knäppte upp hans skjorta. Hon blev kvar där, med min mobil av nån anledning. Nästa kväll ringde kille som hon var hos och frågade om jag kunde köra henne hem för att hon behövde ta sin medicin, på nått sätt så gick jag med på det, jag körde to.m henne tillbaka till honom. Jag är en sån jävla tönt, som bara blir utnyttjad hela tiden, men om jag säger ifrån blir jag ensam istället.

Jag tänkte idag att jag dög åt henne en gång för snart sex år sen. Det var första gången vi sågs, jag var väldigt full så jag kommer knappt ihåg nått, hon var också väldigt full. Det var nog enda gången jag dög som nått mer än vän, sen lärde hon ju känna mig och fick se vilken tönt jag verkligen var..

Hon är speciell för mig, och jag trodde att jag var speciell för henne, men det är jag uppenbarligen inte. Hon kom tydligen ner i Fredag till min kompis, sen var dom hos mina andra kompisar på kvällen. Av alla som hon träffade .....Nu kommer tårana jag hållt inne hela dagen....
Av alla som hon träffade i helgen var jag den som fick träffa henne sist, som fick veta att hon var här sist. Det var betämt att hon skulle komma hit på Söndagen, men inte ett ord om att hon skulle på samma fest, med mina kompisar. Jag trodde att hon åkte ner för min skull, men det var ju bara dumt att nån skulle åka 20 mil för att träffa mig. Ingen har gjort lika mycket som jag gjort för nån annan...
Hon var bara några timmar hos mig, men mina kompisar var hon med i ett dygn minst..jag trodde att jag var speciell...

På festen gick jag ner till bryggan och satt där och drack, tills det blev för kallt. När jag kom upp och satte mig brevid E så vart hon glad och gav mig en kram, det var enda gången jag kände att jag betydde nått, men då var hon ju också skitfull. 
Jag gick och försökte sova, men det gick inte. Jag låg några timmar i husvagnen, sen gick jag in i huset. jag gick in i ett rum men där låg några på soffan redan, jag gick ut igen och fick se min kompis keps i köket, jag var tvungen att gå in igen och kolla, och det var han som låg och höll om E, jag var redan helt förstörd, men värre blev det. jag lade mig i ett gästrum med dubbelsäng, men jag kunde inte sova. jag har aldrig varit med om nått liknade, jag försökte sova i fem timmar med det gick inte, jag gick och letade efter sömntabletter men hittade inga. Allt med E och att inte kunna sova fick mig att tänka på att avsluta mitt liv, inte direkt att jag skulle göra det, utan mer hur. Jag är nog inte helt frisk egentligen, skulle kanske söka hjälp, det värsta vore ju om dom säger att jag är frisk, då är det ju tydligen såhär jag är.

Jag sov till slut i två timmar, när jag hae gått upp var E också uppe, vi satt i köket ett tag och pratade. Sen kom min kompis ut också och satt en stund. Varje gång att sa nått som tydde på att dom hade kontakt högg i mig. Dom gick i i rummet igen och jag gick på toa, när jag kom tillbaka tänkte jag fråga E om när vi kunde åka hem till mig, då låg dom på soffan och höll om varandra. Jag gick ut direkt och gick ner till bryggan igen. Efter en stund så tog jag bilen och åkte bort en bit för att få bättre täckning och för att få vara ifred, sen ringde jag L, jag behövde verkligen prata. En timme och tjugo minuter senare så kände jag mig lite starkare. Jag åkte tillbaka och efter en stund hade E plockat ihop sina saker och vi var på väg hem till mig. Hennes saker som hon hade i hans bil, som hon hade kört dit, min bil ville hon inte ens se på kvällen innan..

Hemma visade jag henne runt och hon träffade mina föräldrar. Vi åkte och badade men det var ganska kallt. När vi hade satt oss i bilen igen så tänkte jag att vi skulle prata, att jag skulle berätta om hur jag kände och hur dåligt jag mådde, Vi har aldrig pratat på riktigt förut, har alltid varit msn eller sms, så det var väldigt svårt för mig, men jag är glad att jag gjorde det, hon sa inte så mycket. jag frågade om dte var nått emellan dom, och hon sa att hon inte visste.
Hon hade sin bil hos min kompis så jag körde henne dit, vilken kändes jättekonstigt. Hon var varit mer i hans hus än jag te.x. När vi sade hejdå så fick jag en kram som fick mig verkilgen att känna mig omtyckt, men att stå utanför hans hus kändes så fel..

Inatt vaknade jag några gånger, när jag vaknade på morgonen var klockan runt halv sex, tidigare än alarmet går igång, jag kände mig ganska utvilad, men jag fick inte upp på två timmar ändå, jag hade ingen lust. Jag har ingen lust för nånting, jag går mest och känner mig nere. 

Alla framsteg jag har gjort med mig själv är borta, jag är nere på botten, där jag hör hemma tydligen. Det är ju här jag hamnar även om det ser ut som att lösa sig ibland.

Jag sa till E att jag är konstig, och hon frågade hur konstig. Jag minns inte vad jag sa, men jag funderar på att låta henne läsa den här bloggen. Jag har gått igenom många inlägg och det känns inte så farligt. Först var jag rädd för att hon skulle tycka att jag var för konstigt och ta avstånd från mig, men nu känns det som att det vore kanske inte så farlig om hon gjorde det. Enda sättet det kan bli värre är ju om dom blir ihop, och jag inte klarar det så kan jag inte umågs med mina kompisar som förut, och jag tror inte att jag klarar det. Jag är livrädd för att bli ensam. och jag har lätt för att känna mig ensam. I Lördags var jag på en fest omgiven av vänner, men jag var så jävla ensam..

Jag har trott att jag inte hade så starka känslor för E, men isf skulle jag väl inte må såhär?

Jag undrar när det är min tur för kärlek, det har ju inte bara gått dåigt, utan det har gått helt åt helvete..

När jag satt och läste igenom alla inlägg så kändes det bra, all skit som jag har bakom mig kändes bättre att läsa om och återuppleva än att tänka på det som är nu. Jag tror inte jag mått så här dåligt sen jag höll på att förlora L..

Mitt nystädade hus ekar tomt nu..