Magnusevangeliet

Jag hade sett fram emot Lördagen en tid, det var tänkt att vi skulle iväg, även om inget riktigt var bestämt. Det blev så att en del hade andra planer, och andra hade ingen lust, och till slut var det bara jag som ville åka. Jag kände mig väldigt ensam, och jag ville verkligen inte vara hemma själv en Lördagkväll, då hade jag leget och gråtit över min ensamhet. Jag ringde E, för att hon kanske kunde muntra upp mig. Vi har haft rätt mycket kontakt den senaste veckan, och det har kännts bra, lite för bra. Jag ringde och det gick fram några singnaler, sen tryckte hon bort mig. Hon har sagt att det är svårt ringa är det passar henne, och att jag skulle försöka och se om det gick, hon har alltid svarat, om det inte passat har hon bett om att få ringa upp mig igen.

Det började komma upp en massa hjärnspöken i huvudet. Tankar om vad hon gjorde, hon kanske hade en kille hos sig, kanske var det min kompis, dom kanske hade sex..osv...

Jag ringde henne igen i Söndagskväll och pratade lite. Hon sa att hon varit ledig från sin son i helgen, och jag började funderar lite. Jag frågade om vad hon hade gjort i helgen....Hon sa att hon varit hos min kompis, jag började svettas och ville helst lägga på, men jag höll masken några minuter tills hennes batteri dog. allt hade rasat, igen..

Hon var alltså mindre än en mil ifrån mig och hälsade inte på mig. jag begär inte att hon ska det, men jag trodde aldrig att nått sånt skulle inträffa. Det är runt 20 mil emellan oss, jag har hälsat på henne när jag har haft vägarna förbi, visserligen har det bara blivit två gånger, men två gånger fler än henne..

Vi pratade på msn igår, jag skrev tre långa texter om hur dåligt jag mådde av det här. Hom kom med jättefin ord, men inga lösningar, och det hade jag inte väntat mig heller. Dom är så gott som ihop nu, två veckor efter jag fick veta att dom hade kontakt. Jag klarar bara inte av det.

När jag ringde henne i Lördags åt dom middag med hans föräldrar. jag åkte förbi där idag, det gjorde ont. Hon lyckas att förpesta allt i min närhet, gör att allt känns jobbigt.

Hon skrev te.x "rent förnuftigt skulle jag kamma hem alla rätt med att vara tillsammans med dig, men jag är inte kär i dig och det måste man vara"
Jag vet inte hur jag ska känna inför det, är det så omöjligt att bli kär i mig?

Hon har sagt att jag har en speciell plats i hennes hjärta, men på den platsen finns ingen kärlek, tydligen..

Jag har berättat om mina drömmar jag haft om oss, en har varit att få bli "extrapappa" åt hennes son. Nu får min kompis som jag växt upp med den chansen, men enligt henne så skulle han helst slippa det, och att inte ens träffat honom.

Jag visste att det skulle bli såhär, att om jag fick reda på hur dom hade det skulle jag bara jämföra, och det gör jag. Antingen skulle jag känna att han var bättre än mig, och må dåligt över det, eller att jag var bättre än honom, men känna en sån enorm fustration över att det inte hjälper, egentligen känner jag båda, men det lutar åt det andra.

Dessutom är han tydligen fruktansvärt svartsjuk på mig, nått som jag först tänkte förklara för honom att det inte var nån risk, hon har inte velat ha mig på snart 6 år, så det ä nog ingen fara, men sen tänkte jag om jag kunde utnyttja det, göra honom så extremt svartsjuk så att det inte håller längre. Men jag vet inte, jag tror inte jag är så uthållig, men ändå..det kanske är dags att slå tillbaka..

Jag har aldrig pratat med honom om det här. Det finns egentligen bara två stycken jag kan prata med om det här, det är E och L. Folk i min närhet stänger jag ute, eller jag tror att jag drar min gräns för vad som är nära tidigare än andra kanske, har svårt att lite på folk tror jag. Det kan ha att göra med att E är den första som jag verkligen litat på, och den som svikit mig mest..

Jag väntar bara på att det ska stå på hennes facebooksida att hon har ett förhållande, och folk kommer skriva och gratta henne, och fråga vem den lyckliga är, ingen kommer fråga vem den olyckliga är. Hon kallar min för sin bästa och finaste vän, men ingen kommer väl att få reda på det, alla här kommer se henne som hans tjej, vad vi har och har haft kommer ingen se..

Jag berättade för henne att jag har tankar om att sluta leva vore ett alternativ ur det här. Jag har massor såna tankar, men jag vet inte om dom är så allvarliga, har nog bara varit allvar en gång, och det var pga av E.
Jag fick höra att "det där är så lågt och så otroligt orättvist och elakt!"

 Jag fick aldrig veta om det var tankarna, eller att jag sa det som var så hemskt. Hon sa att jag gjorde henne väldigt illa iaf. Jag vet inte om hon förstod hur jag verkligen öppnade mig för henne.. Fick bara höra en massa skit om att välja livglädje...och det fick jag höra från den som sårat mig mer än någon annan någonsin gjort..

L räddade mig från ensamheten i Lördag, jag var uppe hos henne, vi åkte runt i stan, hon drack min smirnoff och vi satt och pratade mycket, vi kom in på väldigt jobbiga saker, och hon grät några gånger, men när jag skulle åka hem verkade det rätt bra med henne.
Jag ringde henne i Söndags, jag behövde henne stöd, men jag fick inget svar, skickade sms till henne, men inget svar. Igår ringde jag flera gånger utan svar, började bli orolig.  Sms:ade hennes kille, den enda jag har nummer till som känner henne. Han skrev först att jag hade lovat henne att inte höra av mig på hans nummer. Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag lovat henne det, men när jag började bli rädd för om hon levde eller inte så var jag ju tvungen. Han skrev också att han inte fick tag på henne heller, och att nått hade hänt, men att hon vägrade att säga vad. Idag började jag runt två att ringa, sen ringde jag runt en gång i timmen, inget svar alls. Förutom nångång så hon tryckte bort mig, då visste jag ju att det fanns nån vid telefonen, att hon kanske levde..

Jag skickade ett sms till henne om hur orolig jag var för henne, och att jag bara ville veta om hon levde. Efter ett bra tag fick jag iaf svar. Hon skrev bara att hon levde och att hon drack 96% sprit, det gjorde mig mest rädd, men kan väl dö av sånt. jag frågade varför hon drack men fick bara en fråga om varför jag dricker när jag gör det, jag svarade och frågade vad som hade hänt, och där är jag nu, inge svar än.


Jag lever verkligen i en mardröm just, Enda sättet att slippa är att somna, somna in för gott. Skule jag förlora L så känns det som enda alternaivet...