Magnusevangeliet

Jag var rätt nere igår. Satt vi datorn och hade facebook uppe, då såg jag att E var inne så jag skrev hej till henne, tänkte att hon kanske kunde muntra upp mig, men jag möttes bara av tystnad. Jag är väl känslig, men sånt tar jag mig ganska illa vid mig av. Skickade sms till henne, hon sa att hon som vanligt var upptagen, men hur svårt skulle det vara att bara skriva "he¨j "jag är upptagen". Det vore så mycket bättre än bara tystnad. Skrev till henne att jag var känslig när dte gäller sånt, att jag var nere och jag hade hoppats på att hon kunde muntra upp mig. Fick inget svar, men jag var nästan övertygad om att hon skulle höra av sig. Det gjorde hon inte. Ju mer klockan blev ju mer sviken kände jag mig. Om ens närmaste och bästa vän (som hon säger) skirver nått sånt kanske han behövde stöd, men jag var ensam..och väldigt besviken.

Igår åkte jag och en kompis till ett danställe. Jag dansar ju inte men jag tänkte det vore roligt att träffa lite folk. När vi kom dit så var det inte alls mycket folk, och typ alla som vi kände som var över arton var på ett annat ställe. Vi pratade lite om att åka dit, men det blev inget. Jag var där i en och en halvtimme, sen gick jag ut till bilen, när jag gick ut körde Arvingarna igång med "Dom ensammas promenad", passande.

Jag lade mig i baksätet, sms:ade L, som egentligen inte vill prata med mig, har inte fått nått svar än. Sen sov jag i två timmar tills det var dags att åka hem. När jag släppt av alla så åkte jag förbi min kompis hus, jag hade nästan bestämt innan att jag skulle åka upp och kolla om var där. jag vile veta om jag bara var besviken, eller totalt jävla sviken. jag såg inte hennes bil iaf.
När jag åkte hem så kom jag tänka på en kille en kompis och hans tjej kände, som körde ihjäl sig för nått år sen. Jag funderade på om jag skulle bli ihågkommen, och vänner i min närhet skulle skriva om hur mycket dom saknade mig. Och på nått sätt kände jag att E kanske inte skulle minnas mig så, hon skulle ju bli ledsen när det hände, men sen vet jag inte..

Jag kände iaf mig avundsjuk på honom, att han var död. Jag vill nog egentligen inte leva, och jag lever ju inte heller, jag bara är vid liv. Jag vet inte vad det är som driver mig, men människan är en seglivad varelse. Jag går inte upp på morgonen för ens jag är absolut tvungen, förutom idag, så jag gick upp mest för att se om E var inne på msn eller nått sånt, det var hon inte.

E har misslyckats rätt kraftigt med att visa att jag är hennes närmaste och bästa vän. Hon ringde i Torsdags kväll, och vi pratade en stund innan hennes täckning blev dålig. Sen ringde hon igen och vi pratade nästan i en timme. När vi pratar känns det jättebra, och det kan jag leva på en stund efteråt med, men alla andra timmar så är jag ensam med alla tankar och känslor.

L vill ju inte prata med mig, vilket nog är det värsta i det här. Anledningen till att hon inte vill prata är saker jag pratade med henne om, som handlade om E. Jag är så rädd att förlora henne så jag vågar inte skriva mer om det, men jag behöver henne mer än någonsin känns det som.

Jag hade ju en liten elak plan, som skulle krävas ganska mycket ork, som jag inte har nu. Min kompis är ju väldigt svartsjuk på mig när det gäller E. Jag tänkte först att förklara för honom att det inte är nått att vara svartsjuk på, men sen tänkte jag om. Jag skulle nog kunna utnyttja det istället. Istället för att lägga över en blöt filt över svartsjukebrasan så ska jag nog hälla på bensin. Dom har sårat mig så jävla djupt, flera gånger. E sa ju att han hade sagt att hon fick göra vad hon ville när hon var hos honom, förutom att åka till mig. Samtidigt tänker jag att vem vill ha en sån kille? Hon vill tydligen det, ingen vill ha en sån som jag iaf, förutom L, men henne sårade jag ju. Allt blir bara fel...