Finns inget ljus

 
Tror det har gått över tre månader sen jag skrev sist, sen jag berättade för L hur jag kände. Sen dess har det gått upp och ner, hela tiden känns det som. Vi träffades och pratade några gånger efter att jag berättade, ibland nästan en hel natt, men ganska snart blev det nästan som vanligt igen, fast vi kom varann närmare igen och att vi undvek väl att prata om sånt som var för jobbigt. Det mesta som rörde mina känslor för henne och hennes nya kille, eller vad man ska kalla honom.
En kväll smsa.de hon, hon var helt förstörd. Hon hade plockat ihop lite kläder som var hennes ex, när han fick dom så var det en tröja som inte var hans, som var hennes nya killes, det blev en massa bråk vi pratade i några timmar senare på kvällen. Hon hade ingenstans att ta vägen och jag erbjöd henne att komma hit, men hon tyckte att det var för långt.
Dagen efter kom hon hit på kvällen. Jag har ju precis flyttat och även om inget var klart så var det jättekul att hon kom och fick se lägenheten. Vi åkte till parken där det var dans, mest för att jag inte hade ätit nått och dom sålde hamburgare där, men jag ville visa henne samhället lite, vi har ju åkt igenom nån gång, men jag ville visa henne mer, jag vill ju att hon ska vara en större del i mitt liv, och jag i hennes, även om vi inte blir mer än vänner. Tyvärr så sliter ju det här jävla avståndet i mig emellanåt, hon har sitt liv långt ifrån mitt, och jag hälsar bara på ibland.
 
Hon sov över här, på morgonen var jag tvungen att jobba lite, och det gick mycket lättare att göra när jag hade nån att komma hem till. Senare på kvällen fick jag ett sms där hon skrev att hon ofta mår så bra när hon är med mig.

Dagen efter skulle vi ses på Ikea, det var bestämt sen innan, på morgonen vaknade kändes det inte alls bra, och på nått sätt kändes det inte alls lika bra när vi sågs som dagen innan. Såhär efteråt så kanske det var så att det var för bra när hon var här, och insikten att det aldrig kommer bli verklighet slog tillbaka.
 
En kväll hördes vi av via sms, jag skrev väl att det kändes jobbigt emellan oss, och hon tyckte det var väldigt jobbigt att jag kände så. Efter den kvällen tänkte jag att jag tar ett steg tillbaka, mest för hennes skull, men också för min egen.
Vi har ju varit här förut, och jag har insett att jag var väldigt egoistisk då, jag var tvungen att låta henne veta precis hur jag kände. Nu håller jag en del saker för mig själv, och går försiktigt fram, hon mår ju också dåligt över allting, inte bara det mellan oss, utan även mellan hennes ex och hennes nya.
 
Sen dess har vi sms:at lite bara, tills för tre veckor sen, då ringde jag henne på hennes födelsedag. Hade bjudit hit henne till helgen innan hon fyllde år men då kunde hon inte, och av nån anledning tog jag det ganska hårt. I måndags frågade jag om hon ville komma hit helgen så jag fyllde år, men då hade hon blivit tillsagd att inte planera in nått då, det var väl nån överaskningsgrej, det kändes väldigt jobbigt. Jag antar att det är hennes nya, det behöver ju inte vara det, men jag brukar ha rätt när det gäller jobbiga saker. Jag vet inte ens vad dom har för relation, vi har knappt pratat om det. En gång tänkte jag om vi skulle ses och prata om allt jobbigt så får det bära eller brista, frågan är bara om jag skulle klara av om det brister.
 
Jag har mått väldigt dåligt ett tag nu, en del andra grejer som hänt med, bl.a en insikt om att företaget som jag satsat hela mitt liv i kanske inte kommer att bära sig, och om det sker så finns det inget kvar att leva för, jag har ju liksom inte mycket annat, ingen annan trygghet.
 
Har börjat gå hos en kurator, det känns bra, fast det går lite långsamt fram. Senaste besöket var nog det jobbigaste. Jag tror väl inte så mycket på kärlek längre, förutom med L då, eftersom jag älskar henne. Vi har känt varann i över nio år och det har aldrig funnits nån innan, inte ens nån som har kommit i närheten. Jag kan bli lätt intresserad av nån men det blir aldrig mer är så. Kurratorn trodde att det var pga mina känslor för L, att jag måste släppa henne först, men jag vill ju ha henne mer i mitt liv, inte mindre.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0