Magnusevangeliet

I drygt en vecka har jag inte gått och lagt mig innan elva, oftast runt tolv, och jag ska gå upp vid sex..men det går inte, jag orkar bara gå upp och stänga av alamret..

Nu är det värsta perioden över, imorgon ska jag gå och lägga mig löjligt tidigt..

Men först ska jag ringa till L, har inte hört nått av henne sen förra Måndagen, och jag har väl inte försökt så mycket heller kanske, skickat lite sms och så. Sen har jag inte orkat. Jag orkar inte att försöka tvinga mig in hos nån som inte vill ha min vänskap, men jag känner också att jag kommer samla krafterna och försöka få henne att inse hur fel vägen är som hon gå på nu..

Jag har suttit i över en timme och slösurfat. Har lyckats slippa tänka ett tag, men jag tänkte att jag skulle skriva lite innan jag ska sova.

Jag är arg,ledsen, förtvivlad och rädd. Jag ringde L igår. Hon kändes jättekonstig, när jag frågade vad hon gjorde så sa hon typ "hurså", och hon ville inte berätta vart hon var nånstans, hon sa att hon inte visste vilka man kunde lita på. Hon sa att hon hade blockat alla på msn också. Jag vet inte vad som hänt, nått har hänt, men hon berättar inte vad, men det är nog nån som svikit henne. Hon har skrev i bloggen att hon skulle sluta dela med sig om jobbiga saker, och att hennes kille och alla andra är lycklig ovetande.
Det känns som hon styrs av mörka krafter. Sjukdomen har tagit över, och hon är bredd att offra allt för att slippa sjukhuset.

Jag har försökt lite att acceptera hennes val, men det jag ju inte, det går inte. Det finns miljoner skäl att försätta leva, knappt nått för att inte göra det, men hon kommer inte lyssna, hon är för envis, jag blir så frustrerad av bara tanken.

Jag har släppt allt annat, i tanken, jobba måste jag ju. jag kan inte längre se framåt, jag är så rädd att hon inte ska finnas där. Jag vet inte hur länge hon har kvar om hon inte får hjälp, men hon har haft problem med hjärtat, hon kanske inte kommer att få fira en till födelsedag...

Jag tänker på det hela tiden, hur skulle det bli om hon försvann. Jag skulle bli tvungen att gå på hennes begravning, jag skriver tvungen, det är väl ingen som egentligen vill. Det skulle finnas ett kort på henne, kistan skulle vara täckt med blommor. Hennes familj skulle vara där, hennes killes familj, och hennes vänner, jag känner ingen av dom. jag kanske borde hålla tal, som var hennes närmaste vän...

Tårarna bara rinner...

Det vore en sak om hon vara gammal, hade en dödlig sjukdom och stod inför en plågsam behandlig, då hade jag kunnat acceptera det här, men hon är 22 år, och haft anorexi under många år, som gjort att kroppen tagit mycket stryk. Det enda jag vet om varför hon inte vill få hjälp är att hon känner att hon inte kan leva ett liv i händerna på sjukhusmänniskor, att det inte är ett värdigt liv, att det inte skulle var så resten av livet är tydligen nått hon inte kan förstå.

Jag har känt att jag vill fly, att jag inte vill vara med om det här, men det är inte jag det handlar om, men så kände jag hur hopplöst det är, och hur maktlös jag är, att jag inte orkade längre. Om vi inte hörde av mer så skulle jag kanske slippa att hennes kille skulle ringa upp mig och berätta att hon inte fanns mer, skulle slippa begravningen..

Jag har bestämt att jag ska göra allt jag kan, och lite till, det kan ju inte bli mycket sämre. Om hon aldrig vill se mig igen för det så får jag ta det. I höstas berättade hon att hon hade piller av nån sort, tillräcjligt många för en dödlig dos, hon sa att det inte var nån fara, att hon ville ha dom som ett slags skydd, jag lovade att inte säga nått. Runt en månad senare försökte hon ta sitt liv med dom pillren, hon lyckades nästan..Ett förtroende är inte värt nått om den man gett det till inte lever..

Jag skirver inte så mycket längre, jag kanske har gått med i det här med bloggdöden. Expressen är lika jävla dumma som vanligt. Dom har en lista med folk som slutat blogga. Både Henrik Schyffert och Leif GW Persson slutade förra året, i Mars och Juli..

Jag har ofta känt att jag behöver skirva av mig när det har känts jobbit, men det känns som det börjar vända, och andra saker jag tänkt att skriva om har inte blivit av.

 Jag känner en harmoni i mitt liv jag inte har känt på ett tag, en balans. Jag har såklart haft svackor, men vägen upp igen har inte varit så svår.

För några dagar sen var det sämre än på länge. L ville att jag skulle kolla på hennes bilder på pixbox, på hennes häst. Då blev jag tvungen att skriva att jag varit inne och tyckt att det kändes jobbigt när jag såg bilder på hennes kille, då blev hon ledsen, och jag blev också ledsen för att ha gjort hennes ledsen. Jag tänkte mycket fram och tillbaka på det där. Te.x om jag kollat alla bilder (inget som hon har begärt) och mått dåligt, så skulle ju ingen må bra av det. Hon sa att alla hennes andra vänner hade varit inne och kollat, och då kände jag att jag inte skulle vara sämre. Jag gick iaf in och kollade, men jag undvek ett album som hade flest bilder på dom två. Det fanns andra bilder på dom, men det kändes inte så jobbigt att se, det var mer rädslan att börja må dåligt igen som gjorde att jag inte ville se.
Det var en bild på dom två som kände lite jobbig, dom satt brevid varandra, och hon tittade på honom på ett speciellt sätt, det syndes att hon tyckte väldigt mycket om honom, hon har kollat på samma sätt på mig, men jag vet inte om hon inte gör det längre, eller om jag bara har hittat på det.. 

Det fanns en tid när The Sounds var bra, och när Maja var en av världens snyggaste och tuffaste tjejer. Nu känns det mer som att det handlar mest om attityd och mindre om bra låtar, dom har iaf mer attityd än bra låtar, men här är en av dom..

Jag vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska börja..

Jag frågade L förut om hon ville ses imorgon, jag hade frågat för några dagar sen men då sa hon att hon inte kunde lova något. Nu sa hon att hon inte hade nått speciellt imorgon, men när jag föreslog tid och plats så skrev hon att hon inte var vaken då, eller kunde köra för att hon satt och drack whiskey så hon inte kunde köra imorgon, jag undrar när hon hade tänkt att vi kunde ses isf. Jag skrev att det antagligen inte gick att ses imorgon, kanske på kvällen, men det skrev hon inget om. Hon skrev  "vi får försöka fixa ihop det nån annan dag". Så kommer det vara, antagligen så länge vi är vänner, vi måste planera och ta oss tid när vi ska ses, många gånger kommer det inte att gå, många gånger kommer jag att bli besviken, men det kommer nog aldrig bli bättre.
Hon skrev också "hoppas du har en kul fredagkväll", visst, jag känner mig ensam och mår sämre än på länge..

Det känns lite som att hon klarar sig bra utan mig, inte för jag tror att hon skulle inte ha nått liv om jag inte fanns, men nått iaf, men utåt syns det ju inget på mig heller. Är så jävla rädd att hon ska komma på att hon klarar sig bra utan mig...

Det är exakt sju veckor sen jag satt vid datorn och pratade med henne, hon mådde dåligt. Jag frågade om vi skulle ses men hon var tveksam. Jag klädde ändå om samtidigt som vi pratade och tillslut sa och ja, och jag åkte direkt. Det var sista gången jag såg henne, och det var ett hjärtslitande möte..

Vi har snart kännt varann i fyra år. Det har varit fyra turbulenta år. Det har hänt mycket emellan oss, och det har hänt henne mycket, och jag vet inte hur jag ska hantera det, eller om jag kan hantera det. För det första så finns det saker jag skulle ha gjort annorlunda, sen finns det saker jag önskar jag kunde ha gjort, men det mesta känns som mitt fel. Hade jag inte svikt henne så hade hon kanske inte hade blivit ihop med det där svinet, eller åtminstone hade vi kanske haft mer kontakt och hon .....
När jag skulle skriva det här så fick jag nån slags gråtattack, har aldrig varit med om det förut. Tårarna bara rann och jag upprepade orden "Förlåt L" hela tiden..känns nästan för privat att skriva om..  
Men hade vi haft mer kontakt hade hon kanske hon hade berättat om vad han gjorde, och hade hon gjort det hoppas jag att jag hade tagit med henne hem till mig, där ingen kunde komma åt henne, men jag gjorde aldrig något,  jag visste inget förens efteråt. Hon säger att jag inte ska anklaga mig själv, men jag kunde ha räddat henne. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det..inte heller för det jag gjorde mot henne, dom två sakerna kommer jag att få leva med..

Det hon har råkat ut för hände ju för några år sen. Nu har hon ett nytt liv och mår bättre, hon verkar ha kommit över det där, det har inte jag, och jag vet inte hur jag ska göra. Jag får bilder i huvet ibland om hur hemskt det måste ha varit för henne, bilder som jag inte står ut med. Hon har gått vidare från det hon har upplevt, men jag kan inte ens bli av med tankarna om det....Eller vetskapen om att jag inte fanns där för henne..

Vi har kommit mycket närmare varann det senaste året, men ändå kan jag inte låta bli att längta tillbaka till då allt började, då allt var oförsört. När jag tänker på det nu känns det som en saga, fast den fick en tråkigt slut..

Vi säger ju att vi hör ihop och så, men om vi verkligen gjorde det, skulle det blivit såhär emellan oss då? Eller är det just dom jobbiga sakerna som fört oss samman...

Jag tänkte på det vi hade innan hon blev ihop med sin kille. Jag tänkte utan att tveka att jag skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen, så känslorna har inte förändrats så mycket, men jag försöker att ändra mina tankar, få bort dom från kärleken.

Jag kommer aldrig att förlåta mig själv..

Hon åkte i tisdags natt, hon skulle vara borta en vecka, men jag vet inte exakt när hon kommer hem, och jag vet inte varför jag tänker på det. Om hon vill prata så hör hon väl av sig, vill hon inte prata så känns det ju inte så kul att höra av sig, men jag vill ju prata med henne. Jag försöker ge henne den tiden hon behöver, det går väl inte så bra egentligen. Vi har snart känt varann i fyra år nu, bara tanken på att det inte blir några fler känns skit, helt enkelt. Jag har verkligen försökt, jag har alltid ställt upp för henne, så gott jag kunnat och jag har förändrats mycket tack vare henne, och tack vare det har vi kommit varann så mycket närmare, men det spelar ingen roll, det känns som jag kommer förlora henne, vad eller hur jag än gör. På ett sätt är det väl så jag tänker nu, för att det ska göra mindre ont om det blir så, men om jag verkligen tänker på hur det vore så känns det omöjligt. Vi hör ju ihop. 

Jag borde ha gått och lagt mig för en och en halvtimme sen, efter jag hade duschat och betalat räkningar, inget av det är gjort, och kommer inte bli heller. MIna kvällar har den senaste veckan bestått av tv och gitarr. Jag kollade mycket på 24 när det var maraton, och igår köpte jag Scrubs på dvd. Gitarr kan jag ju inte spela direkt, men jag trivs med att bara sitta och plinka.

När jag tänker på det har jag inte fungerat så bra den senaste veckan. Jag går och lägger mig sent, går upp försent och är väldigt trött, humöret är dåligt och jag hinner inte med mycket om dagarna. 

Ja, finns väl inte mer att skriva. Känner mig helt tom, och jag har ingen aning om när vi kommer höras av nästa gång..