Magnusevangeliet

Jag saknar henne så mycket. Det är snart fyra veckor sen jag hörde hennes röst sist, och ytterligare några dagar sen vi sågs. Dom senaste dagarna har saknaden växt för varje minut. Vi pratade ju en del förra veckan och det kändes bra, den här veckan har det blivit ett par sms. Egentligen vill jag ringa henne, men jag vet inte om hon vill att jag ska det, skulle inte klara att bli avvisad om jag ringde.
Jag har varit väldigt trött och sur om dagarna, har haft väldigt lite tålamod med det mesta, och jag har tänkt lite. Jag vet inte om det bara beror på det, men jag behöver hennes stöd. Jag har ett väldigt krävande jobb som tar massor av tid. Så vi har oftast fått träffas på mina vilkor, på sena tider. Men hon stöttat mig när jag känt att jag velat ge upp, nu vet jag inte om det finns där, om hon finns där. 

Jag pratar med E ibland på msn ibland, det räddar mig från den värsta ensamheten. men jag varken vill eller kan ens försöka ersätta henne, och det handlar inte om det heller, men om jag börjar träffa E mer så kommer vi antagligen göra sånt som jag bara gjort med L förut. Förutom kompisarna här hemma så är hon den enda som varit hemma hos mig, och den enda som sovit över. Det går inte att undvika att det kommer kännas konstigt om E skulle komma hit, och sova över...

Igår skickade jag ett sms till L. jag skrevatt jag saknade henne massor, jag har fortfarande inte fått nått svar.
Nu när jag satt och tänkte på det så kände jag mig så fruktansvärt untanför emot hennes kille. Dom bor ihop, somnar och vaknar brevid varann varje dag, och jag sitter bara och hoppas på att få höra av henne...