Magnusevangeliet

Jag läste i L:s blogg i morse. Det stod att hon hade haft den värsta natten i hennes liv. När jag läste lite till förstod jag att hon antagligen varit på sjukhus, hon hatar att vara där, tyvärr, för hon borde vara mer där.

Det blev värre när jag läste det här : "Jag tänker inte leva ett långt liv där jag inte kan göra saker jag vill och älskar. Då lever jag hellre kort men innehållsrikt liv"

Det låter väl som en fin tanke kanske, att vilja leva fritt, tyvärr är det nog inte så. Hennes kropp har tagit mycket stryk genom åren. När hon var är i helgen så fick jag inte kittla henne, för hon hade haft hjärtsvikt. Jag är så jävla rädd att hennes kropp inte ska orka, att det är försent.
Att hon inte vill leva ett liv där hon inte kan leva som hon vill handlar nog om det...

Hon röker ju med och det gör inte saken bättre. Jag har nog klagat på hennes rökning sen dag tre, typ, inte för hälsan egentligen utan för att det smakade illa när jag kysste henne.
Nu funderar jag på om jag skulle bli hårdare med det där, kanske ska kasta henns cigg så långt jag orkar nästa gång vi ses. Jag har ofta funderat på vad jag kan göra, men allt leder till att jag skulle svika henne, kanske inte det med ciggen, men allt annat. Te.x att sms:a hennes kille när vi setts och skriva att hon inte alls ätit nått, fast än hon kommer påstå det för honom, men om jag skulle göra det så skulle vi kanske inte vara vänner längre, och då har jag förlorat min närmaste vän, och hon sin, för ingenting..

Även om jag och hennes kille skulle släpa hennes till sjukan så skulle hon säkert lura sig därifrån igen och allt skulle bli som vanligt, förutom det brustna förtroendet för mig...

Det känns så hemskt, som att sjukldomen tagit över henne, den styr henne. Ibland det jag inte om det är hon eller den som talar..


"Du ska alltid finnas kvar
Så länge jag får vara me´
Ska du också vara de´
Det är så det ska va´"