Magnusevangeliet

 

Ligger i soffan och ser på tv, känner mig lite ensam, och som ofta när jag känner mig ensam så är jag lite extra aktiv på FB. Där stod det att en vän hade ett förhållande, och i ett försök att verka glad för hennes skull tryckte jag på gilla, och nästan samtidigt tryckte en annan på gilla, E. Jag bara satt och tittade på henne namn, och tänkte att hon såg samma sak, fast mitt namn, undrar om hon tänkte på mig.

Efter att jag kände mig sviken av en vän så kände jag mig ensam ett tag, tänkte jag en del på henne, om kanske det vore värt att ta upp kontakten igen, om hon ville det, men jag kom över det ganska snart, det hade nog inte lett till något bra ändå. Det är lite mer än tre år sen som jag sa att jag aldrig ville se henne mer, och det har jag inte gjort, men det är klart att jag har tänkt massor på henne, hon var ju min första riktiga kärlek och den första jag kommit riktigt nära.

 

Jag kom på varför jag känner att början på en relation, när man börjar lära känna varann och man känner att det är början på nått. Det är för att senare har det gått åt helvete, mer än en gång, så har man den där oförstörda tiden i början att minnas.

 

Jag hälsade på L i Onsdags, hon har blivit mamma och jag är väldigt glad för hennes skull, men det kändes lite konstigt, och hon sa att jag verkade konstig,  vi har kommit ifrån varann en del och mycket är ju annorlunda nu när hon har barn men jag ska försöka ringa oftare, fast det är också svårt när hon sover så oregelbundet.

 

L var den senaste jag var kär i, och det var flera år sen, och det var en fruktansvärt jobbig tid, och jag vill aldrig må så igen, men ibland känns det väldigt tomt, att inte ha nån, inte ens ha nån i tankarna, eller det finns ju en, men hon känns alldeles för långt bort...