Magnusevangeliet

Trots att det mesta har gått emot mig idag så har jag hållt humöret uppe, vilket är konstigt eftersom jag brukar deppa över ingenting annars. Det kan vara nått med att klara av och lösa problem att lyckas med saker.

 

Den senaste motgången har jag väl klarat rätt bra, det är ju väldigt konstigt egentligen att bli nere över att en tjej man inte känner har pojkvän, och innan jag fick reda på det hade drömmarna och tankarna gått lite för långt. 

Jag kände nån slags samhörighet med henne, att hon var lika ensam som jag. Jag är egentligen rätt ensam, men känslan ändras emellanåt, just nu känner jag mig inte ensam, trots att det var över två veckor sen jag umgick med mer än en person samtidigt. Har aldrig känt mig desperat heller när det gäller kärlek eller bara närhet, men jag längtar ju också, efter nån slags trygghet, nån som jag kan kalla min, nån som förstår mig bättre än vad jag gör.

Nu är väl inte alla förhållanden så, men den lilla erfarenhet jag har har varit typ så. L och jag hade nog nått speciellt, tills jag förstörde allt. Jag kanske inte ska ha nått fint egentligen. Ibland tänker jag att efter den skit jag varit med om, vilket inte är särskillt farligt om man tänker på hur andra har haft det, men jag har mått väldigt dåligt av det, så har det löst sig för alla inblandade, alla förutom mig.

 

Tack för ikväll.

 

Ps. Firefox rättstavning funkar inte när man skriver blogg så det kan finas stavfel, jag gillar inte stavfel och orkar inte kolla det nu.