Magnusevangeliet

Ännu en misslyckad Lördagkväll, eller misslyckad, men det har inte blivit nått med den. Först var jag lite taggad på att göra nått, men sen blev jag trött, och kompisarna skulle hyra en film och gå och lägga sig tidigt.

Jag har suttit och kollat på kort, mest på facebook. Jag måste erkänna att anledningen till det är att hon sa en gång att en tjej hade lagt upp några bilder där hon var med, men jag får inte se hennes profil så jag försöker komma runt det, men det är kul att se på kort också, men också lite jobbigt.
Många kort är från skolan, där jag gick i gymnasiet. Jag gick ut 04, dom korten jag kollar på är på folk som gick ut förra året, eller i år. Jag känner igen några stycken, men annars är dom helt okända för mig, och dom själ mina minnen. Det är samma hus, samma skolgård, samma lägenheter, men med helt andra männsikor, som jag inte känner igen. Jag lämnade det där för några år sen, jag hängde kvar ett tag, men med tiden så blev det mindre och mindre folk jag kände. Jag och en kompis var uppe på julfest för två år sen, det var väl sista gången.

I början på förra sommaren så träffade jag en tjej som skulle ta studenten en vecka senare, på samma skola. Senare på hösten ringde hon och frågade om jag skulle på fest på skolan, det var samma kväll. Egentligen är det inget speciellt med det, men det var min enda kontakt med vad som hände där och så, nu har jag ingen aning, och jag känner nog ingen där ändå, förutom en tjej, hon var ihop med en klasskompis. Hon jobbar på skolan nu, mer vet jag inte, hon svarade inte när jag skcikade mitt andra inlägg på facebook, sånt är jobbigt. Man kan ju inte skriva och säga: "ska du inte svara?". Utan man måste vänta en tag och sen skriva:" Hej! hur är det? Vad gör du nu för tiden ?"

När jag kollade runt lite på lunar så kom jag in på en gammal kärleks sidan, det var tiden innan jag visste hur kärlek på riktigt kändes. Läste lite i hennes blogg, hon och hennes kille håller på och renoverar ett hus, fanns visst ett stall också. Jag kände mig lite nere, jag var väl avundsjuk, kände mig misslyckad. Ibland tänker jag att jag vill ha nått att komma med när man träffar gamla kompisar. Visst, jag har ett företag men knappt nått mer. Jag skulle vilja säga att jag har en familj, vet inte varför, men just nu känns det viktigt, som ett bevis på lycka.

Jag har en fundering om de tre lyckliga bröderna. Mellanbrodern gick i min klass på gymnasiet, han var populär, fick ligga och var rätt bra i skolan. han fyllde den 2/1, vilket bara det är en fördel. Han lillebror var också populär, storebrodern vet jag inte, men jag antar det. Dom var med i tidningen för ett tag sen. Dom äldre bröderna har ett företag ihop, som den yngsta är anställd i. Alla har fasta förhållanden som varat i minst några år, och den älste har barn. Dom tre bröderna är på nått sätt ett exempel på lyckade männsikor.

I början på nästa år tror jag det är nån slags återträff. Jag skulle så gärna vilja ha nått att säga så, och inte bara:"jag har jobbat hemma sen studenten tills jag tog över företaget i våras, sen har jag köpt några bilar också". Det kan jag ju säga till en klasskompis som har rest i indien, jobbat på liseberg och nu lever studentliv. Jag kan ju säga" jag har en blogg som man måste ta sobril för att kunna läsa".

Grejen är väl att jag vill träffa folk egentligen, men jag änstränger mig inte så hårt. som i Lördags när jag var ute en sväng, pratade inte med många alls, det kanske bara var en när jag tänker efter. Jag vill vara full, och bland folk jag känner, eller jättefull på festival, då kan man ju träffa nytt folk.

Föresten så har ännu en tjej som jag inte känner lagt till mig som vän på facebook. Jag har ingen aning om vem hon är, men hon såg ganska bra ut så jag godkände det :P, så kan man också göra. Jag har ju en bild på min bil som profilbild, men jag har ju andra också, lite research tycker jag man kan begära.

Jag blev vän med en tjej jag kände på gymnasiet också, kollade lite på hennes sida, hon ska visst ha barn, alla ska visst ha barn. två tjejer som är lika gamla som mig från gymnasiet har två barn, var alltså. Vad har jag lyckats med? Jag har nån slags åldersnoja. Min pappa är 45 år äldre än mig, jag vill inte vara 45 när jag får barn. Mina kusiner är snart 40, jag lekte med deras barn när jag var liten. Min farfar kommer jag knappt ihåg, han dog när jag var 4-5 år, min farmor hade inget vidare liv så länge jag kunde minnas, hon satt antingen i rullstolen eller låg i sängen, sen flyttade hon till ett hem, där hon gjorde likadant.

Det blir lätt deppigt när man sitter hemma själv en Lördagkväll, och har misslyckats med att både ha roligt eller att gå och lägga sig tidigt.