Magnusevangeliet

Jag har massor att göra egentlitgen, men jag känner jag måste sätta mig och skriva lite om det här nu.

För ett tag sen fick jag den längsta kommentar jag har fått, med många intressanta synpunkter. Jag tänkte försöka svara svara på dom nu. 


"Att man ska börja må bra för att man skaffar sig en annan part, det är långt ifrån verkligheten. Att vilja ha någon bara för att ha NÅGON, då är man ute på tunn is. Det slutar aldrig bra och man ångrar sig sedan."

Om man känner att det enda man saknar är ett förhållande så är det klart att man tror att man skulle må bättre av det. Jag har mådde rätt bra ett tag, i några månader, tills E kom och vände upp och ner på allt. Jag har inte trott att jag skulle må bättre av att ha nån, men jag tyckte väldigt mycket om henne, och vi hade nått speciellt. innan hon dök upp så kände jag att jag var öppen för allt ifrån fyllehångel till familjeliv, sen blev det bara en dröm om familjeliv, med E. Nu försöker jag komma tillbaka till den känslan igen.

En sak jag kan känna mig lite nöjd över är att jag aldrig har inlett nått jag inte varit helt säker på.


"Hjärnan spelar en ofta spratt.
Vad vill du egentligen? Du vill ha ett förhållande.
Vill jag ha den här tjejen för att jag är kär i henne på riktigt och älskar henne?
Eller är det intressant för att hon eventuellt skulle vilja bli tillsammans med mig?"

I mitt fall känns det som att hjärtat är problemet. Jag var intresserad av henne, jag har sagt till henne att jag var kär, jag tror jag var det. Jag måste ha varit det. PÅ ett sätt tänker jag att hon en av dom få som jag varit nära att ha nått ihop med, men det var aldrig nära egentligen, även om vi var nära varann. Men jag förstår tänket, eftersom jag tänker så. Ibland känns det som jag irrar vilset omkring och försöker hitta nån, nån som jag tror skulle eventuellt vilja bli tillsammans med mig, nån som tyckt om mig förut, och kanske kan göra det igen. Jag är samtidigt medveten om att jag tänker så ibland.
Jag hittade ju en tjej på facebook, samma dag som jag bröt med E. Hon var intresserad av mig, och jag av henne, tyvärr inte samtidigt och vi sade inget till varann förens det var för sent. Nu verkar det som att hon precis har blivit singel. Det vore lätt att börja tänka i "tänk om banor", men jag försöker låta bli. Jag har tänkt att försöka hålla kontakten med henne iaf..


"Att sitta och bygga upp föreställningar av saker som inte blev men kunde ha blivit = helt onödigt och blir bara en börda för dig själv i slutändan gubben."

Jag tänker alldeles för mycket, och drömmer. Det är skönt på nått sätt att drömma om nått annat, nått bättre.
Det här är lite utanför ämnet, men ändå.
Jag kommer ihåg en gång på gymnasiet, jag var hos mina kompisar som jag bodde granne med. "Poetry in motion" (orkar inte kolla stavning) spelades. jag upptäkte då att jag inte hade nån att tänka på till den låten. Det kändes konstigt. Jag tror att jag alltid har velat ha nån speciell att tänka på, nått som gränsar till kärlek på nått sätt.


"En trygg, stadig och välmående kille är ofta mycket attraherande.
En man som bygger upp drömmar om ett helt liv tillsammans fast man knappt känner varandra, det är lite skrämmande."

Jag visar så lite jag bara kan utåt, så förhoppningsvis så ser andra en välmående kille. Å andra sidan hoppas jag att dom sett igenom mig, för isf finns det ju hopp, för om jag ses som en trygg, stadig och välmående kille så har det inte resulterat i nånting.

Att jag bygger upp drömmar är helt sant, men inte kring nån jag inte känner. Det finns väl små undantag. te.x en tjej som jag skrivit lite med på internet och som jag faktiskt har träffat en gång, där har tankarna gått för långt ibland, som det så lätt gör.
Jag har lite drömmar och planer om att köpa grannhusen och renovera det ena, och bygga en riktigt garage, med tre portar. En för min jobbarbil, en för min privata bil och en för "hennes" bil, vem hon nu är. Där finns det ett hål att fylla, bokstavligen.  


"Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt", minne?

Den klassiska raden har jag nog aldrig känt igen mig i faktiskt

"Sätt dig ner en stund och fundera igenom saker, på ett objektivt sätt.
Hopplöst fall som slutsats kommer inte att godtagas."

Ja, funderat har jag gjort, men har jag kommit fram till nått? Jag tyckte verkligen om E, men ska jag försöka se det objektivt så är det tydligt nu att det aldrig fanns nått mer emellan oss. Inte ens vänskapen var så bra egentligen. Jag tror jag hade gett upp även om jag inte hade dom där känslorna för henne, om jag hade vågat förstås. Nu drogs det till sin spets, och jag blev dessutom tvungen att välja emellan henne och L, vilket inte var svårt egentligen, eller att välja L var inte svårt, men att välja bort E. Samtidigt är jag glad att jag det blev en konkret val, annars hade jag nog haft en massa "tänk om". Nu vet jag att om jag skulle ta upp kontakten med E igen så skulle jag förlora L. Det finns så mycket jag inte behöver tänka på nu.

Det går upp och ner, men oftast känns det bra att jag har brutit kontakten med henne. Man kan inte ha nån nära som bara sårar en om och om igen. Jag står inför en investering på ca fem miljoner i företaget, jag kan inte ha nån i mitt liv som får mig att tvivla på om jag verkligen vill hålla på med det här, eller om jag ens vill bo kvar här.

Men jag är ju också orolig för hur det kommer att bli. Kommer vi att mötas när hon är på väg till honom? Kommer hon bara dyka upp på en annan fest framöver? Kommer jag att lyckas ignorera henne?

Annars kan jag se framåt. Hon som sårar är borta, hon som stöttar håller jag på att hitta tillbaka till. Jag ska investera inför framtiden, kanske köper hus, och nånstans, nångång kanske jag träffar nån....