Tankar som jag tänker...
Jag tänkte att när jag bröt med E så kanske den här bloggen kunde bli intressant, att den skulle handla om nått, men jag känner inte att det finns nått att skriva om.
Jag försöker att inte tänka på E. Det går bra ibland, dåligt ibland. Jag blir också rädd ibland. Jag har ingen aning om hur det här kommer att bli. Jag har sagt att jag aldrig vill se henne igen, men nångång kommer vi väl att ses, hon är ju min kompis flickvän, och andra kommer att prata om henne, som hans tjej. Förra helgen när vi var ute så tog det runt tio minuter innan en kompis som nämnde henne.
Att bryta med henne känns inte bra, men det känns rätt. Det är så mycket jag inte behöver tänka på eller oroa mig för. Jag kan se framåt igen, om än lite försiktigt.
L och jag har sakta tagit upp kontakten. Jag frågade om hon ville komma hit imorgon. Hon behövde fundera på det, och idag kom hennes svar. Hon tyckte att det var för tidigt, med allt som varit emellan E och mig, och jag förstår henne.
Samma dag som jag bröt med E så hittade jag en kompis från gymnasiet. Jag har inte träffat henne på snart fyra år, och sist vi hördes av var för nästan två år sen. Det kunde ha blivit nått emellan oss, men en anledning att det inte blev så var E. Hon gillade mig, men jag var ju kär i E då, så hon sa aldrig nått. Jag hade väl kommit så långt då att jag kunde vara intresserad av nån annan, och jag var intresserad av henne, ungefär några dagar innan hon blev ihop med nån annan.
Efter knappt ett år så tog det slut emellan dom, vi hade träffats och umgåtts lite under året. Hennes kille hade varit otrogen, påstods det iaf. Jag försökte väl stötta henne, så gott jag kunde, men jag tänkte inte så mycket på att det skulle kunna bli nått emellan oss då. Samtidigt träffade jag L och hon blev ihop med en annan kille ,som jag verkligen inte gillade, redan innan dom blev ihop. Sist vi träffades var innan en fest, när jag var på skolan och hälsade på. Jävlar vad snygg hon var då.
Hon var lika snygg nu, och lika upptagen. Sist vi hördes av bodde hon i Helsingborg, nu bodde hon i Stockholm. Känns synd att det aldrig blev nått emellan oss, men på nått sätt är det kanske inte meningen att jag ska ha ett förhållande..
Att man ska börja må bra för att man skaffar sig en annan part, det är långt ifrån verkligheten. Att vilja ha någon bara för att ha NÅGON, då är man ute på tunn is. Det slutar aldrig bra och man ångrar sig sedan.
Hjärnan spelar en ofta spratt.
Vad vill du egentligen? Du vill ha ett förhållande.
Vill jag ha den här tjejen för att jag är kär i henne på riktigt och älskar henne?
Eller är det intressant för att hon eventuellt skulle vilja bli tillsammans med mig?
Att sitta och bygga upp föreställningar av saker som inte blev men kunde ha blivit = helt onödigt och blir bara en börda för dig själv i slutändan gubben.
En trygg, stadig och välmående kille är ofta mycket attraherande.
En man som bygger upp drömmar om ett helt liv tillsammans fast man knappt känner varandra, det är lite skrämmande.
"Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt", minne?
Sätt dig ner en stund och fundera igenom saker, på ett objektivt sätt.
Hopplöst fall som slutsats kommer inte att godtagas.
/Sis
