Magnusevangeliet

Jag skrev till E igår, jag hade tänkt att ringa, men fick en massa jobbiga tankar så jag vågade inte. Jag skrev siom det var och att hon gärna fick ringa och muntra upp mig på förmiddagen. När det var förmiddag så växte besvikelsen för varje minut. Jag mådde väldigt dåligt.
Vid klockan tre så ringde hon. Hon sa att hon inte var långt ifrån mig, hon var alltså hon min kompis, nått som var värre än jag kunde tänka mig på kvällen innan. Hon skulle köpa en bunke sa hon, jag ville inte veta varför, men hon sa att hon skulle baka bullar. Vet inte varför jag gör det till en stor grej, kanske för att det skulle kännas som en stor grej om jag hade en tjej som bakade bullar hemma hos mig.

När hon hade handlat ringde hon igen, då orkade jag inte längre låta ens lite glad, men det gick visst att prata ändå. Jag funderade på att bara vräka ur mig alla sanningar om hur jag mådde och kände, men det blev bara små saker om att jag kanske inte vill ha kvar företaget och så. Nått jag inte funderat på innan hon dök upp, vilket tyder på att jag inte ska göra några drastiska beslut nu.

Jag ska hälsa på henne på Lördag. Helst hade jag åkt upp på Fredagkväll och sovit över, men hon är hos min kompis till Lördag morgon. Hon sa innan dom blev ihop att om dom blev ihop och om jag inte kunde hantera det så skulle vi prata och prata och prata om det. På lördag ska vi fan prata, då är det upp till bevis för henne, hon har inte bevisat mycket av det hon har sagt hitils.
Jag förstår inte hur hon tänkte när hon ringde. Hon vet hur jobbigt jag har med det här, och så ringer hon och säger att hon är i närheten (helt utan funderingar på att hälsa på), som om det vore helt naturligt.

Jag hade nästan bestämt att bryta helt med henne, men jag började tvivla. jag skulle vilja säga till henne att jag aldrig vill se henne igen, men vi kommer ju att träffas igen, med tanke på hennes pojkvän. Då känns det ju bättre om vi kan ses som vänner, men det funkar ju inte nu iaf. Och tänk om det inte funkar
 ? Att jag mår lika illa, och inte har henne som vän.

Jag vågar inte bryta med henne om jag inte har L. Jag är väl rätt feg som inte vågar vara ensam, att jag hellre är kvar i en dålig relation, men utan L och om jag bryter med E så har jag ingen jag kan kalla nära längre.
jag släpper ju inte in nån heller, jag litar knappt på nån. Den enda jag litar på fullt ut är L, men jag vet inte om jag är hennes vän längre. E vill jag lita på ibland, men jag kan inte. Hon är det första jag kommit nära och som jag litat på, och hon svek och sårade mig. Kan vara därför jag inte litar på nån.

Hon har tagit ifrån mig mitt självförtroende, mina förhoppningar på framtiden, min närmaste vän och mina känslor till mina kompisar. Jag har inte pratat med nån sen helgen. Vi är ett gäng på fyra, jag, min kompis som är ihop med E, och två bröder. Jag bor lite avsides emot dom, så jag känner mig lite utanför. När jag tänker på dom så tänker jag bara på E, för dom är hon min kompis tjej, och för alla andra här omkring. Jag har väl alltid trott att det skulle vara igenom mig som hon kom hit, men alla mina kompisar och folk dom känner träffade henne före mig. En kompis lillebrors kompis pappa fick träffa henne ett dygn innan jag ens visste att hon var här. Bästa och närmaste vän? Känns inte som det.

L tycker att E har behandlat mig som luft och skit stup i kvarten, hon har nog rätt. Det är väl inget man vill tro om nån man tycker om, varför jag nu tycker om henne, det förstår jag inte själv längre.

Jag tror att hon har svikit varje gång jag har trott att hon kan muntra upp mig när jag som bäst behöver det.

Jag har önskat att jag på nått sätt kunde visa hur jag och L hade det, kunna visa hur nära vänskap ser ut, för hon verkar ha en skev bild av det är.

Jag har funderat mer allvarligt på att söka hjälp, jag googlade lite. Hittade en psykolog som verkade jättebra, fanns olika punkter för vad man kunde söka för, vilka problem man hade, jag kammade hem fyra av fem. Tyvärr låg det i stan, det är sju mil enkel resa, det funkar inte. Sen var det privat vård med, vet inte hur sånt funkar, vill ju inte betala nått.
Vårdcentralen hade en kurator, det lät inte alls lika bra som det andra stället.

Kan nån förklara skillnaden emellan psykolog och kurator? 

Det känns väl som det bästa alternativet kanske. Finns ju en del skit at ta av. Men ska jag våga ta det steget så behöver jag stöd, mest ifrån L. Har ingen aning om hon ens vill.

Självmord är ju ett annat alternativ, då skulle jag slippa allt jobbigt, men det är sak som stoppar mig i dom tankarna, en slags spärr. Om jag dog skulle min pappa få ta hand om företaget, han skulle vara tvungen att sköta allt tills han hittade nån som kunde rycka in. Samtidigt som han enda son inte levde längre. Det skulle jag aldrig kunna göra emot honom, även om jag är sur på honom ofta och så.

Ibland tänker jag på vilka som skulle reagera på vilket sätt och så. Trots allt så känner jag många människor. Tänker på hur dom skulle få reda på det, och hur långt tid det skulle ta, vilka som skulle ta det hårdast och så..