Return of the nightmare..
Jag ringde en kompis Fredagskväll, han som jag pratar mest med av dom häromkring. Han sa att dom just pratade om min 740 jag hade för fem år sen, jag frågade hur det kom sig, och då sa han nått om att dom såg hans 740, som är likadan. Den pratade vi lite till och sen sa han att han skulle trakasera sin passagerare lite, jag frågade vem det var, då han han "jag vet inte", ett rätt kontsigt svar.
Sen satte hjärnan igång. Det finns en som gillade min 740 mer än nån annan: E, och min kompis/hennes kille var och jobbade åt han jag ringde till. Jag blev övertygad om att det var hon som var med när jag ringde, dom tankarna fanns redan innan jag ringde.
Igår kväll skulle vi ut, skjuts var fixat så jag tänkte sitta hemma och dricka och bli upphämtat, men så sa min kompis att dom hade lite förfest i deras bar, och jag tänkte att det skulle kännas bättre att förfesta med mina kompisar. Jag behövde lite uppmuntran för jag var inte jättepepp på att gå ut egentligen. Så jag åkte dit. När jag gått ut bilen och ska gå in så möter jag nån jag inte riktigt kände igen, men jag såg snart vem det var....E, hon vände ryggen till när hon såg mig. Jag mumlade nått i stil med "men va faan", jag tror hon hörde det Hon sa att hon skulle precis åka, och hon gick mot bilen och jag gick innåt, men det kände så jävla konstigt att göra så, så jag satt åt henne att vänta lite. jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag sa att jag nog hade ett sjätte sinne, för jag visste att hon var där. Hon sa nått om att hon skulle hämta nått hon glömt, och jag tänkte vänta, men hon kom ut med sin kille och lite annat folk, så det blev inget mer.
Vi åkte iväg direkt när jag kommit, så det var helt bortkastat att åka dit. Jag satt tyst och drack lite. När vi kommit fram så gick jag in, i korridoren emellan entre´n och baren så stod min kompis/hennes kille. jag gick bara förbi, sa ingenting. jag satte mig i en soffa bakom en vägg för att inte synas, satt där ett tag tills jag kände att jag skulle ge kvällen ett försöka. Beställde i baren och satte mig hos mina kompisar, sa inte mycket alls. Sen kom några tjejer vi känner och vi kramades och hälsade.
Jag gick ut ett varv, tog redan på E´s nummer och skrev att hon hade förstört ännu en Lördagkväll jag sett fram emot länge. Jag gick in igen och kollade lite, inga nya jag kände igen, så jag gick ut igen, sen bestämmde jag mig för att gå hem.
Hade jag det varit i stan hade det inte varit så svårt, men nu var det över två mil hem, men jag bara gick. jag stannade tre gånger. Första gången skrev jag ett sms till min kompis/e´s kille. Jag skrev att jag aldrig mer ville se henne och att om jag vetat att hon var där hade jag aldrig åkt dit, och att jag hade gått hem, så han kunde hälsa dom andra det, ingen har hört av sig än..
Det tog fyra timmar, på små 70-vägar genom skogen. Jag hann ju tänka en del på den tiden. Jag kom fram till att jag måste prata med mina kompisar om det här, så dom vet vad som gäller, men antagligen vet dom väl nått, för annars skulle han väl bara sagt att det var hon som åkte med honom.
Jag tycker verkligen inte om att hon umgås med mina kompisar. Största anledningen till det att när det har hänt har det alltid varit bakom ryggen på mig, på gymnasiet, innan kräftskivan i Augusti och nu. Känns också som hon tar mina kompisar ifrån mig. Jag räknar aldrig med att vara viktig för nån, att jag är nån egentligen. Sen är jag rädd för att dom inte ska förstå, att jag har för höga krav eller konstiga anledningar.
Jag har inte varit hos mina kompisar lika ofta en tid, det känns inte lika bra. Finns väl en risk att hon skulle vara där, eller att dom ska prata om henne. Jag hade en massa tankar om hur det skulle bli om hon vara där, vad jag skulle säga, hur jag skulle reagera. Igår sänkte jag garden, och hon slog till direkt....
Idag ska jag åka upp till L, och ge henne ett paket. Hon är absolut viktigas för mig.
"Om du vet vad du vill har du ingenting att hämta här"
Hade planer för ikväll så att jag skulle få en del gjort, och gå och lägga mig i tid, sen blev jag sur. Så istället för att duscha direkt när jag kom in så satte jag mig här, och efter en dyg timme har jag fortfarande inte betalat några räkningar heller. Så det kommer bli sent och jag kommer inte komma upp i tid imorgon heller. Ibland önskar jag att jag hade en chef. Då skulle jag nog skärpa mig lite, och då hade jag nån att prata om lön med..
Igårkväll fick jag ett mms, från E. Det var på hennes son som satt i bilbarnstolen och kvällsolen sken igenom rutan, ett fint kort. Det konstiga är ju att hon skickade till mig, som sagt att jag aldrig vill se henne igen, vilket kanske var lite hårt, men jag kände att jag behövde ta i lite extra. Nu när jag skrev det där så känner jag att jag mjuknat lite, för tillfället. Det går upp och ner, ibland känns det väldigt sorgligt att det blev såhär, ibland vill jag bara att hon ska dra åt helvete.
Vet inte riktigt vad hon vill genom att skicka det där mms:et. Jag har inte svarat iaf, blir nog bäst så. Ska väl ta bort det med snart.
Men jag börjar tro lite att det hon sagt om hur mycket jag betyder för henne kanske är sant. Tyvärr ändrar det inget.
Vet inte om jag skrivit om det förut, men det som blev emellan oss var väldigt jobbigt för L, så till slut blev jag tvungen att välja emellan E och L, och jag valde L. Fast jag hade också övervägt att bryta med E, innan det blev ett konkret val. jag vet att om jag skulle ta upp kontakten med E igen så skulle jag förlora L, och det får inte hända. Tack vare det så slipper jag tänka "tänk om" och vela fram och tillbaka, som jag nog annars skulle göra.
Söndermarken jagar mig...
I tre dagar har allt jävlats känns det som. Idag har jag inte gjort så mycket så det har varit lugnare.
Känner mig rätt ensam just nu. L är rätt nere, och jag känner mig som den minst lämpliga för henne att prata med, eftersom det är mitt fel. Det är inget som har hänt nu, utan för flera år sen, men det har gjort resten av hennes liv sämre, och kommer att påverka resten av mitt. Jag ringde henne i Söndags, vi pratade bara kort, hon ville inte prata riktigt. Efteråt låg jag helt tom i soffan och tänkte på hur jag ska kunna leva med det jag gjorde, eller det jag inte gjorde rättare sagt.
Hon har förlåtit mig, men vid jobbiga stunder så har jag förstått att jag nog inte är förlåten, och det begär jag inte heller.
Jag känner att jag inte kan och vill skriva rakt ut vad det är. Hon har ju skrivit om det. Det är väl ett sätt att skydda mig själv också, för dte är nått jag verkligen skämms över.
I Måndags hörde E av sig, på msn. Jag har tagit bort henne från listan, men inte blockerat henne. Jag tänkte att hon har ju inte hört av sig via msn på flera år så det går väl, samtidigt ville jag väl ge henne chansen att säga nått.
Hon skrev att hon verkligen försökte att acceptera mitt belust, men hon ville att jag skulle veta att hon saknade mig. Jag visste inte om eller vad jag skulle svara, så jag stängde ner. När jag loggade in igen så hade hon skrivit förlåt.Jag skrev att hon inte behövde be om ursäkt, att jag inte visste om jag skulle svara, att jag kände att jag hade sagt allt som fanns att sägas och att det inte var lätt för mig heller, hon var offline så det blev aldrig nån konversation, lika bra det.
Det kändes bra på nått sätt att få höra det iaf. Jag har inte velat göra henne illa, men jag ville att det skulle kännas, och om hon verkligen bryr sig om mig så mycket som hon säger så kanske hon inte bara kommer att dyka upp nångång, men det finns ju luckor emellan det hon säger och det hon gör.
Det finns så många lagar att gå igenom, så många vinklar att se det ifrån, men hur jag än ser på det så skulle det inte funka emellan oss, eller jag skulle inte funka med henne. Jag har mått så jävla dåligt den senaste månaden, inte velat träffa mina kompisar, inte kunnat se framåt, jag ville bara bort. Jag står just nu inför ett beslut om en miljoninvestering i företaget. Om det blir av så måste jag hålla på i minst tio år till, jag kan inte ha nån i min närhet som får mig att vilja att lämna allt, som gör mig osäker på om det är det här jag vill hålla på med.
Jag hade skrivit dubbelt så mycket som det här, hade bara en låt att lägga in, men allt försvann....
Jävla skit..
Tankar som jag tänker...
Jag tänkte att när jag bröt med E så kanske den här bloggen kunde bli intressant, att den skulle handla om nått, men jag känner inte att det finns nått att skriva om.
Jag försöker att inte tänka på E. Det går bra ibland, dåligt ibland. Jag blir också rädd ibland. Jag har ingen aning om hur det här kommer att bli. Jag har sagt att jag aldrig vill se henne igen, men nångång kommer vi väl att ses, hon är ju min kompis flickvän, och andra kommer att prata om henne, som hans tjej. Förra helgen när vi var ute så tog det runt tio minuter innan en kompis som nämnde henne.
Att bryta med henne känns inte bra, men det känns rätt. Det är så mycket jag inte behöver tänka på eller oroa mig för. Jag kan se framåt igen, om än lite försiktigt.
L och jag har sakta tagit upp kontakten. Jag frågade om hon ville komma hit imorgon. Hon behövde fundera på det, och idag kom hennes svar. Hon tyckte att det var för tidigt, med allt som varit emellan E och mig, och jag förstår henne.
Samma dag som jag bröt med E så hittade jag en kompis från gymnasiet. Jag har inte träffat henne på snart fyra år, och sist vi hördes av var för nästan två år sen. Det kunde ha blivit nått emellan oss, men en anledning att det inte blev så var E. Hon gillade mig, men jag var ju kär i E då, så hon sa aldrig nått. Jag hade väl kommit så långt då att jag kunde vara intresserad av nån annan, och jag var intresserad av henne, ungefär några dagar innan hon blev ihop med nån annan.
Efter knappt ett år så tog det slut emellan dom, vi hade träffats och umgåtts lite under året. Hennes kille hade varit otrogen, påstods det iaf. Jag försökte väl stötta henne, så gott jag kunde, men jag tänkte inte så mycket på att det skulle kunna bli nått emellan oss då. Samtidigt träffade jag L och hon blev ihop med en annan kille ,som jag verkligen inte gillade, redan innan dom blev ihop. Sist vi träffades var innan en fest, när jag var på skolan och hälsade på. Jävlar vad snygg hon var då.
Hon var lika snygg nu, och lika upptagen. Sist vi hördes av bodde hon i Helsingborg, nu bodde hon i Stockholm. Känns synd att det aldrig blev nått emellan oss, men på nått sätt är det kanske inte meningen att jag ska ha ett förhållande..
I´m now a memory of your past.
Jag skrev till E igår, jag hade tänkt att ringa, men fick en massa jobbiga tankar så jag vågade inte. Jag skrev siom det var och att hon gärna fick ringa och muntra upp mig på förmiddagen. När det var förmiddag så växte besvikelsen för varje minut. Jag mådde väldigt dåligt.
Vid klockan tre så ringde hon. Hon sa att hon inte var långt ifrån mig, hon var alltså hon min kompis, nått som var värre än jag kunde tänka mig på kvällen innan. Hon skulle köpa en bunke sa hon, jag ville inte veta varför, men hon sa att hon skulle baka bullar. Vet inte varför jag gör det till en stor grej, kanske för att det skulle kännas som en stor grej om jag hade en tjej som bakade bullar hemma hos mig.
När hon hade handlat ringde hon igen, då orkade jag inte längre låta ens lite glad, men det gick visst att prata ändå. Jag funderade på att bara vräka ur mig alla sanningar om hur jag mådde och kände, men det blev bara små saker om att jag kanske inte vill ha kvar företaget och så. Nått jag inte funderat på innan hon dök upp, vilket tyder på att jag inte ska göra några drastiska beslut nu.
Jag ska hälsa på henne på Lördag. Helst hade jag åkt upp på Fredagkväll och sovit över, men hon är hos min kompis till Lördag morgon. Hon sa innan dom blev ihop att om dom blev ihop och om jag inte kunde hantera det så skulle vi prata och prata och prata om det. På lördag ska vi fan prata, då är det upp till bevis för henne, hon har inte bevisat mycket av det hon har sagt hitils.
Jag förstår inte hur hon tänkte när hon ringde. Hon vet hur jobbigt jag har med det här, och så ringer hon och säger att hon är i närheten (helt utan funderingar på att hälsa på), som om det vore helt naturligt.
Jag hade nästan bestämt att bryta helt med henne, men jag började tvivla. jag skulle vilja säga till henne att jag aldrig vill se henne igen, men vi kommer ju att träffas igen, med tanke på hennes pojkvän. Då känns det ju bättre om vi kan ses som vänner, men det funkar ju inte nu iaf. Och tänk om det inte funkar
? Att jag mår lika illa, och inte har henne som vän.
Jag vågar inte bryta med henne om jag inte har L. Jag är väl rätt feg som inte vågar vara ensam, att jag hellre är kvar i en dålig relation, men utan L och om jag bryter med E så har jag ingen jag kan kalla nära längre.
jag släpper ju inte in nån heller, jag litar knappt på nån. Den enda jag litar på fullt ut är L, men jag vet inte om jag är hennes vän längre. E vill jag lita på ibland, men jag kan inte. Hon är det första jag kommit nära och som jag litat på, och hon svek och sårade mig. Kan vara därför jag inte litar på nån.
Hon har tagit ifrån mig mitt självförtroende, mina förhoppningar på framtiden, min närmaste vän och mina känslor till mina kompisar. Jag har inte pratat med nån sen helgen. Vi är ett gäng på fyra, jag, min kompis som är ihop med E, och två bröder. Jag bor lite avsides emot dom, så jag känner mig lite utanför. När jag tänker på dom så tänker jag bara på E, för dom är hon min kompis tjej, och för alla andra här omkring. Jag har väl alltid trott att det skulle vara igenom mig som hon kom hit, men alla mina kompisar och folk dom känner träffade henne före mig. En kompis lillebrors kompis pappa fick träffa henne ett dygn innan jag ens visste att hon var här. Bästa och närmaste vän? Känns inte som det.
L tycker att E har behandlat mig som luft och skit stup i kvarten, hon har nog rätt. Det är väl inget man vill tro om nån man tycker om, varför jag nu tycker om henne, det förstår jag inte själv längre.
Jag tror att hon har svikit varje gång jag har trott att hon kan muntra upp mig när jag som bäst behöver det.
Jag har önskat att jag på nått sätt kunde visa hur jag och L hade det, kunna visa hur nära vänskap ser ut, för hon verkar ha en skev bild av det är.
Jag har funderat mer allvarligt på att söka hjälp, jag googlade lite. Hittade en psykolog som verkade jättebra, fanns olika punkter för vad man kunde söka för, vilka problem man hade, jag kammade hem fyra av fem. Tyvärr låg det i stan, det är sju mil enkel resa, det funkar inte. Sen var det privat vård med, vet inte hur sånt funkar, vill ju inte betala nått.
Vårdcentralen hade en kurator, det lät inte alls lika bra som det andra stället.
Kan nån förklara skillnaden emellan psykolog och kurator?
Det känns väl som det bästa alternativet kanske. Finns ju en del skit at ta av. Men ska jag våga ta det steget så behöver jag stöd, mest ifrån L. Har ingen aning om hon ens vill.
Självmord är ju ett annat alternativ, då skulle jag slippa allt jobbigt, men det är sak som stoppar mig i dom tankarna, en slags spärr. Om jag dog skulle min pappa få ta hand om företaget, han skulle vara tvungen att sköta allt tills han hittade nån som kunde rycka in. Samtidigt som han enda son inte levde längre. Det skulle jag aldrig kunna göra emot honom, även om jag är sur på honom ofta och så.
Ibland tänker jag på vilka som skulle reagera på vilket sätt och så. Trots allt så känner jag många människor. Tänker på hur dom skulle få reda på det, och hur långt tid det skulle ta, vilka som skulle ta det hårdast och så..
A man with a fork in the world of soup
Vet inte vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva.
Jag har försökt att hålla humöret uppe, men nu ikväll känner jag att det inte går längre. Hade tänkt att ringa E ikväll, men nu vågar jag inte. Jag vet knappt varför, kanske är jag rädd för att hon ska trycka bort mig och jag ska få en massa ideér om varför osv..
Hon är ju den enda jag har att ringa nu. Jag försöker se det som att jag och L har ett uppehåll, delvis för att jag hoppas att det är så, och för att det inte ska kännas lika hemskt. Jag skrev till henne igår att jag ska lösa mina problem på egen hand och att jag hopppades att hon skulle sakna mig efter ett tag, fick inget avvisande svar iaf, fick inget alls.
Jag har känt att det är lite orättvist av henne att göra såhär, men så kom jag att tänka på en sak. Det var nog en Torsdag för två veckor sen, hon ringde och var glad och sa att det kändes jättebra emellan henne och hennes kille igen. På Lördagen var jag hos henne och berättade saker som handlade om E, men som rev upp gamla sår emellan oss, hon grät några gånger, men när vi sade hejdå så verkade det rätt bra med henne ändå, sen tog det nästan en vecka innan jag hörde från henne igen, jag ringde henne massor om dagarna, inget svar. Jag började bli rädd för att hon inte levde längre. Tillslut fick jag ett sms där hon sa att hon levde, och att hon drack 96 procentig sprit. Hon skrev senare att hon inte orkade leva med sig själv, det var därför hon drack.
När jag tänker på det så förstår jag att det blir för jobbigt, att jag förstörde för henne....
Samtidigt tänker jag att E har förstört för mig, jag mådde bra innan den där jävla festen, som hon bara dök upp på. Jag var på väg att komma över L. Våra Winnerbäck biljetter ligger precis brevid datorn, hennes födelsedagspresent är beställd. I värsta fall skickar jag biljetterna till henne, så hon kan gå med sin kille, så kan jag ligga hemma och vara ensam..
I Lördags så skulle vi ut, "kompisgänget". Tyvärr är ju en av mina kompisar E´s pojkvän numera, så jag kände inte så stor lust egentligen. Jag satt och pratade med E på msn i nästan två timmar. Hon hade skrivt innan att det mest förnuftiga vore att vara ihop med mig. Jag frågade vad hon hade menat med det. Hon skrev:"Det skulle vara förnuftigt på det viset att jag skulle vara helt trygg och säker på att du verkligen älskade mig och alltid ville mitt bästa", och: "men jag är så förnuftig tydligen".
(här blir det annan storlek på texten, ingen aning om varför)
Jag har tänkt att det kanske vore förnuftigt av mig att inte vara vän med henne. När jag har haft det jobbigt har jag undrat var jag ens pratar med henne fortfarande. Hon har sårat och svikit mig som ingen annan, och ingen kan få mig känna mig så värdelös som hon....men...Jag tycker ju så fruktansvärt om henne, och ibland fattar jag inte varför.
Lördagkvällen blev rätt bra tillslut. Den började inte så bra dock, efter tio minuter i bilen så nämnde en kompis E, som min kompis tjej, men när vi kom fram så gick jag raka vägen till baren, träffa folk och hade trevligt. Innan vi skulle åka hem så tog jag min kompis åt sidan och pratade lite om han och E. Vi har kännt varann i 18 år och växt upp tillsammans, men aldrig pratat om nått sånt, så jag behövde några promile i mig. Jag vet inte om vi kom fram till nått, jag förklarade iaf att det skulle bli jävligt tufft för mig det här.
Han berättade att dom inte hade haft kontakt så länge innan den där festen, han sa också att det var tre inblandade, hennes son. Han har inte träffat honom än, jag har träffat honom en gång, vi ska träffas på Lördag igen, när jag ska hälsa på E. Det värsta är väl att dom inte vill gå för fort fram, det värsta är att det tyder på att det är seriöst.
Att dom inte haft kontakt så länge är nått som verkligen skär i mig. Jag försökte göra allt rätt, ändå sen början på året. Jag försökte visa att jag var intresserad, det gick inte så bra, hon ville väl inte se det heller. Jag försökte hålla kontakten, det gick inte så bra, eftersom jag är dålig på att ringa, och hon är värdelös på sms, jag tänkte att vi kunde umgås och se om det fanns nått emellan oss, det gick ju inte heller.
Men min kompis hade hon visst lätt att håla kontakten med, han betyder visst mer, och så blev jag helt omkörd när jag försökte göra på rätt sätt. Som sagt, ingen kan få mig att känna mig så värdelös.
Hon skulle vara hos min kompis Måndag och Tisdag. Jag visste inte alls om jag orkade ses. I Måndags skulle jag ut och åka bil lite, skulle lämna tillbaka en sak jag lånat av en kompis. Jag fick en idé och chansade vilt. Frågade om E ville följa med. Hade ingen aning om vilka tider min kompis jobbade. När jag skrev till henne så höll hon på att plocka ur diskmaskinen, ingen har någonsin gjort nått sånt hos mig, jag har ju ingen diskmaskin, men alltså nått sånt alls. Det är bara L och E som varit här, och dom har aldrig stannat länge, och så städar jag och diskar innan jag får besök.
Hon följde iaf med. När vi träffas eller pratar i telefon så känns det jättebra, men det är en väldigt liten tid av mitt dygn. Oftast pratar vi på kvällen, och efter en natts sömn så är den bra känslan borta, jag vaknar upp lika ensam som jag somnade.
Vi möttes i en korsning, för jag hade lite ont om tid, så när vi var tillbaka så åkte vi åt varsitt håll. Det kändes jobbigt när jag tänkte på att hon skulle åka hem till honom igen.
Dagen efter var hon hos mig. Hon kom på morgonen, innan jag hunnit göra klart det jag hade tänkt, men kom ner och var med en stund. Vi gjorde väl inget speciellt, umgicks och så. Det kändes bra att "ta" tid ifrån min kompis. han är väldigt svartsjuk på mig, jag hade tänkt att utnyttja det, men L avrådde mig. Fast lite har det väl blivit ändå, jag sa te.x till honom att jag skulle köpt en V70 imorgon och E bara ville.
Jag är ju både svartsjuk och avundsjuk på honom. Svartsjuk för att han har E. Avundsjuk för att han har nån, nån som han tycker om, som tycker om honom. Nån som hälsar på, nån som är hemma när man kommer hem från jobbet, nån att vara nära. Jag lägntar så fruktansvärt efter nån...
Nu orkar jag inte skriva mer, och jag tror knappt att nån orkar läsa heller...
Hej..
Ett försvarstal..
Det blir inte mycket skrivit nu för tiden. Det finns lite jag kan skriva om ibland, men jag känner inte samma behov längre. När det började vända uppåt igen tänkte jag att jag kanske skulle lägga ner det här med blogg, men det kommer jag nog inte göra, inte ens om jag slutar skirva helt. Allt jag skrivit kommer aldrig kunna skrivas igen på samma sätt, varje ord är unikt, så jag kommer iaf ha kvar den, som ett "dokument" från en annan tid.
L var här i Fredag, och sov över. Ett tydligt tecken på att hon varit här är att det är städat hos mig, och att det luktade rökt i köket :P, nu luktar det gammal pizza istället. Jag panikstädade innan hon kom, för det var lite oplanerat att hon skulle komma just den kvällen. Vi har inte pratat så mycket på sista tiden, och jag var orolig i nästan en vecka för att hon kanske inte levde längre. och jag vågade inte ringa för då kanske jag skulle få det bekräftat, känns konstigt såhär i efterhand, och det var bara små saker som gjorde att jag fick för mig nått sånt.
Jag är på god väg att komma över henne, det känns bra. Jag kan vara glad på riktigt för hennes skull när nått bra har hänt dom te.x, det finns visa saker som kan kännas lite jobbiga nångång ibland, men inte alls som förut. Det som känns mest är att jag väldigt attraherad av henne, jag känner ju att jag vill vara nära henne, och hon är verkligen jättevacker, men det löser sig nog det med.
Hon sa när vi låg och pratade innan vi skulle sova att jag kunde bli känd, för att jag var tillräckligt ovanlig, jag frågade aldrig på vilket sätt jag var ovanlig, med det var väldigt fint sagt tycker jag.
I Onsdags var jag ute, igen. ,det har blivit en hel del fester på sista tiden, vilket är en annan orsak till att allt känns bättre.
Jag hälsade på en kille jag kände igen, och jag visste nästan säkert vem det var, och jag hade rätt. Det var tjejen-jag-skriver-lite-med´s bror. Jag var full men jag sa inget ovanligt dumt, men en sak jag ångrade var när jag frågade om hon var hans syster och han sa ja, så sa jag "hon är snygg", och han sa "det är många som tycker". Jag ångrade mig massor dagen efter (och över att jag drack sprit på vägen hem :P). Jag kunde sagt härligt, trevligt eller nått annat fint. Nu sa jag snygg, som alla andra tycker. Nu efteråt så kanske det inte var så fel, för det är det enda jag egentligen vet om henne, vi har ju aldrig träffats, men jag vet hur hon ser ut, och hon ser väldigt bra ut. Hon lade ut bilder för ett tag sen som man nästan blev kär av att bara titta på dom, men jag aktar mig för att bli det. Tanken är ju att träffa nån förutsättningslöst, även om det inte riktigt är så, för jag gillar henne ju redan, även fast vi aldrig setts, och att jag tänker för mycket är en orsak till att jag nog går händelserna i förväg ibland. Det är lite jobbigt bara att det kanske dröjer innan vi träffas. Det skulle ju vara helt möjligt att skirva till henne och fråga om hon vill hitta på nått nångång, men risken är för stor känner jag. Det finns en liten chans att det går bra, och en stor att jag gör bort mig.
Jag har suttit ikväll och kollat på The 90´s med Henrik Shyffert. Jag hade en biljett till det förra hösten, men det blev aldrig av. Den var helt fantastisk, det är väl att jag kan säga. Jag blev berörd på nått sätt, det händer ibland att jag blir, på ett speciellt sätt alltså, efter en film eller konsert, att man känner sig lite starkare, lite bättre.
Det gjorde jag, kan man säga. Jag satt och tänkte att jag faktiskt är nån, inte den snyggaste, tuffaste eller starkaste, men iaf nån. Det är mig en snyggaste och populäraste tjejen kommer fram till och kramar när jag kommer till festen, nu var det bara ett och ett ytligt exempel, men sånt händer inte nån som inte är nått..
I slutet på the 90´s visade massor med foton från Henriks 90-tal i snabb följd till hey princess med popsicle, på ett av korten såg man Winnerbäck, lite oväntat.
Det fick mig att fundera, jag borde ha en massa kul framför mig. Jag ser ofta tillbaka på gymnasietiden som en storhetstid, men jag är ju egentligen bara 23 år, jag behöver väl inte bli helt vuxen på 10 år ?
Mad world
Skrev det här igår, men då lade uppkopplingen av så det fick bli idag istället.
Det har känts bra ett tag nu, det är nog därför jag inte skrivit på ett tag. Men nu skriver jag igen..
Vi var ute igår, och idag har jag haft Söndagsångest som tagit rätt hårt på mig, inte för det hände nått jättejobbigt, bara att jag tror jag framstod som en tönt hos några tjejer jag pratade med igår och hos Björn Rosenström, mer orkar jag inte skriva om det ikväll.
Jag försöker att inte bry mig om vad folk tycker om mig och så, men nu sitter jag ju här och känner att det är jätteviktigt. En tönt får ju aldrig nån flickvän..typ..
Jag satt och googlade lite och kom in på pixbox (om det heter så), kom på att L har sagt att hon hade bilder där, så jag letade upp hennes konto och såg lite bilder som hon hade, så en på hennes kille och fick en konstig känsla över mig, en känsla som jag inte ville känna mer, så jag stängde ner och tänkte att jag aldrig skulle kolla där igen. Vet inte varför jag kände att det var jobbigt, men är livrädd för att känna så, det har ju gått så bra ett tag nu..
Vi sågs igår i några timmar, det var jättehärligt, det var ett tag sen sist, och hon fick mig verkligen att känna att jag varit saknad. Kändes inte alls jobbigt när hon ringde sin kille. Jag funderar på att bjuda hit henne i helgen...
Tankar
Pratade med L idag. Det var inte så bra med henne, och jag tror inte hon har varit så förlåtande som det verkat, och jag förstår henne verkligen, det är ju nått som har förändrat hennes liv, till det sämre. Det känns inte omöjligt att vi kanske inte kommer att träffas så mycket mer.
Sen filmen tog slut hat jag suttit här, och inte velat att gå och lägga mig, fast jag verkligen borde. Jag kollade lite på en gammal kompis bilddagbok. Vi var bra kompisar på låg och mellanstadiet, sen kom ifrån varandra en del. Men ibland träffas vi och pratar, men väldigt sällan. Han har en tjej i Skåne, han bor i Östergötland, nått som känns nästan som en omöjlighet för mig, men dom verkar hålla ihop det bra. Nu fick jag se att det var slut emellan dom. Hon hade visst blivit osäker och så. Det var visst några dagar innan deras ettårsdag. Känns så tråkigt. Det är sånt som får mig att tappa tron på kärleken.
Som tjejen jag kände lite från gymnasiet. Hon träffade sin kille på skolan, dom hade varit ihop i runt fyra år och var förlovade. Sen var han otrogen...Men efter några månader hade hon hittat en ny, det verkar så lätt för en del..
Lite ångest..
Jag har kommit på att jag har en styrka, som tyvärr lätt slår tillbaka på mig själv. Jag kan skriva helt korrekta och rättstavade sms när jag är full, det gjorde jag igår.
Jag skrev till E att jag tyckte att det var synd att hon hade kille, och exempel på saker vi kunde gjort om hon inte hade det, fast det var inget med sex..jag skrev även att jag var full...
Sen skrev jag till en tjej jag knappt känner, som vi träffade i sommras och som en kompis hade nått på gång med då. Han skickade numret till mig men mitt batteri var dött så jag fick vänta tills jag kom hem så jag kunde ladda, men fortfarande tyckte jag att det var en bra idé att skicka till henne..tyvärr. Jag tror jag bara skrev att jag tyckte att hon var snygg..typ.
Idag rensade jag bort alla skickade sms, och hennes nummer, jag har inte fått nått svar.
Egentligen känns det inte så farligt, det känns lite jobbigt, men ganska kul. Det finns värre saker att oroa sig för, och det är inte så ofta jag gör sånt här..längre.
Jag läste att den där tjejen jag skrivit lite med kanske skulle dit, men jag såg inte till henne. Lite synd, en bra början vore ju att träffas, och när jag var full hade jag nog vågat gå fram och säga hej, jag kanske skulle kunna göra det när jag är nykter, men chansen är mindre.
Jag har kommit fram till lite mer om varför jag tog illa upp när jag fick veta att E hade en ny kille, jag blev rätt avundsjuk, det verkar så lätt för henne. Hon hade varit ihop med sitt ex i nästan fyra år, några månader efter att det tog slut så hade hon en ny, bara sådär. Fast hon förtjänar ju att ha det bra.
Jag har har aldrig haft ett riktigt förhållande, jag brukar säga "riktigt" förhållande, för det låter bättre än att inte ha haft något alls. Det närmaste jag har varit var ju med L, men det lyckades jag ju förstöra. Jag tänkte på det för ett tag sen, den gången vi ar närmare varann än någonsin, om man inte kunde säga "jag älskar dig" då, så måste man ju vara dum i huvet, jag sa det inte. Har tänkt på om jag hade sagt det, undrar hur glad hon hade blivit? Jag hade kunnat gjort henne lycklig med dom orden...
Dancing bear..
Jag nöjer mig med en låt ikväll, är sjukt trött..
När jag gick på gymnasiet så spelades den här låten på mtv/ztv. En kompis tyckte att videon var dålig. Så jag kontrade med att dom hade en dansade björn med, alltså den självklara kopplingen att en dansande björn är lika med bra. Tingeling har ju också en dansande björn, och den är ju en hit.
För tillfället tänker jag på hur jag ska göra för att allt ska kännas så bra emellan L och mig som det gjorde för några månader sen, inte för att det känns direkt dåligt, men det känns inte lika nära på nått sätt, vi hade ju faktiskt inte setts på åtta veckor. jag har en massa ideér om är och hur vi kan ses och vad vi kan göra, men just nu känns rädslan att bli besviken större än gläjden att ses, att få höra gång på gång att hon inte har tid...
Jävla tv4
Jag är väldigt trött, men ikväll börjar lost igen, på en tid som är åt helvete. Jag hatar tv4.
Jag pratade med L idag igen, det kändes mycket bättre, Jag kom fram till också att det hade inte funkat emellan oss, jag hade aldrig kunnat betala hennes mobilräkning :P. Den är på nästan lika mycket som jag tar ut i lön per månad...
"The life long love of his heart"
Sen idag har lusten att ses försvunnit, och jag tror nu jag vet varför..Jag är rädd.
Jag är rädd att det inte ska kännas lika bra som förut, som vanligt, att det hart blivit annorlunda. Jag är rädd att bli ledsen för småsaker hon säger, att jag ska börja jämföra. Jag är rädd att känna mig utanför emot henne kille, är rädd hon ska vilja ha ett nytt uppehåll igen om vi börjar ses igen. Jag är rädd att hon ska komma på att hon klarar sig bra utan mig. är rädd för att må dåligt.
Jag känner en lust att ta tag i saker nu, tänkte ringa en kompis från gymnasiet och höra om det händer nått hos honom i helgen, jag har bokat besiktning på en bil som inte en helt komplett. Idag läste jag att en tjejkompis, eller jag känner henne lite typ, jag känner hennes kille mer, och gick i samma klass som hans bror, att hon ska ha fest i April. Sen jag var på återträff så har jag fått bättre självförtroende när det gäller att träffa folk, att dom faktiskt gillar att träffa mig. Så jag ska nog höra om jag kan komma på festen, dom bor på samma ställe som min klasskompis, jag har inte varit där sen studentbalen, för fem år sen..
"Vi kan väl ses igen, jag gillar Stångån på hösten när vardagslunken lagt sig över torgen"
När jag skulle parkera träffade jag en kompis som precis hade kommit dit, så vi gick upp till lägenheten. När vi hade hälsat och sånt så bjöd dom på öl, jag s att jag var tvungen att köra, men jag blev erbjuden sovplats så det var inga problem. Jag drack öl, för det var det enda som fanns, jag gillar inte öl egentligen.
Vi gick ner till resturangen där vi skulle äta middag, när vi hade kommit in satt det en gäng med gamla kompisar som vi gick och hälsade på, jag slog mig ner och började prata med en klasskompis jag inte sett på länge. Det var väldigt trevligt, men det var nog bara hälften från vår årskurs som var där, vilken var lite tråkigt, men dom viktigaste var iaf där.
Det blev mycket att sitta och prata. Men jag hade väldigt kul..och det var på tiden tyckte jag. Det som var lite synd var att dom flesta åkte in till stan efteråt, men jag kände att jag borde hålla ihop med dom som erbjudit sovplats, även fast dom är dom som jag träffar mest, om man bortser från det senaste året då, och vi kom aldrig iväg till stan., och jag har en liten känsla av att ha missat nått..men det har jag ibland så..
Det är även en skön känsla att kunna umgås helt avslappnat och naturligt trots att man inte träffats på flera år..
Lite tomt känns det också, och jag känner mig lite förvirrad. igår satt jag och drack och träffade gamla kompisar, nu är allt som vanligt igen. Men jag känner mycket mer lust att försöka hålla kontakten med dom nu.
Jag pratade lite med L förut. Det som är emellan oss är en mycket större orsak till att jag är förvirrad. Jag sa att jag hade kunnat hälsa på henne idag när jag var ledig, men kommit på att det inte gick. Hon sa då att hon hade välkommnat mig med öppna armar, och att hon saknade mig. Jag har trott att hon inte ville ses. Hon sa iaf dte sist vi pratade i telefon, vilket är över en månad sen. bara det känns hemskt, jag har inte hört henne röst på över en månad. Jag vet också att jag försöker se tecken på saker som talar emot sånt som hon har sagt, alltså negativa saker då, som jag inte vill tro på, men jag har försökt att komma ihåg det hon har sagt och tänkt att det är det som gäller tills hon säger nått annat, men om hon vill ses är det ju underbart, men allt är nog inte över bara för det..
Vart tog elden vägen..?
"Ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån"
Jag saknar dig.
Jag saknar att få tjata på dig om din rökning
Jag saknar när du tvingar mig att prata om pinsamma saker
Jag saknar att få trösta dig när du är ledsen
Jag saknar nätterna vi har suttit och pratat
Jag saknar vägen hem från dig när jag knappt kan hålla mig vaken
Jag saknar dina knäppa djur
Jag saknar att få prata med dig om saker jag tänkt på under dagen
Jag saknar hur du retas ibland
I helgen är det klassåterträff, eller hela årskursen från gymnasiet. Jag har varit nervös enda sen jag fick reda på det, men jag vet inte riktigt över vad. Dom enda planerna jag har är att jag ska vara full, så jag inte blir så nervös, och mer social. Jag vet inte hur jag kommer dit, eller hem, ingen från min klass är härifrån. Skulle ringt en kompis ikväll men jag var på dåligt humör, får göra det imorgon. Jag tycker det är jobbigt att ringa folk jag känner men nästan aldrig pratar med, sist jag gjorde det gick det ju bra iaf, vi pratade i en timme och tjugo minuter. Jag tänkte i början att jag kanske kunde be L om skjuts, hon bor ju närmare än vad jag gör och jag hade kunnat sova över hos henne, eller så kunde vi åka hem till mig, men vi träffas ju inte ens längre, det kanske är tillfälligt, eller för evigt, det är väl ingen som vet..
Efter att jag slutade gymnasiet så var jag mycket på skolan ibland, men med åren blev det ju mindre och mindre, och det är väl logiskt egentligen. Nu har jag nästan samma konstiga relation till det som LW har till Linköping. Jag känner ingen där längre, jag hade min tre bästa år där, ibland har jag känt att det var där jag växte upp, egentligen. Men varken människor eller platser minns mig. I lägenheten där jag bodde bor det andra nu, lärarna har andra att skälla på för deras bilkörning.
Jag åkte förbi där förra hösten, det kändes konstigt, mycket var sig likt, en del var lite annorlunda. När jag åkte förbi parkeringen kände jag inte igen en enda bil.
Jag kommer aldrig komma tillbaka till den tiden, det närmaste jag kommer är återträffen på Lördag..
" To feel"
Vet inte om jag har så mycket att skriva om för tillfället. Jag tänker ju mycket på L och hur det kommer att bli. När vi pratar så känns allt jättebra, som förut, men hon har ju sagt att hon behöver tid och jag försöker ge henne det. Känns lite jobbigt bara när hon har skrivit i sin blogg och det känns som hennes liv fungerar utmärkt utan mig..men det är nog bara jag som tror..
Jag skrev till den där tjejen igår, sen stängde jag av datorn. Det kunde ju ha börjat bättre när jag skulel skirva, en kompis till henne hade skrivt "Hur går dte med pojkarna? Du har ju så många att välja på ;)" . Hejdå självförtroende..
Grejen är väl att jag är självkritisk så jag tycker att mina ord "låter" tillgjorda och töntiga, medans det inte är några problem om nån annan skulle skriva samma sak....
När jag tänker på kärlek och sånt så tänker jag att det vore kul om jag hade en tjej som skulle tvinga mig till att göra saker jag inte vill, fast på ett glimten i ögat sätt, i samma stund så kom jag på att L var just en sån tjej..
Alla hjärtans jävla skitdag..
Egentligen hade jag inget problem med den här dagen förut idag, jag har to.m skickat några grattismms.
Men kvällen blev en jättebesvikelse. Vi skulle ut, men vi var lite uppdelade. En kompis visste inte om han skulle med, några hade nån slags förfest och skulle få skjuts dit, och en annan kompis skulle hämta dom sen. Kvar blev jag, så jag fick åka dit själv. Det blev precis som jag trodde, att mina fulla kompisar skulle prata med andra fulla kompisar och jag skulle bli lite utanför. Jag stod och tittade lite och tänkte att det vore helt osannolikt att jag te.x skulle få en kram av nån. Då träffade jag på en tjejkompis, som sa hej och frågade hur det var och så, så fick jag en kram också. Det var väl kvällens höjdpunkt typ. Sen åkte jag. Jag hade betalat 150:- för att få trängas. Jag köpte en pizza med mig hem, och såg på rambo när jag kom hem.
Jag undrar hur länge det ska vara såhär. Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag hade riktigt roligt sist. Ofta har det med alkohol att göra, jag blir gladare och mer social då. Som en gång vi var ute och jag var rätt full. Jag gick fram och pratade med folk jag kände igen som hade varit där förut, dom tyckte väl mest att jag full och lite dum, men det fattade jag ju inte då :P
Det är när det är såhär som jag känner att jag skulle vilja flytta nånstans. Typ, Karlstad, eller Östersund kanske, varför just dom vet jag inte riktigt. Om jag bodde inne i stan kunde jag ju vara full jätteofta, och därmed träffa folk :P Annars skulle jag nog vara lika osocial som nu, fast det är ju ibland jag vill åka iväg på nått, men ingen annan, och då är det väldigt tråkigt att behöva åka själv.
Pratar med L nu på msn. Jag hade inte tänkt att "störa" henne ikväll. Hon och hennes kille skulle ha romantisk middag, och då ville inte jag komma med mina deppigheter, men det var hon som sa hej så..När hon sa att dom skulle ha middag så kändes det knappt jobbigt alls, tills jag tänkte på hur jag hade det ikväll.
Det här är första alla hjärtans dag vi har kontakt med varann. Vi har alltid varit ifrån varann vid den här tiden på året, av olika anledningar. Förra året fick jag ett mail från henne på den här dagen. Hon mådde jättedåligt då, och jag kunde inte förmå mig till att ringa henne. Känns så längesen nu, och det är väl bara bra egentligen, vi är så mycket närmare nu.
Jag vet egentligen inte hur det kommer bli emellan oss. Jag försöker tänka på oss som kompisar bara, men hon har det jobbigt. Vi har pratat på msn varje dag sen hon kom hem, och det har känts bra. Hon har anförtrott mig saker som hon inte har berättat för nån annan..
Nu är jag trött..
"Nothing will go wrong"
Samtidigt känns det inte så bra emellan mig och L, känner ett stort avstånd emellan oss. Det var längesen jag ringde till henne, och hon ringer inte heller. Hon har sagt ibland att jag känner för mycket. Det kanske är så, och när det gäller henne så har jag alltid följt mina känslor, och det har ju gått åt helvete precis.
Det är vardagen jag har svårt för. Det är jättehärligt när vi har kul ihop eller pratar pratar, även om det är om jobbiga saker så känns det väldigt nära. Nu är det bara en grå massa med vardag över oss. Jag har nästan slutat fundera över saker vi kan göra eller när vi kan träffas, hon har nästan aldrig tid ändå.
När vi sågs i Torsdags sa hon nått som jag reagerade på. Jag sa att dagen då hon berättade att dom var ihop igen var en av dom värsta jag varit med om, inte bara för att dom var ihop igen, utanför vi båda blev väldigt ledsna. Då sa hon nått som var typ " då har du inte varit med om mycket". Jag vet att jag inte ens har gått igenom en procent av vad hon har gått igenom, men sen när började vi jämföra? Alla har väl olika förutsättningar. Kändes jättekonstigt att hon sa så..
Blir så jävla rädd att förlora henne när det känns såhär...
Såg på Bonde söker fru brölloppet förut. Allt var så jävla perfekt. Jag kanske är bitter, men jag tänker mest på när känslorna tar slut. Det verkar som alla förhållanden tar slut just nu, förutom hennes då. Eftersom jag är livrädd för att bli besviken så vågar jag knappt ha förhoppningar längre. Dom tankarna kanske försvinner när känslorna kommer, även om jag inte vet om jag vill välkomna dom. Det har ju inte bara gått dåligt, det har gått helt åt helvete...
I brist på annat
Hm, jag köpte den dyraste bilen hititls. Sen var jag lycklig i ett dygn i sommras också..
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag gav nog inte ens några
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Vänner vet jag inte, men folk man känner till iaf.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nä, men pappas svåger. Men honom hade jag inte träffat på många år.
5. Vilka länder besökte du?
Södermanland och Småland :P
6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Lycka, kärlek och mer livemusik. (billjetten till Hultsfred har jag iaf)
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
21 Juni ochj 23:de Augusti
8. Vad var din största framgång 2008?
Jag har visat mycket mer ödmjukhet och att jag bryr mig om människor, eller särskillt en egentligen. Jag gick inte i konkurs heller..
9. Största misstaget?
Att hoppas och tänka för mycket
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Har väl kanske vari förkyld och lite ont i ryggen ibland, annars är det inget.
11. Bästa köpet?
Ja, inte är det nya bilen iaf. Mobilen funkar ju bra.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Grejer till företaget måste det varit.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Japp (21/6)
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Hm, ja. Famous blue raincoat.. I´ll be gone och hela A partail print skivan kanske
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. Tänkte för ca att år sen att det skulle bli ett skitår, och jag hade rätt. Visst fanns det roliga stunder också, men det som känns viktigast har kännts väldigt jobbigt ibland.
16. vad önskar du att du gjort mer?
Åkt till Hultsfred, inte varit så beroende av vad kompisar ska göra på helgerna, hållt kontakten med gamla kompisar.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Tänkt och hoppats..
18. Hur tillbringade du julen?
Hemma med familjen, som vanligt
19. Blev du kär i år?
Ja, jag har varit kär hela året
21. Favoritprogram på TV?
Lost, Erik och Mackan, Dödlig fångst och American Hotrod
23. Bästa boken du läste i år?
Bok ? :P
24. Största musikaliska upptäckten?
Lowood. www.lowood.se , och Motorhead
25. Något du önskade dig och fick?
Winnerbäck Solen i ögonen dvd
26. Något du önskade dig men inte fick?
En bil :P, lite skivor och annat.
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Jobbade som vanligt, sen kom L hit på kvällen.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om det blev vi och vi levde lyckliga i alla våra dagar.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Som alla andra år, men mer luvtröjor, har köpt tre hitils, alla på konserter.
31. Vad fick dig att må bra?
Vänner, sprit och L.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Vet inte om jag var sugen på nån, men Therese i Lowood kanske, hon har ju varit med i morgonpasset så hon räknas ju som kändis, stod ju brevid henne på Tiger Lou.
33. Vem saknade du?
L och mitt livs kärlek, fast det är ju samma förstås.
