Magnusevangeliet

Sen jag och Elinor träffades förra helgen så har vi pratat mer med varann än vi gjorde hela förra året. Det känns bra. Hon sa för nån dag sen att hon vara glad när vi sågs bara tack vare mig. Jag har sagt att jag ska komma upp en heldag nångång, när hon skaffat eget.

Samtidigt känns det inte så bra emellan mig och L, känner ett stort avstånd emellan oss. Det var längesen jag ringde till henne, och hon ringer inte heller. Hon har sagt ibland att jag känner för mycket. Det kanske är så, och när det gäller henne så har jag alltid följt mina känslor, och det har ju gått åt helvete precis.

Det är vardagen jag har svårt för. Det är jättehärligt när vi har kul ihop eller pratar pratar, även om det är om jobbiga saker så känns det väldigt nära. Nu är det bara en grå massa med vardag över oss. Jag har nästan slutat fundera över saker vi kan göra eller när vi kan träffas, hon har nästan aldrig tid ändå.

När vi sågs i Torsdags sa hon nått som jag reagerade på. Jag sa att dagen då hon berättade att dom var ihop igen var en av dom värsta jag varit med om, inte bara för att dom var ihop igen, utanför vi båda blev väldigt ledsna. Då sa hon nått som var typ " då har du inte varit med om mycket". Jag vet att jag inte ens har gått igenom en procent av vad hon har gått igenom, men sen när började vi jämföra? Alla har väl olika förutsättningar. Kändes jättekonstigt att hon sa så..

Blir så jävla rädd att förlora henne när det känns såhär...

Såg på Bonde söker fru brölloppet förut. Allt var så jävla perfekt. Jag kanske är bitter, men jag tänker mest på när känslorna tar slut. Det verkar som alla förhållanden tar slut just nu, förutom hennes då. Eftersom jag är livrädd för att bli besviken så vågar jag knappt ha förhoppningar längre. Dom tankarna kanske försvinner när känslorna kommer, även om jag inte vet om jag vill välkomna dom. Det har ju inte bara gått dåligt, det har gått helt åt helvete...