Magnusevangeliet

Ibland undrar jag om det är fel på mig, om jag är deprimerad eller nått. På ett sätt vore det skönt om jag var det, då finns det en förklaring till att jag mår som jag mår ibland, men det vore också skitjobbigt, för det skulle behöva gå rätt långt innan jag tog tag i det och försökte få hjälp.
Särskillt idag har jag funderat på det här. Jag kan inte säga vad exakt jag tänkte på, men jag tänkte på vardagliga saker som är jobbiga, som man måste göra varje dag, kände att jag inte ville leva då, att det var för jobbigt. Känner mig rätt känslig. När jag var uppe och hälsade på henne i Onsdags så mådde jag inget vidare, kände en jävla press på mig hela dagen. När vi skulle köpa läsk så sträckte jag fram pengarna, för att kassörskan skulle ta emot dom, men det gjorde hon inte och jag bara släppte dom rakt ner i disken, dom skulle i en sån här automat. Kände mig skitdum efteråt.

Idag när jag var på Ica kände jag mig nere också. Det var fullt av gamla fula tanter, och en gubbe som är nått fel på, vet inte hur, han säger aldrig nått iaf och går konstigt stod bakom mig i kön, han hade en massa tidningar han skulle köpa, och han tappade hälften, jag brydde mig inte först men han verkade inte kunna ta upp dom själv så jag samlade ihop dom och slängde upp på bandet, sen ville jag bara därifrån. När jag kom ut och satte mig i bilen så kände jag att jag inte vill åka nånstans, jag ville inte åka hem, inte hem till nån kompis och inte bara åka en sväng, jag ville ingenstans. Åkte en sväng till slut, det var varmt och ja hade rutorna nere och det fläktade jätteskönt, det hade varit jättebra om jag inte tänkt på henne, och att jag inte hade nån att uppleva den där stunden med. 

Jag läser i en interjuv med Anderas Kleerup att han för ett år sen fick diagnosen ADHD, och att alla barn inte blir överenergiska, utan en del blir istället långsamma och dagdrömmande, och i vuxen ålder upplever en känsla av inre rastlöshet. Dagdrömmande är jag ju absolut, resten stämmer väl in lite mindre, men jag känner igen det. Kleerup fick frågan: "hur på verkade det dina relationer?" Han svarade: "det gick åt helvete". Precis som för mig då.

I trean på gymnasiet träffade jag en tjej på en julfest. Det var första gången jag var kär på riktigt. Första gången jag kommit nära nån. Jag vart sårad flera gånger av henne. Botten var väl nådd när hon blev ihop med en kompis, som jag känt sen vi började på lekis, och vi hängde ihop enda till gymnasiet, då gick han i en annan klass, men vi bodde ihop första terminen, dom gjorde det dessutom bakom ryggen på mig, och jag fick tvinga fram saningen hur henne, typ.

Nästa tjej var jag lite intresserad av ett litet tag, tills hon skaffade pojkvän, var inte mer med det, tills hon sa nått på en fest, om att om hon varit singel hade hon gärna gjort nått med mig, typ, kommer inte exakt, då sa jag att jag hade varit intresserad av henne innan, då sa hon dom där orden jag inte kunnat glömma: "hade du sagt nått då hade jag varit din". Typiskt, är väl ordet. Jag var ju inte väldigt kär i henne, men då hade det dugit bra med det som jag kände då.
Hon vart singel sen, men träffade snart en ny.
Samtidigt träffade jag henne, hon som är en väldigt stor del av mitt liv idag, det gick ju också åt helvete kan man säga, flera gånger, men vi träffas fortfarande. Hon har sagt att det känns konstigt ibland att vi fortfarande ses, och det har hon ju lite rätt i, men vi hör ihop på nått sätt känns det som. Nu när jag har det väldigt jobbigt så har jag väl känt ibland att jag bara vill lämna allt, och hade det varit nån annan, vem som helst så hade jag nog gjort det också. Hon sa att jag kommer nog träffa nån som passar mig bättre, vet inte exakt vad hon syftade på, men jag har inte kunnat komma på nån som skulle passa bättre än henne, hon var ju perfekt för mig, jag insåg det för sent bara..