Det känns som smör, tungt med samtidigt lätt .Eller nått
Jag pratade med henne förut, och det känns lite lättare. Tänkte innan att det var så mycket jag ville prata med henne om, men det räckte att bara få prata med henne. Jag sa att jag var väldigt förvirrad när det gäller oss och så, men hon sa att det inget hade ändrats hemma hos dom iaf. Så jag behöver väl inte oroa mig för det just nu iaf.
Det är nog ovissheten som är värst. Den har gjort att jag ibland tänkt och skrivit saker som har varit ganska orättvisa mot henne, mest för jag inte vetat hur det är egentligen, och att jag inte vet hur det är emellan dom så tankarna tycker att det vara hur som helst, allt är möjligt. Hon hade mycket nu och visste inte när vi kunde ses, men om hon var ledig och orkade så kanske det gick, och då måste jag ta ledigt, så det ger mig lite mer motivation att jobba mer, om det är nån mer mening med det.
Jag sa till henne i Torsdags att det var rätt bra med mig, emot vad det har varit. Jag har inte vetat om jag vill jobba med det jag gör, men när jag pratade med henne så sa jag att det kändes bra nu, men nu när jag vart nere igen så vet jag inte längre, och det handlar väl mest om henne. Om jag förlorar henne så har jag inget, och då kanske jag borde flytta nånstans för att försöka hitta nått annat, typ ett ställe som inte påminner om nånting. Eller tvärtom, om det blir vi men hon inte vill fytta hit, då får jag väl lägga ner bara. Det är konstigt, när jag är nere så skulle jag lägga ner allt för hennes skull, när jag mår rätt bra så hoppas jag väl att det ska lösa sig ändå.
Jag känner väl lite att jag vill bort, inte lika mycket som förut. Efter midsommar ville jag inte alls bort, mest ville jag till henne. Nu vet jag inte riktigt vad jag skulle göra om jag tog semester. Två alternativ var Peace and Love eller Arvika. Borlänge för musiken och Arvika för..ja, Värlmand och lite för musiken med. Nu har båda varit, så jag vet inte vad som finns att vara ledig för. Husvagnen var ju upptagen när Arvika var också.
Jag blev lite sugen på husvagn efter helgen, men jag borde ta ledigt innan jag skaffar nån. Vi är ju några kompisar som har en stor husvagn ihop, men det funkar inte bra, ingen vill göra nått. I våras ville jag sätta i cd-spelare och högtalare, det ville inte några andra. Det är ingen som vill göra nått, knappt städa känns det som, och jag har aldrig sovit i den än. Så om jag skaffar en egen så kommer den bli så jävla bra, som allt funkar i, med cd och dvd och hela skiten..kanske..
Satt i en husvagn i Lördags hos två systrar jag aldrig träffat förut. Husvagnen var mycket mysigare än våran. och så regnade och vi var dyblöta, det bidrog väl lite också. När jag satt och kollade lite i bilddagboken så kom jag in på den ena tjejens sida, som typ kände hälften av alla jag kände på gymnasiet, världen är liten ibland. (tyvärr är den stor när jag ska åka och hälsa på henne, hon som jag älskar). En kompis är ihop med en tjej i Skåne, jag tror det är typ 38 mil dit. En tjej jag "känner" lite över nätet bor i Enköping, och har sin kille i Lund, det är 65 mil. Så vad är 13 mil egentligen, det är ingenting.
Läste att dom har upptäckt att män också har en biologisk klocka, att män över 40 är mindre fertila. Jag har tänkt en del på sånt där. Jag vet egentligen inte om jag vill ha barn, har inte ens nån att diskutera det med, har diskuterat det en gång och då var det på allvar. Om jag ska ha barn vill jag ha det rätt snart. Min pappa är 45 år äldre än mig, han kunde ju varit min farfar. Min farfar dog när jag var 4-5 år, jag kommer knappt ihåg honom, min farmor satt i rullstol och pratade tyst så länge jag kände henne. Jag vill inte att mina barn ska få samma relation till sina farföräldrar, eller att ha gamla föräldrar. Mormor och morfar var bättre. Vi bodde hos dom ibland och drack oboy som klumade sig och försökte klappa den rädda katten.
Farfar, farmor och morfar dog emellan 2001 - 2003. Det blev många begravningar för nån som aldrig varit på nån förut. Min pappas svåger är visst sjuk, det blir lätt så när man rökt hela livet, hans fru (min faster) dog ju av det. Tänkte då hur många begravningar jag måste gå på i framtiden. På ett sätt är det ju ett sätt jag ta farväl, men det känns inte som att det riktigt behövs när man aldrig haft nån riktig relation till dom, min faster hade jag inte träffat på flera år när hon dog, inte hennes man heller, och jag har ju förändrats mycket sen dess.
Hela det är inlägget är nog ett bevis på att jag tänker för mycket. Vill passa på att tacka en "främling" från Värmland för att hon försöker stötta mig :)
"Plötsligt blir det så lätt att skriva. Fingrarna bara far iväg, man behöver knappt tänka eftersom texten tränger sig ut under naglarna på en så fort man snuddar vid tangentbordet.."
/Leif GW Persson
Det är nog ovissheten som är värst. Den har gjort att jag ibland tänkt och skrivit saker som har varit ganska orättvisa mot henne, mest för jag inte vetat hur det är egentligen, och att jag inte vet hur det är emellan dom så tankarna tycker att det vara hur som helst, allt är möjligt. Hon hade mycket nu och visste inte när vi kunde ses, men om hon var ledig och orkade så kanske det gick, och då måste jag ta ledigt, så det ger mig lite mer motivation att jobba mer, om det är nån mer mening med det.
Jag sa till henne i Torsdags att det var rätt bra med mig, emot vad det har varit. Jag har inte vetat om jag vill jobba med det jag gör, men när jag pratade med henne så sa jag att det kändes bra nu, men nu när jag vart nere igen så vet jag inte längre, och det handlar väl mest om henne. Om jag förlorar henne så har jag inget, och då kanske jag borde flytta nånstans för att försöka hitta nått annat, typ ett ställe som inte påminner om nånting. Eller tvärtom, om det blir vi men hon inte vill fytta hit, då får jag väl lägga ner bara. Det är konstigt, när jag är nere så skulle jag lägga ner allt för hennes skull, när jag mår rätt bra så hoppas jag väl att det ska lösa sig ändå.
Jag känner väl lite att jag vill bort, inte lika mycket som förut. Efter midsommar ville jag inte alls bort, mest ville jag till henne. Nu vet jag inte riktigt vad jag skulle göra om jag tog semester. Två alternativ var Peace and Love eller Arvika. Borlänge för musiken och Arvika för..ja, Värlmand och lite för musiken med. Nu har båda varit, så jag vet inte vad som finns att vara ledig för. Husvagnen var ju upptagen när Arvika var också.
Jag blev lite sugen på husvagn efter helgen, men jag borde ta ledigt innan jag skaffar nån. Vi är ju några kompisar som har en stor husvagn ihop, men det funkar inte bra, ingen vill göra nått. I våras ville jag sätta i cd-spelare och högtalare, det ville inte några andra. Det är ingen som vill göra nått, knappt städa känns det som, och jag har aldrig sovit i den än. Så om jag skaffar en egen så kommer den bli så jävla bra, som allt funkar i, med cd och dvd och hela skiten..kanske..
Satt i en husvagn i Lördags hos två systrar jag aldrig träffat förut. Husvagnen var mycket mysigare än våran. och så regnade och vi var dyblöta, det bidrog väl lite också. När jag satt och kollade lite i bilddagboken så kom jag in på den ena tjejens sida, som typ kände hälften av alla jag kände på gymnasiet, världen är liten ibland. (tyvärr är den stor när jag ska åka och hälsa på henne, hon som jag älskar). En kompis är ihop med en tjej i Skåne, jag tror det är typ 38 mil dit. En tjej jag "känner" lite över nätet bor i Enköping, och har sin kille i Lund, det är 65 mil. Så vad är 13 mil egentligen, det är ingenting.
Läste att dom har upptäckt att män också har en biologisk klocka, att män över 40 är mindre fertila. Jag har tänkt en del på sånt där. Jag vet egentligen inte om jag vill ha barn, har inte ens nån att diskutera det med, har diskuterat det en gång och då var det på allvar. Om jag ska ha barn vill jag ha det rätt snart. Min pappa är 45 år äldre än mig, han kunde ju varit min farfar. Min farfar dog när jag var 4-5 år, jag kommer knappt ihåg honom, min farmor satt i rullstol och pratade tyst så länge jag kände henne. Jag vill inte att mina barn ska få samma relation till sina farföräldrar, eller att ha gamla föräldrar. Mormor och morfar var bättre. Vi bodde hos dom ibland och drack oboy som klumade sig och försökte klappa den rädda katten.
Farfar, farmor och morfar dog emellan 2001 - 2003. Det blev många begravningar för nån som aldrig varit på nån förut. Min pappas svåger är visst sjuk, det blir lätt så när man rökt hela livet, hans fru (min faster) dog ju av det. Tänkte då hur många begravningar jag måste gå på i framtiden. På ett sätt är det ju ett sätt jag ta farväl, men det känns inte som att det riktigt behövs när man aldrig haft nån riktig relation till dom, min faster hade jag inte träffat på flera år när hon dog, inte hennes man heller, och jag har ju förändrats mycket sen dess.
Hela det är inlägget är nog ett bevis på att jag tänker för mycket. Vill passa på att tacka en "främling" från Värmland för att hon försöker stötta mig :)
"Plötsligt blir det så lätt att skriva. Fingrarna bara far iväg, man behöver knappt tänka eftersom texten tränger sig ut under naglarna på en så fort man snuddar vid tangentbordet.."
/Leif GW Persson
Kommentarer
Postat av: r.
tankespyor är oftast den texten som blir bäst. Jag blev helt enkelt tvingad att läsa resten av det du har skrivit. Mycket bra. Tankar är bra saker att läsa.
Trackback
