Magnusevangeliet

Kris.
Jag har varit mer eller mindre inne i den hela det här året, nu är vi två som är inne i den... 

 Dom är ihop igen, och jag mår skit egentligen, men det finns nått som viktigare än min sorg: hon. 

Det har varit en dag i tårar, för båda två. Jag var ledig idag för att träffa henne, jag mådde lite dåligt, mest fysiskt, men det blev värre när vi inte höll på att få ihop det så att vi skulle ha tid samtidigt, jag kände mig jävligt pressad eftersom jag hade massor att göra när jag kom hem också, det drog ner humöret en hel del. Jag försökte vara gladare när vi sågs med det var svårt, men inte när hon tittade på mig och log.
Jag var jävligt känslig, minsta lilla kändes skitjobbigt, och värre blev det när vi åkte ut till hennes hästar i olika bilar och hon höll på att preja mig, det var väldigt nära, då vart jag rätt sur, och med tanke hur det var innan så var det inget vidare.

Hon vart ledsen och sa att om jag skulle vara sur kunde jag lika gärna åka hem, och jag tänkte att om vi ses och hon inte har trevligt är det bara slöseri med hennes tid. Jag såg att hon var ledsen men jag lär henne prata lite med hästarna innan vi började prata. Vi satt och pratade ett tag och det kändes som det värsta var över.
Sen ringde hon sitt ex och när hon sa hejdå så sa hon "puss puss älskar dig", det kändes konstigt, men jag visste inte om jag vågade fråga om det. Tills slut gjorde jag det och hon sa typ att dom är ihop igen.

I början gick det bra men när vi började prata om det så kunde jag inte hålla tillbaka längre, även om jag inte försökte så mycket. Jag gråter inte så lätt och ibland får jag nästan pressa fram tårarna, men inte idag.
Vi satt och pratade en del, ibland låg jag bara i gräset och såg på himlen.
Sen frågade hon om vi skulle gå till bilarna så att jag fick åka innan hennes kille kom, det lät som en bra idé tyckte jag, han var den sista jag ville träffa, jag hade hellre träffat hitler, hade ju varit tufft med tanke på att han är väldigt död. Vi stod och pratade en stund, och kom in på rätt djupa saker, så kom han, med hennes bil och åkte förbi, och jag trodde att han när som helst skulle komma dit. Jag sa att jag ville åka, hon vart ledsen och gick till bilen, då såg jag att han ställde en bit bort, och inte alls var på väg till oss, hon var på väg in i sin bil, och mitt emellan stod jag och kände mig förvirrad, jag tog till flykten, åkte därifrån, det ångrar jag nu, djupt.

Ett tag senare ringde hon. Hon kände sig väldigt sårad över att jag bara stack. Jag gör väl så ibland, när det blir aldeles för jobbigt.

Lite senare fick jag ett sms om att hon tyckte att det var konstigt att jag inte ringde och försökte ställa allt tillrätta. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga om jag ringde, och att det fanns en stor risk att jag skulle säga nått ogenomtänkt och plötsligt inte ha nån vän kvar alls. Fick ett till sms, som slutade med " Du får välja, antingen att vara min vän eller inte alls". Kände då att jag var tvungen att ringa. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade ont i huvet och var jättetrött, men behövde verkligen prata med henne. Det var en jävla tur att jag gjorde...

Hon sa att om jag inte ringde ikväll så hade hon bytt nummer och msn och allt som vi kommunicerar med, och jag fick bekräftat att det är väldigt känsligt emellan oss. Vi pratade i en och en halv timme, är nog det längsta hitils, efter tre år.

Jag vet knappt vad vi kom fram till, men jag vet att jag har en närmsta vän jag kan ringa imorgon med,

Det känns som ett minfält, jag får inte ta ett felsteg. Jag har kännt ett tag att om dom blev ihop igen så skulle jag dö, inte bokstavligt kanske, men nått som vore värre är om jag förlorade henne helt, vad vore mitt liv då? Hur var det innan?

Min känslor kommer att vara ett problem för oss ett bra tag framöver, det kan jag inte förneka, men när jag kommit dit så kan vi vara den bästa vänner man någonsin sett.

Jag måste erkänna att ibland tänker jag att jag bara vill gå in i ett skal och aldrig prata med nån mer, även hon. Men jag tänker inte var den som tar ifrån henne sin närmaste vän hon någonsin haft, och jag vill inte förlora min heller.

Det kommer att ta tid, och vara väldigt jobbigt, jag har ju knappt tagit det till mig. För åtta timmar sen så krossades alla mina drömmar och förhoppningar, framtiden ser lite mörkare ut och jag har en massa känslor som ingen vill ta emot, det måste få ta en stund att få in.

Jag vill inte anklaga henne för nått men nu vet jag hur det känns att bli kastad fram och tillbaka, så som hon kännt så många gånger..