Magnusevangeliet

Ikväll kommer hon hit. Vi ska ska och bowla. Jag har inte bowlat på sju år.
Jag trodde hon skulle sova över och stanna nästan hela Fredagen, så blir det inte. Hon måste ta hand om hästarna. Jag fick redan på det i morse, jag satt och grät. Visst är jag besviken, men inte till största delen av att hon inte stannar. Enda sen julhelgen har inget blivit vad jag hoppats på. På Juldagen var det iofs kul, men vi åkte aldrig nånstans, och träffade inte många. Annandagen så fick jag med mig två kompisar att äta pizza, men det var allt. När Mustasch spelade kunde hon inte komma. och nyår blev inget av alls. Är enda sättet att slippa bli besviken att inte hoppas?

Jag frågade henne när hon var tvungen att åka hem, mest för att ta hela smällen på en gång. Hon skulle åka inatt, jag trodde att hon skulle sova över och åka tidigt på morgonen, då grät jag igen.

Jag är såklart inte besviken på henne, utan att inget blir som jag hade tänkt. Blir så ledsen när jag tänker på hur jag har gått och städat och fixat, funderat på vad hon vill ha till frukost, sängen är nybäddad och extramadrassen också.

Jag har haft ont i ryggen i snart en vecka, til och från. Jag har tänkt att om det blir för jobbigt så kan jag nog inte bowla, men då har vi ju hela Fredagen ihop, trodde jag. Det var nog Fredagen jag sett fram emot mest egentligen. Jag har tagit ledig och allt, vet inte vad jag ska göra istället, får väl försöka göra det bästa av allt, även om jag vill lägga mig i sängen i några dygn.

Vi har väl helt enkelt pratat för lite om det,  men hon sa att hon också hade tänkt att stanna, men det gick helt enkelt inte.

Det känns som jag försöker hela tiden, att hitta luckor när vi kan ses och så, men det är inte ofta det funkar. Oftast har vi setts hos henne, Jag har åkt dom där tolv milen upp många gånger, men det är dom hem som är värst, en natt kanske jag inte lyckas hålla mig vaken.

Jag hade planerat noga hur jag skulle få ordning tills hon kom. Te.x så skulle jag diska idag på lunchen så allt var diskat när hon kom. Nu är klockan halvtre och jag äter frukost. Ryggen var värre än någonsin i morse så jag har inte orkat göra nått extra.

När det gäller företaget så är jag inte alls nöjd med hur jag har det just nu, men det som håller mig uppe är att jag ser framåt, på dom förbättringar jag ska göra och hur det mesta kommer bli bättre, särskillt sånt jag gör ofta, men ibland vill jag bara ge upp allt, det är ingen idé, jag kommer aldrig ha råd osv.

När det gäller mitt liv så vet jag inte vad jag ser fram emot riktigt. Det är väl mest drömmar. Jag har fått en idé om att jag ska köpa ett hus, inte vilket hus som helst, det måste ligga i byn för att det inte ska bli för långt till jobbet och så, och i en by finns inte många hus. Jag har iaf en liten dröm om att köpa ett hus några hundra meter bort, Synd bara att det bor nån där, men han är gammal och bor själv så han kanske inte vill ha det kvar. På tomten ser det ut som skit så det är nog inte dyrt heller. Där skulle jag vilja bo, och bygga ett nytt dubbelgarage. 

Jag läste i en gammal Bilsport om en Volvo Pv. Jag tänkte att jag skulle vilja ha en sån. En taksänkt med bakhängda (kidnappar öppning) dörrar, svart skulle den vara, den skulle se ut som en hotrod.  Jag kollade på blocket, där hittade jag precis en sån. Tyvärr har jag inte plats eller tid för nått sånt. Tankarna går om att köpa den och ställa undan nånstans, för mycket är ju redan gjort. Skulle vara härligt med en fin bil att köra med på sommrarna, som kunde stå i mitt dubbelgarage.

  http://www.lowood.se/itsamess.html

Jag plublicerar det här i efterhand. Är rädd för att hon ska tycka att jag inte uppskattar att hon ska komma hit. Det gör jag, men besvikelse är väldigt stor. Det är den värsta känslan, tycker jag.