Snart går jag sönder, Östersunder..
Det känns väl bättre nu, lite sorligt bara, även om det inte är kört helt så känns det inte lika hoppfullt längre, när verkligheten kom in och förstörde.
Jag sitter och funderar på att försöka få lite semester, jag är ju inte särskillt bortskämd med sånt, det längsta jag har haft var när jag var på Hultsfred i fyra dagar. Jag är väldigt sugen på att åka på Storsjöyran, i Östersund, som är ca 80 mil bort. Rent praktiskt skulle det nog gå, men det blev väldigt dyrt när jag räknade ihop allt, särskillt med hotellrum, som jag inte ens vet om det finns några. Det finns ju en camping, men jag vägrar att bo i tält, inte själv iaf. Får väl se hur det går.
Jag gillar Östersund, har aldrig varit där dock, men Annicka Norlin kommer ju där ifrån, och Vapnet.
Kärlek är för dom.
Jag försökte iaf, men det ledde inte till nånting, alls. Det är väl därför man försöker, för att det ska leda till nått, för att få en förändring, annars skulle ju aldrig nån försöka med nånting. Det var längesen sist som jag försökte, och när jag äntligen gör det så är det enda som händer att jag blir ganska nere, allt annat är som förut.
Det jag fick ut av att skriva till henne var att hon kanske typ vet vem, jag är, och att vi kommer nog inte ses mer, inte ute iaf, och jag tycker att jag fick fram att jag skulle vilja träffa henne igen, men det var visst mycket nu.
Jag kände att jag tog ett steg framåt när jag gjorde nånting istället för att hoppas på att våra vägar skulle korsas, to.m så att det inte spelade nån roll av hon skulle svara, men jag försökte nog bara lura mig själv, och det kändes mer än jag kunnat ana,
Jag har ju tänkt på henne i ett och ett halvt år, jag har haft många chanser att gå fram och säga hej, försökte ju några gånger, men det gick sådär, och när jag äntligen slår mig ner hos henne och hälsar och pratar så var det första och sista gången.
Jag har ju följt henne ett tag och jag känner att vi är ganska lika är det gäller vissa saker, och jag hade längtat efter att få visa henne det.
Det jag fick ut av att skriva till henne var att hon kanske typ vet vem, jag är, och att vi kommer nog inte ses mer, inte ute iaf, och jag tycker att jag fick fram att jag skulle vilja träffa henne igen, men det var visst mycket nu.
Jag kände att jag tog ett steg framåt när jag gjorde nånting istället för att hoppas på att våra vägar skulle korsas, to.m så att det inte spelade nån roll av hon skulle svara, men jag försökte nog bara lura mig själv, och det kändes mer än jag kunnat ana,
Jag har ju tänkt på henne i ett och ett halvt år, jag har haft många chanser att gå fram och säga hej, försökte ju några gånger, men det gick sådär, och när jag äntligen slår mig ner hos henne och hälsar och pratar så var det första och sista gången.
Jag har ju följt henne ett tag och jag känner att vi är ganska lika är det gäller vissa saker, och jag hade längtat efter att få visa henne det.
Hitta på en egen rubrik, låt fantasin flöda..
Nu gjorde jag det iaf, skrev till henne. Vad har jag att förlora egentligen, inte för att jag är på nått "hellre ångra det man gjort än det man inte gjort" humör, har haft en rätt dålig dag, men jag dog på The Shins så blev jag gladare direkt, eller det räckte nog med allmän bra musik.
Jag har kommit på att sen jag köpte min jobbarbil i Januari så har jag inte varit mer än 8 mil hemmifrån, har haft många ideer om att åka nånstans, men det har inte blivit av. Var sugen på att åka till Borgholm, har inte varit på Öland i vuxen ålder, tänkte åka när Winnerbäck spelar, men det hinner jag inte, så jag funderar på Stockholm istället, det är ju en vacker stad, synd att alla idioter ska samlas där bara, men nu när jag skrev det där så kom jag på att det går ju att åka till Borgholm nån annan gång..
Jag har kommit på att sen jag köpte min jobbarbil i Januari så har jag inte varit mer än 8 mil hemmifrån, har haft många ideer om att åka nånstans, men det har inte blivit av. Var sugen på att åka till Borgholm, har inte varit på Öland i vuxen ålder, tänkte åka när Winnerbäck spelar, men det hinner jag inte, så jag funderar på Stockholm istället, det är ju en vacker stad, synd att alla idioter ska samlas där bara, men nu när jag skrev det där så kom jag på att det går ju att åka till Borgholm nån annan gång..
Att våga hoppas på nått fint är att skjuta sig i huvudet..
men jag hopppas ju på dig...
Jag har inte tagit mig tid att skriva här på ett tag, även fast jag känt att det behövs, undrar hur jävla dåligt jag mådde när jag skrev nästan varje kväll..
Jag var ute igår, så idag kom den vanliga Söndagsångesten, men ikväll blev den lite värre.
Den där tjejen som jag "stalkar", och som jag träffade på valborg, skrev i sin blogg om en kille hon tyckte om, men hon hade tydligen hoppats på för mycket, att han skulle få henne att må bra, men det blev visst tvärtom.
Det är så jävla frustrerande, jag sitter här, jag vill lära känna henne, vill få henne att trivas och må bra, men hur fan ska det gå till, har inte sett henne sen valborg. Jag har ju velat lära känna henne i över ett år, men att gå fram till nån på krogen är inte min starka sida, det är det fortafarande inte, men jag kan iaf göra det. det är et ställe som bara är igång på sommaren, men dom har minskat på tillställningar på senare år, i år är det 6 gånger, varav 4 har varit. Jag har bortsett från ett tillfälle, bara sett henne där, förra året var det nog varje gång, i år bara valborg, och då gick jag fram och pratade med henne, skulle gärna gjort det varje gång i år.
Jag lade ju till henne som vän på fb men jag gjorde tydligen inte ett så stort intryck, eller så var minnet dåligt, är ju lätt hänt på såna ställen. Funderade på att skicka ett medelande typ: vet inte om du minns mig men vi sågs på valborg. tänkte först att göra det om vi inte skulle ses på hela sommaren, men då har det ju gått några månader till, och att skriva då skulle ju verka konstigt. Det kanske verkade konstigt att skicka en vänförfrågan, eftersom hon bara sa sitt förnamn..
Det är 2,5 mil emellan oss, men våra vägar korsas aldrig, nu när jag vågar gå fram, nu när vi har traffats. Jag har ett hultsfredsarmband på armen, en anledning till det är att det vore nått att prata om, för hon var också där, jag såg henne.
Jag som hade tänkt att nästa gång så försöker jag att få hennes nummer, skiter i fb och sånt, har aldrig frågat om nummer på krogen, men det är mycket jag kan tänka mig att göra för henne...
Jag är lite rädd att det är för sent, att jag borde tagit chansen förra året, hon har skrivt om att hon vantrivs och vill bo nånannanstans, förvånar mig inte om det hinner ske innan vi träffas igen.
Som Phil Harris sa: Man kan se saker hända, man kan få saker att hända, eller man kan undra vad fan som hände.
Fan fan fan det skulle vart du...
Jag har inte tagit mig tid att skriva här på ett tag, även fast jag känt att det behövs, undrar hur jävla dåligt jag mådde när jag skrev nästan varje kväll..
Jag var ute igår, så idag kom den vanliga Söndagsångesten, men ikväll blev den lite värre.
Den där tjejen som jag "stalkar", och som jag träffade på valborg, skrev i sin blogg om en kille hon tyckte om, men hon hade tydligen hoppats på för mycket, att han skulle få henne att må bra, men det blev visst tvärtom.
Det är så jävla frustrerande, jag sitter här, jag vill lära känna henne, vill få henne att trivas och må bra, men hur fan ska det gå till, har inte sett henne sen valborg. Jag har ju velat lära känna henne i över ett år, men att gå fram till nån på krogen är inte min starka sida, det är det fortafarande inte, men jag kan iaf göra det. det är et ställe som bara är igång på sommaren, men dom har minskat på tillställningar på senare år, i år är det 6 gånger, varav 4 har varit. Jag har bortsett från ett tillfälle, bara sett henne där, förra året var det nog varje gång, i år bara valborg, och då gick jag fram och pratade med henne, skulle gärna gjort det varje gång i år.
Jag lade ju till henne som vän på fb men jag gjorde tydligen inte ett så stort intryck, eller så var minnet dåligt, är ju lätt hänt på såna ställen. Funderade på att skicka ett medelande typ: vet inte om du minns mig men vi sågs på valborg. tänkte först att göra det om vi inte skulle ses på hela sommaren, men då har det ju gått några månader till, och att skriva då skulle ju verka konstigt. Det kanske verkade konstigt att skicka en vänförfrågan, eftersom hon bara sa sitt förnamn..
Det är 2,5 mil emellan oss, men våra vägar korsas aldrig, nu när jag vågar gå fram, nu när vi har traffats. Jag har ett hultsfredsarmband på armen, en anledning till det är att det vore nått att prata om, för hon var också där, jag såg henne.
Jag som hade tänkt att nästa gång så försöker jag att få hennes nummer, skiter i fb och sånt, har aldrig frågat om nummer på krogen, men det är mycket jag kan tänka mig att göra för henne...
Jag är lite rädd att det är för sent, att jag borde tagit chansen förra året, hon har skrivt om att hon vantrivs och vill bo nånannanstans, förvånar mig inte om det hinner ske innan vi träffas igen.
Som Phil Harris sa: Man kan se saker hända, man kan få saker att hända, eller man kan undra vad fan som hände.
Fan fan fan det skulle vart du...
