Magnusevangeliet

Jag har massor att göra egentlitgen, men jag känner jag måste sätta mig och skriva lite om det här nu.

För ett tag sen fick jag den längsta kommentar jag har fått, med många intressanta synpunkter. Jag tänkte försöka svara svara på dom nu. 


"Att man ska börja må bra för att man skaffar sig en annan part, det är långt ifrån verkligheten. Att vilja ha någon bara för att ha NÅGON, då är man ute på tunn is. Det slutar aldrig bra och man ångrar sig sedan."

Om man känner att det enda man saknar är ett förhållande så är det klart att man tror att man skulle må bättre av det. Jag har mådde rätt bra ett tag, i några månader, tills E kom och vände upp och ner på allt. Jag har inte trott att jag skulle må bättre av att ha nån, men jag tyckte väldigt mycket om henne, och vi hade nått speciellt. innan hon dök upp så kände jag att jag var öppen för allt ifrån fyllehångel till familjeliv, sen blev det bara en dröm om familjeliv, med E. Nu försöker jag komma tillbaka till den känslan igen.

En sak jag kan känna mig lite nöjd över är att jag aldrig har inlett nått jag inte varit helt säker på.


"Hjärnan spelar en ofta spratt.
Vad vill du egentligen? Du vill ha ett förhållande.
Vill jag ha den här tjejen för att jag är kär i henne på riktigt och älskar henne?
Eller är det intressant för att hon eventuellt skulle vilja bli tillsammans med mig?"

I mitt fall känns det som att hjärtat är problemet. Jag var intresserad av henne, jag har sagt till henne att jag var kär, jag tror jag var det. Jag måste ha varit det. PÅ ett sätt tänker jag att hon en av dom få som jag varit nära att ha nått ihop med, men det var aldrig nära egentligen, även om vi var nära varann. Men jag förstår tänket, eftersom jag tänker så. Ibland känns det som jag irrar vilset omkring och försöker hitta nån, nån som jag tror skulle eventuellt vilja bli tillsammans med mig, nån som tyckt om mig förut, och kanske kan göra det igen. Jag är samtidigt medveten om att jag tänker så ibland.
Jag hittade ju en tjej på facebook, samma dag som jag bröt med E. Hon var intresserad av mig, och jag av henne, tyvärr inte samtidigt och vi sade inget till varann förens det var för sent. Nu verkar det som att hon precis har blivit singel. Det vore lätt att börja tänka i "tänk om banor", men jag försöker låta bli. Jag har tänkt att försöka hålla kontakten med henne iaf..


"Att sitta och bygga upp föreställningar av saker som inte blev men kunde ha blivit = helt onödigt och blir bara en börda för dig själv i slutändan gubben."

Jag tänker alldeles för mycket, och drömmer. Det är skönt på nått sätt att drömma om nått annat, nått bättre.
Det här är lite utanför ämnet, men ändå.
Jag kommer ihåg en gång på gymnasiet, jag var hos mina kompisar som jag bodde granne med. "Poetry in motion" (orkar inte kolla stavning) spelades. jag upptäkte då att jag inte hade nån att tänka på till den låten. Det kändes konstigt. Jag tror att jag alltid har velat ha nån speciell att tänka på, nått som gränsar till kärlek på nått sätt.


"En trygg, stadig och välmående kille är ofta mycket attraherande.
En man som bygger upp drömmar om ett helt liv tillsammans fast man knappt känner varandra, det är lite skrämmande."

Jag visar så lite jag bara kan utåt, så förhoppningsvis så ser andra en välmående kille. Å andra sidan hoppas jag att dom sett igenom mig, för isf finns det ju hopp, för om jag ses som en trygg, stadig och välmående kille så har det inte resulterat i nånting.

Att jag bygger upp drömmar är helt sant, men inte kring nån jag inte känner. Det finns väl små undantag. te.x en tjej som jag skrivit lite med på internet och som jag faktiskt har träffat en gång, där har tankarna gått för långt ibland, som det så lätt gör.
Jag har lite drömmar och planer om att köpa grannhusen och renovera det ena, och bygga en riktigt garage, med tre portar. En för min jobbarbil, en för min privata bil och en för "hennes" bil, vem hon nu är. Där finns det ett hål att fylla, bokstavligen.  


"Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt", minne?

Den klassiska raden har jag nog aldrig känt igen mig i faktiskt

"Sätt dig ner en stund och fundera igenom saker, på ett objektivt sätt.
Hopplöst fall som slutsats kommer inte att godtagas."

Ja, funderat har jag gjort, men har jag kommit fram till nått? Jag tyckte verkligen om E, men ska jag försöka se det objektivt så är det tydligt nu att det aldrig fanns nått mer emellan oss. Inte ens vänskapen var så bra egentligen. Jag tror jag hade gett upp även om jag inte hade dom där känslorna för henne, om jag hade vågat förstås. Nu drogs det till sin spets, och jag blev dessutom tvungen att välja emellan henne och L, vilket inte var svårt egentligen, eller att välja L var inte svårt, men att välja bort E. Samtidigt är jag glad att jag det blev en konkret val, annars hade jag nog haft en massa "tänk om". Nu vet jag att om jag skulle ta upp kontakten med E igen så skulle jag förlora L. Det finns så mycket jag inte behöver tänka på nu.

Det går upp och ner, men oftast känns det bra att jag har brutit kontakten med henne. Man kan inte ha nån nära som bara sårar en om och om igen. Jag står inför en investering på ca fem miljoner i företaget, jag kan inte ha nån i mitt liv som får mig att tvivla på om jag verkligen vill hålla på med det här, eller om jag ens vill bo kvar här.

Men jag är ju också orolig för hur det kommer att bli. Kommer vi att mötas när hon är på väg till honom? Kommer hon bara dyka upp på en annan fest framöver? Kommer jag att lyckas ignorera henne?

Annars kan jag se framåt. Hon som sårar är borta, hon som stöttar håller jag på att hitta tillbaka till. Jag ska investera inför framtiden, kanske köper hus, och nånstans, nångång kanske jag träffar nån....

Jag hade sett fram emot Lördagen en tid, det var tänkt att vi skulle iväg, även om inget riktigt var bestämt. Det blev så att en del hade andra planer, och andra hade ingen lust, och till slut var det bara jag som ville åka. Jag kände mig väldigt ensam, och jag ville verkligen inte vara hemma själv en Lördagkväll, då hade jag leget och gråtit över min ensamhet. Jag ringde E, för att hon kanske kunde muntra upp mig. Vi har haft rätt mycket kontakt den senaste veckan, och det har kännts bra, lite för bra. Jag ringde och det gick fram några singnaler, sen tryckte hon bort mig. Hon har sagt att det är svårt ringa är det passar henne, och att jag skulle försöka och se om det gick, hon har alltid svarat, om det inte passat har hon bett om att få ringa upp mig igen.

Det började komma upp en massa hjärnspöken i huvudet. Tankar om vad hon gjorde, hon kanske hade en kille hos sig, kanske var det min kompis, dom kanske hade sex..osv...

Jag ringde henne igen i Söndagskväll och pratade lite. Hon sa att hon varit ledig från sin son i helgen, och jag började funderar lite. Jag frågade om vad hon hade gjort i helgen....Hon sa att hon varit hos min kompis, jag började svettas och ville helst lägga på, men jag höll masken några minuter tills hennes batteri dog. allt hade rasat, igen..

Hon var alltså mindre än en mil ifrån mig och hälsade inte på mig. jag begär inte att hon ska det, men jag trodde aldrig att nått sånt skulle inträffa. Det är runt 20 mil emellan oss, jag har hälsat på henne när jag har haft vägarna förbi, visserligen har det bara blivit två gånger, men två gånger fler än henne..

Vi pratade på msn igår, jag skrev tre långa texter om hur dåligt jag mådde av det här. Hom kom med jättefin ord, men inga lösningar, och det hade jag inte väntat mig heller. Dom är så gott som ihop nu, två veckor efter jag fick veta att dom hade kontakt. Jag klarar bara inte av det.

När jag ringde henne i Lördags åt dom middag med hans föräldrar. jag åkte förbi där idag, det gjorde ont. Hon lyckas att förpesta allt i min närhet, gör att allt känns jobbigt.

Hon skrev te.x "rent förnuftigt skulle jag kamma hem alla rätt med att vara tillsammans med dig, men jag är inte kär i dig och det måste man vara"
Jag vet inte hur jag ska känna inför det, är det så omöjligt att bli kär i mig?

Hon har sagt att jag har en speciell plats i hennes hjärta, men på den platsen finns ingen kärlek, tydligen..

Jag har berättat om mina drömmar jag haft om oss, en har varit att få bli "extrapappa" åt hennes son. Nu får min kompis som jag växt upp med den chansen, men enligt henne så skulle han helst slippa det, och att inte ens träffat honom.

Jag visste att det skulle bli såhär, att om jag fick reda på hur dom hade det skulle jag bara jämföra, och det gör jag. Antingen skulle jag känna att han var bättre än mig, och må dåligt över det, eller att jag var bättre än honom, men känna en sån enorm fustration över att det inte hjälper, egentligen känner jag båda, men det lutar åt det andra.

Dessutom är han tydligen fruktansvärt svartsjuk på mig, nått som jag först tänkte förklara för honom att det inte var nån risk, hon har inte velat ha mig på snart 6 år, så det ä nog ingen fara, men sen tänkte jag om jag kunde utnyttja det, göra honom så extremt svartsjuk så att det inte håller längre. Men jag vet inte, jag tror inte jag är så uthållig, men ändå..det kanske är dags att slå tillbaka..

Jag har aldrig pratat med honom om det här. Det finns egentligen bara två stycken jag kan prata med om det här, det är E och L. Folk i min närhet stänger jag ute, eller jag tror att jag drar min gräns för vad som är nära tidigare än andra kanske, har svårt att lite på folk tror jag. Det kan ha att göra med att E är den första som jag verkligen litat på, och den som svikit mig mest..

Jag väntar bara på att det ska stå på hennes facebooksida att hon har ett förhållande, och folk kommer skriva och gratta henne, och fråga vem den lyckliga är, ingen kommer fråga vem den olyckliga är. Hon kallar min för sin bästa och finaste vän, men ingen kommer väl att få reda på det, alla här kommer se henne som hans tjej, vad vi har och har haft kommer ingen se..

Jag berättade för henne att jag har tankar om att sluta leva vore ett alternativ ur det här. Jag har massor såna tankar, men jag vet inte om dom är så allvarliga, har nog bara varit allvar en gång, och det var pga av E.
Jag fick höra att "det där är så lågt och så otroligt orättvist och elakt!"

 Jag fick aldrig veta om det var tankarna, eller att jag sa det som var så hemskt. Hon sa att jag gjorde henne väldigt illa iaf. Jag vet inte om hon förstod hur jag verkligen öppnade mig för henne.. Fick bara höra en massa skit om att välja livglädje...och det fick jag höra från den som sårat mig mer än någon annan någonsin gjort..

L räddade mig från ensamheten i Lördag, jag var uppe hos henne, vi åkte runt i stan, hon drack min smirnoff och vi satt och pratade mycket, vi kom in på väldigt jobbiga saker, och hon grät några gånger, men när jag skulle åka hem verkade det rätt bra med henne.
Jag ringde henne i Söndags, jag behövde henne stöd, men jag fick inget svar, skickade sms till henne, men inget svar. Igår ringde jag flera gånger utan svar, började bli orolig.  Sms:ade hennes kille, den enda jag har nummer till som känner henne. Han skrev först att jag hade lovat henne att inte höra av mig på hans nummer. Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag lovat henne det, men när jag började bli rädd för om hon levde eller inte så var jag ju tvungen. Han skrev också att han inte fick tag på henne heller, och att nått hade hänt, men att hon vägrade att säga vad. Idag började jag runt två att ringa, sen ringde jag runt en gång i timmen, inget svar alls. Förutom nångång så hon tryckte bort mig, då visste jag ju att det fanns nån vid telefonen, att hon kanske levde..

Jag skickade ett sms till henne om hur orolig jag var för henne, och att jag bara ville veta om hon levde. Efter ett bra tag fick jag iaf svar. Hon skrev bara att hon levde och att hon drack 96% sprit, det gjorde mig mest rädd, men kan väl dö av sånt. jag frågade varför hon drack men fick bara en fråga om varför jag dricker när jag gör det, jag svarade och frågade vad som hade hänt, och där är jag nu, inge svar än.


Jag lever verkligen i en mardröm just, Enda sättet att slippa är att somna, somna in för gott. Skule jag förlora L så känns det som enda alternaivet...

Jag tror jag har haft den värsta helgen på minst ett år.

I Fredags så var jag uppe hos L, jag hade frågat tidigare på kvällen om jag fick sova över, hon hade svarat att jag isf skulle få sova skavfötters med hennes kille. Eftersom dom har två lägenheter och en sommarhus så tog jag det bara som ett skämt, och jag tänkte att om det inte gick så skulle hon ju bara ha sagt det som det var, men det visade säg att det inte gick just då. Jag hade visst frågat lite sent, och det har varit trassligt emellan hennes och hennes kille. Jag var uppe hos henne en söndag för runt två veckor sen. Hon var jätteledsen och jag ville inte att hon skulle vara själv. Jag åkte upp runt tjugo i elva på kvällen. Vi pratade och gick ut med hennes hund, hon sa att det kändes lättare när jag var där. jag hade nästan somnat när hon tvingade mig att följa med och köpa cigg. När vi kom tillbaka så var hon mycket tystare, och när vi lagt oss på sängen så började hon gråta, hon sa att det kändes tomt. Vi pratade och jag försökte råda henne till vad hon skulle göra hon trodde att hon skulle förlora honom för alltid. Jag åkte åkte hem vid fem på morgonen. När jag var en bit utanför stan så mötte jag en kompis, men det kopplade inte riktigt att det var han, han frågade sen på Facebook om det var jag, jag orkade inte ljuga så jag sa att det var jag, det fick jag höra helgen efter sen, att jag varit på "bortamatch". Jag hade ju kunnat säga att jag var hos L, det säger jag ibland, men att jag varit över natten skulle varit svårare att förklara, dom vet ju inte att hon har kille te.x.

I Lördags var det kräftskiva. Jag hade sett fram emot det länge. Jag kom dit lite sent. Jag hade kommit dit och hunnit hälsa, helt plötsligt ser jag E där, jag blev väldigt chockat, hon "ska" ju inte var där. Vi kramades och pratade lite. Hon satt med en kompis från gymnasiet och jag trodde att hon var där med honom. Det var hon inte. Det kom fram att hon var där med min kompis, som jag känt sen vi var sex år, det är arton år snart, arton jävla år.
Dom var ihop lite för fyra år sen, hur seriöst vet jag inte. Jag mådde så jävla dåligt av det, speciellt av sättat jag fick reda på det. jag och några kompisar var uppe och våldgästade mina kompisar en kväll, en hans säng såg jag att det låg nån, men jag såg inte vem. Efteråt förstod jag att det var E som låg där, men trots att jag nästan "kom på dom" så berättade som det inte för mig, jag tvingade E senare att berättade, dagen innan min födelsedag..
Jag var så jävla ledsen då, jag kände att jag inte kunde lita på nån. jag kunde ju inte bryta med min kompis heller, isf hade jag fått bryta med hela "gänget", och då hade jag nog inte varit kvar i livet nu. då hade jag blivit helt ensam.

Allt kom tillbaka i Lördags, jag blev helt förstörd, jag kunde inte lita på nån längre. Jag kanske skulle bli ensam, dte kanske var nått emellan dom, jag som gått och hoppats ibland, jag visste inte ens att dom hade nån kontakt, trodde inte dom var så nära, trodde att vi var nära, att jag var speciell. Jag kände mig som vem som helst för henne hela kvällen. Hon blev jättefull och hånglade med 3-4 stycken, varav två var tjejer. Där försvann allt mitt självförtroende som jag byggt upp under det senaste halvåret. Hur motbjudande är man inte om en hetrotjej hellre är med andra tjejer.
Jag kastades ytterligare tillbaka till gymnasiet. Jag satt brevid när hon höll på med andra. En gång skulle jag köra till en fest, jag frågade henne om hon ville följa med som sällskap, det gjorde hon. När vi kom dit hällde hon i sig hembränt och hånglade med en av dom jag körde. När vi kom hem till honom satt hon och knäppte upp hans skjorta. Hon blev kvar där, med min mobil av nån anledning. Nästa kväll ringde kille som hon var hos och frågade om jag kunde köra henne hem för att hon behövde ta sin medicin, på nått sätt så gick jag med på det, jag körde to.m henne tillbaka till honom. Jag är en sån jävla tönt, som bara blir utnyttjad hela tiden, men om jag säger ifrån blir jag ensam istället.

Jag tänkte idag att jag dög åt henne en gång för snart sex år sen. Det var första gången vi sågs, jag var väldigt full så jag kommer knappt ihåg nått, hon var också väldigt full. Det var nog enda gången jag dög som nått mer än vän, sen lärde hon ju känna mig och fick se vilken tönt jag verkligen var..

Hon är speciell för mig, och jag trodde att jag var speciell för henne, men det är jag uppenbarligen inte. Hon kom tydligen ner i Fredag till min kompis, sen var dom hos mina andra kompisar på kvällen. Av alla som hon träffade .....Nu kommer tårana jag hållt inne hela dagen....
Av alla som hon träffade i helgen var jag den som fick träffa henne sist, som fick veta att hon var här sist. Det var betämt att hon skulle komma hit på Söndagen, men inte ett ord om att hon skulle på samma fest, med mina kompisar. Jag trodde att hon åkte ner för min skull, men det var ju bara dumt att nån skulle åka 20 mil för att träffa mig. Ingen har gjort lika mycket som jag gjort för nån annan...
Hon var bara några timmar hos mig, men mina kompisar var hon med i ett dygn minst..jag trodde att jag var speciell...

På festen gick jag ner till bryggan och satt där och drack, tills det blev för kallt. När jag kom upp och satte mig brevid E så vart hon glad och gav mig en kram, det var enda gången jag kände att jag betydde nått, men då var hon ju också skitfull. 
Jag gick och försökte sova, men det gick inte. Jag låg några timmar i husvagnen, sen gick jag in i huset. jag gick in i ett rum men där låg några på soffan redan, jag gick ut igen och fick se min kompis keps i köket, jag var tvungen att gå in igen och kolla, och det var han som låg och höll om E, jag var redan helt förstörd, men värre blev det. jag lade mig i ett gästrum med dubbelsäng, men jag kunde inte sova. jag har aldrig varit med om nått liknade, jag försökte sova i fem timmar med det gick inte, jag gick och letade efter sömntabletter men hittade inga. Allt med E och att inte kunna sova fick mig att tänka på att avsluta mitt liv, inte direkt att jag skulle göra det, utan mer hur. Jag är nog inte helt frisk egentligen, skulle kanske söka hjälp, det värsta vore ju om dom säger att jag är frisk, då är det ju tydligen såhär jag är.

Jag sov till slut i två timmar, när jag hae gått upp var E också uppe, vi satt i köket ett tag och pratade. Sen kom min kompis ut också och satt en stund. Varje gång att sa nått som tydde på att dom hade kontakt högg i mig. Dom gick i i rummet igen och jag gick på toa, när jag kom tillbaka tänkte jag fråga E om när vi kunde åka hem till mig, då låg dom på soffan och höll om varandra. Jag gick ut direkt och gick ner till bryggan igen. Efter en stund så tog jag bilen och åkte bort en bit för att få bättre täckning och för att få vara ifred, sen ringde jag L, jag behövde verkligen prata. En timme och tjugo minuter senare så kände jag mig lite starkare. Jag åkte tillbaka och efter en stund hade E plockat ihop sina saker och vi var på väg hem till mig. Hennes saker som hon hade i hans bil, som hon hade kört dit, min bil ville hon inte ens se på kvällen innan..

Hemma visade jag henne runt och hon träffade mina föräldrar. Vi åkte och badade men det var ganska kallt. När vi hade satt oss i bilen igen så tänkte jag att vi skulle prata, att jag skulle berätta om hur jag kände och hur dåligt jag mådde, Vi har aldrig pratat på riktigt förut, har alltid varit msn eller sms, så det var väldigt svårt för mig, men jag är glad att jag gjorde det, hon sa inte så mycket. jag frågade om dte var nått emellan dom, och hon sa att hon inte visste.
Hon hade sin bil hos min kompis så jag körde henne dit, vilken kändes jättekonstigt. Hon var varit mer i hans hus än jag te.x. När vi sade hejdå så fick jag en kram som fick mig verkilgen att känna mig omtyckt, men att stå utanför hans hus kändes så fel..

Inatt vaknade jag några gånger, när jag vaknade på morgonen var klockan runt halv sex, tidigare än alarmet går igång, jag kände mig ganska utvilad, men jag fick inte upp på två timmar ändå, jag hade ingen lust. Jag har ingen lust för nånting, jag går mest och känner mig nere. 

Alla framsteg jag har gjort med mig själv är borta, jag är nere på botten, där jag hör hemma tydligen. Det är ju här jag hamnar även om det ser ut som att lösa sig ibland.

Jag sa till E att jag är konstig, och hon frågade hur konstig. Jag minns inte vad jag sa, men jag funderar på att låta henne läsa den här bloggen. Jag har gått igenom många inlägg och det känns inte så farligt. Först var jag rädd för att hon skulle tycka att jag var för konstigt och ta avstånd från mig, men nu känns det som att det vore kanske inte så farlig om hon gjorde det. Enda sättet det kan bli värre är ju om dom blir ihop, och jag inte klarar det så kan jag inte umågs med mina kompisar som förut, och jag tror inte att jag klarar det. Jag är livrädd för att bli ensam. och jag har lätt för att känna mig ensam. I Lördags var jag på en fest omgiven av vänner, men jag var så jävla ensam..

Jag har trott att jag inte hade så starka känslor för E, men isf skulle jag väl inte må såhär?

Jag undrar när det är min tur för kärlek, det har ju inte bara gått dåigt, utan det har gått helt åt helvete..

När jag satt och läste igenom alla inlägg så kändes det bra, all skit som jag har bakom mig kändes bättre att läsa om och återuppleva än att tänka på det som är nu. Jag tror inte jag mått så här dåligt sen jag höll på att förlora L..

Mitt nystädade hus ekar tomt nu.. 

 I början av veckan läste jag på Tiger Lous hemsida att han/dom kanske inte kommer göra mer musik, inte som Tiger Lou iaf. Jag blev ganska nere eftersom jag bara har sett som live en gång, och då spelade dom bara nya skivan rakt igenom, plus fyra extranummer, och har sett fram emot nästa gång. Det kanske kan bli nått mer från Tiger lou, men inte på ett par år, minst.
Dagen efter kändes det bättre för då hittade jag en skiva med Araki på tradera. Araki som är Rasmus Kellermans andra projekt. Jag hade skivan innan, men på vinyl, vilket har sin charm, men inte så praktiskt. Den har gått varm sen jag fick hem den.

E är fortfarande värdelös på att svara på sms. I vissa ljusa stunder har jag funderat på att ringa henne, men det går snabbt över. Sen känner jag egentligen att om nån inte orkar svara på sms kanske man inte har så mycket egentligen. När dte gäller L så finns det ju tilfällen när hon inte orkar, men så är det inte med E, vad jag vet. Hon var på krogen igår...

Jag tänker ofta att jag bara ska ge upp, vilket känns tråkigt eftersom jag gillar henne, sen vet jag inte hur det skulle gå till. jag vill inte avsluta nått, men jag tror inte heller att det går att låta det rinna ut i sanden. Jag borde nog ta mod till mig och fråga om hon ens får mina sms, hur man nu kan veta det..
Häromdagen fick jag idén att hon kunde ju komma hir och hälsa på, vi pratade lite om det i början på året, när vi tog upp kontakten igen, och hon tyckte att det skulle vara jättekul. Jag skrev till henne om hon ville komma hit, vilket var lite som ett test också, om hon inte ens svarar på nått sånt så är det kanske ingen idé att hålla på längre..

Dom senste månaderna har känts väldigt bra. Jag har träffat mycket nya människor och vara på nya ställen, och med det så har rädslan för att bli ensam förvunnit lite.

Jag har hälsat på den där tjejen jag skrivit med, men mer har det inte blivit än, men jag har blivit kompis med hennes bror.
Dagen efter jag hade hälsat på henne så var vi på samma uteställe, men hon hälsade inte och jag blev osäker, trots att jag var mycket i baren. Jag började tro att hon ignorerade mig, men några dagar efteråt hade hon kommenterat en bild jag hade tagit då, och det hon skrev tydde på att hon inte hade sett mig, och jag tror knappt hon såg hur jag såg ut när vi hälsade. Det var tur att hon skrev iaf, annars hade jag fortfarande trott att hon ignorerat mig.

Den här helgen blev inte så bra. jag har haft ont i ryggen ett tag och det förstör det mesta. Jag har massor att göra, men jag går mest på halvfart, så det sätter sig på psyket en del. I Fredags kväll var jag hemma bara, igår fanns det nästan för mycket att välja på. Metallica söder ut, guldgossen norrut, två dansställen väster ut, men jag var hemma på ett slags knytkalas vi har här varje år, jag hade inte varit med på ett par år så jag tänkte att det var dags, tänkte att jag kunde åka vidare sen, men det blev sent och den enda kompisen jag hade pratat med om att göra nått jobbade.

Idag har jag varit trött och jättesur, och inte gjort nånting egentligen..

I Augusti verkar det hända en hel den, men jag längtar verkligen efter kul att göra, trots att jag kom hem från Hultsfred för bara en veckan sen, men då vara jag själv, och då saknade jag mitt "gäng". Veckan innan så var vi på countryfestival, hela gänget plus alla jag lärt känna den senaste tiden, det var jättekul, fast för mig blev det inte helt lyckat. Jag var uppe hos L innan jag åkte dit så jag kom dit väldigt sent, sen sov jag för lite på Fredagnatten så jag var tvungen att gå och lägga mig runt fem på Lördagkvällen.
På Söndagen var det dags att åka hem, men vi hade inte så bråttom. Det hade visst våra andra kompisar, vi pratade lite sen gick vi och åt frukost, när vi kom tillbaka så hade dom åkt. Vilket jag kände var väldigt synd, att vi inte ens fick säga hejdå. Egentligen var det väl mest en tjej jag ville säga hejdå till, Jag gillar henne men jag aktar för också. Hon är väldigt snygg och populär, och ganska flörtig. Vi känns för olika och det vore nog inte så bra att bli för intresserad, även om jag försöker att inte "kategorisera"så vill jag inte gå över den"känslogränsen", blir nog bäst så..

Det känns bra, det går uppåt (inte uppför). Var på fest i helgen hade tagit extra ledig för att kunna åka ihop med dom andra. Jag hade pratat med en kompis under veckan om festen och det verkade inte vara nån särskilld planering. Men när jag pratade med en annan kompis så var det mycket planering om vilka som skulle åka med vem och så, och jag hade inte sagt till innan så jag skulle inte fått plats. Vi kom fram till att jag skulle köra dit så fick vi se hur det blev sen. 
 Vi åkte och hämtade upp två andra kompisar, och den ena sa att det skulle lösa sig med skjuts. När i kom fram till föfesten gick jag ur bilen och hämtade en smirnof ice och började dricka direkt, tog två med mig också när vi gick in.

 Förfesten var hos en tjej som vi träffade för knappt två år sen. Jag har inte riktigt pratat så mycket med henne, har kännts som jag försvunnit i mängden lite, vi har inte träffats så ofta heller, men nu har det blivit tre gånger på lika många helger, blir nog på valborg med.

Hon bodde i ett jättefint hus med balkong med en hästhage precis nedanför, på den satt det alldeles för mycket folk. I början kändes det lite stel och vilset men det löste sig rätt snart. Jag kunde när jag satt där att jag mådde riktigt bra. Klockan var sex på kvällen och jag satt och drack på en balkong, det är inte ofta jag kan det.
Sen flöt kvällen på, och det var skitkul, utom sista timmen då jag sov. Jag hade gått upp 05:40 och sovit lite dagarna innan. Vi fick skjuts till en kompis och en kompis pappa kom och hämtade två av dom jag åkt dit med, men jag stannade kvar, fick ett eget rum med dubbelsäng. Jag sov i bara sex timmar, jag är värdelös på att ha sovmorgon.

Dagen efter så fick jag frukost, sen åkte vi och hämtade min bil hos den där tjejen. Vi satt och pratade ute på balkongen och det kändes nästan lika bra som kvällen innan.

Hon är en snygg, glad och trevligt tjej, som alla gillar. Jag gillar henne, men jag är inte intresserad på det sättet, känns inte så. Vi har ju pratat massor mer dom senaste två veckorna än under hela tiden sen vi träffades för första gången.  känns som att jag kan säga att jag känner henne nu, så var det inte innan. Jag har haft fördommar också, jag trodde inte att en tjej som hon skulle vilja bo i skogen mitt i ingenstans, hon bor hemma på en gård, och hjälper även till med arbetet där.


Vi har inget vatten igen, måste ta tag i det där i morgon bitti..vill inte rikigt gå och lägga mig för att vakna upp till det..