Magnusevangeliet

Vi har pratat på msn två gånger idag, och varje gång har hon frågat hur det är med mig, jag vet inte vad jag ska svara. Det är inte direkt dåligt, men inte direkt bra heller. Jag skriver att det är ok, för det är det väl. Jag lever och mår ganska bra.

Jag har massa jobbiga tankar om allt, eller allt som har med henne att göra. Idag när jag betalade elräkningen så tänkte jag hur många siffror hennes kille har på kontot, en väldigt onödig tanke faktiskt.

Jag blir nere av varje liten tanke på att dom har ett liv ihop, vet inte varför. För några dagar sen så kändes det verkligen som det var vi, inte på det sättet men det spelade mindre roll då. Jag försökte tänka att om det är meningen att vi ska bli ihop så är det bara låta tiden att gå, fin tanke, det höll i två dagar tror jag.

Jag tänkte i söndags när jag var uppe hos henne att det är ju självklart att jag har det jobbigt. Hon var uppe och hämtade sin hund, och jag satt och väntade på henne, hon jag älskar över allt annat, utanför huset där dom bor ihop, har ett liv ihop, i en stad långt borta, vem fan kan vara glad då..

Har funderat på förut mest på hur hon har det, hon mår dåligt, hon är sjuk. Jag känner att jag måste göra nått, men jag får inte, inte för henne. Jag har lovat att inte säga nått, men jag är beredd att bryta det löften om jag blir tvungen, det värsta är att jag vet ju inte när jag kommer att bli tvungen, med avstånd och sånt, och att hon kanske aldrig anförtror mig sånt igen.
Jag sviker dig hellre i hundra år än står trogen vid din grav.

Hon ska komma hit på filmkväll, kanske nästa vecka eller så, det ska bli kul. Vi ska ha det mysigt, men inte för mysigt, inte för bra.
Jag kollade på kort från midsommardagen, dom två vi tog. Det var tur vi tog dom, för den kvällen var för bra för att vara san, det var den ju också...