Magnusevangeliet

Vi pratade lite på msn nyss, hon frågade aldrig hur det var med mig, lika bra det kanske. Jag vill egentligen prata om vad jag känner och tänker, men jag vill inte riskera att göra henne ledsen, inte för att det är nått jätte jobbigt, men det känns som att risken är större för mig att göra henne ledsen, än om det vore nån annan, bara för det är jag som säger det. Jag känner ett rätt stort ansvar emot henne som vän.
Fast jag känner mig inte som nån bra vän just nu. Ena stunden vill jag inget hellre än att hon ska komma hit, andra stunden vill jag sitta själv och ruttna i mitt hus.

Hon har sagt att vi hör ihop och att det känns som det är meningen att det ska vara vi, så känner jag med, men det känns också mest som fina ord, för det är ju inte vi, inte på det sättet. Det är jätte härligt när vi ses och vi kan verkligen prata om allt, det blivt to.m mysigt ibland, men varje kväll slutar med samma sak, jag släpper av henne där dom bor, hon går in och lägger sig med honom.

Hon har ett helt liv i en stad långt borta. Jag känner ibland att jag varken får plats eller passar in, men der är bara när jag är nere egentligen. Sist vi sågs så sa hon att jag är den som betyder mest för henne.

Jag är nere i en svacka. igen, eller en grop, som jag forsätta gräva ner mig i. I morse var det nån som ringde i till p3 som hette samma sak som hennes kille. Tänkte då på första och enda gången jag såg dom ihop, när han kom med mat till henne, när han gick ur bilen och dom kysstes, det gjorde så jävla ont att tänka på, och det är ännu värre nu.

Tänker på allt egentligen. te.x hur hans föräldrar kanske säger till varann: "vilken härlig tjej han har träffat", och sånt.  

Hon berättade att han inte haft det så lätt heller. Jag tänker nu att det kanske innebär att dom förstår varann, bättre än vad vi gör. Jag har inte haft så allvarliga problem. Dom röker båda två, samma märke to.m, jag gnäller ju bara på henne om det. Jag vet att det är bara skitsaker egentligen.

Jag hamnar i nån ångestcirkel ibland, särskillt nu. Jag känner att jag vill vara lite själv ibland, så vi pratar inte varje dag. Då vet jag inte vad som händer i hennes liv och så, då känner jag mig utanför, och sjunker ännu djupare.

Jag funderade över igår vart mitt liv är på väg, det känns som att det bara blir sämre,. jag har inget jobbig tid bakom mig, jag har väl haft det rätt bra när jag växte upp och så, det finns bara en väg därifrån, neråt.

Jag har aldrig trott på lycka, att allt ska i livet stämma samtidigt, tills jag vart lycklig. I nästan ett dygn var jag det. Det var inte mycket som var annorlunda, men det som är viktigast för mig, det var så jävla bra, bättre än jag kunnat drömma om. Midsommardagen jag aldrig kommer att glömma, jag var lycklig då, bara då, har aldrig varit det förut, och kommer aldrig bli igen...