Magnusevangeliet

Jag sitter ibland och kollar runt på facebook. Det finns ju rätt mycket folk där och så. Men ibland käns det som jag inte kommit nånstans i livet. En klasskompis från gymnasiet 250 vänner och lika många bilder och har rest runt i Indien och sånt. En granne, hon pluggar i Umeå, gjort sitt examensarbete i Australien och har fler vänner uomlands än vad jag har totalt. Jag har ju ett liv, men det är inte dokumenterat. Jag vill inte åka till Indien eller Australien men det känns ändå som jag är avundsjuk på nått sätt.

Det är konstigt egentligen. Jag har inte tänkt såhär förut, inte förens jag insåg att jag älskade henne, men att jag också hade förlorat henne. Jag ifrågasätter mitt liv för henne. Det var två veckor hon var här, två veckor sen vi sågs. Hon ringde häromdagen, det var trevligt. Jag harde tänkt att ringa ikväll nu men det vart bråk och så, så jag orkade inte, skickade ett sms till henne iaf, att jag hade tänkt att ringa, hoppas att hon inte blev besviken.
Jag hade funderingar på att åka upp till henne ikväll, men sen kände jag att jag var tvungen att vara realistisk, jag skulle aldrig orka åka 13 mil enkel resa, speciellt inte eftersom jag sov rätt lite inatt, och sovit för lite hela veckan.

Jag behöver hennes stöd, men jag måste också vara hennes stöd. Det känns som vi kommit ifrån varann, igen. men det har vi ju inte, vi har bara mindre kontakt just nu. När jag känner att vi kommit ifrån varann så tänker jag " är vår relation så skör?" Att vi måste ses minst en gång i veckan för att jag ska känna att hon finns där. Men så är det ju inte, bara i mitt huvud. Vi har klarat allt hitils, även om det är en rätt jobbig "fas" vi är i nu. Att jag är kär men hon har pojkän och vi måste jobba på att ha en kompisrelation, vi har inte haft det förut, vet inte vad man ska kalla det vi hade innan, nära vänner, nära fysiskt också, och det är ju inte riktigt ok om man har nån annan..