Magnusevangeliet

Ibland känns det bara omöjligt, och en del är ju det med. Vi kommer aldrig komma tillbaks till det som var. Hon sa att det kändes fel att sakna "våran" tid, jag tycker det känns helt fel att det tog slut, det kunde har varit en början. 
I morse låg jag och halvdrömde om att hon skulle följt med mig hem efter vår sista natt ihop. Hade visat henne runt och så, lite iaf, mest hade vi nog sovit, det var det jag gjorde när jag kom hem, när jag åkte ifrån henne. Jag kommer aldrig mer komma dit..

Känns så svårt ibland, hon blandar ihop vad jag vill med vad jag kan/orkar/tror. Jag vill verkligen att det ska funka emellan oss, och jag kämpar för att det ska det. Då känns det rätt jobbigt när hon tror att jag inte vet om jag vill vara vän med henne. Jag vill vara hennes vän, vill ju vara mer än så, det är ju det som krånglar till det.

Jag har funderat många gånger om vi, eller jag, skulle ta ett uppehåll, men det känns inte som jag skulle orka det, vill inte missa vad som händer i henens liv, även om jag inte riktigt vill veta allt, och när hon var sjuk för ett tag sen kände jag att om nått skulle hända henne, skulle jag vara den sista som får veta nått. Om nått riktigt hemskt skulle hända så är dom omkring henne upptagna med sin egen sorg, inte orka tänka på nått annat...