Magnusevangeliet

Mustasch spelade i P3 live ikväll. andra låten var Bring me everyone, hennes favorit. Det är sju månader och två dagar sen vi stod och kollade på Mustasch. När dom började spela den där låten så vände hon sig om och sa :det är är den bästa låten". Hon har sagt att hon var lycklig då, när vi stod där. På morgonen åkte jag hem, jag vände mig inte om när jag gick emot bilem, för då skulle jag nog aldrig tagit mig hem, det skulle ta mycket längre tid iaf. Det var sista gången jag kysste henne. På vägen hem så lyssnade jag på Counting Crows, på skivan August and Everything After, det finns två låtar på den jag lyssnade på en del innan, resten orkar jag inte höra på. Jag kommer ihåg när jag åkte hemåt, många tankar i huvet, klockan sju på morgonen efter den underbaraste natten jag varit med om. Men på kvällen sen så sa jag nej. Nej till kärleken och lycka. Nej till att ha någon vid min sida. Nej till fler såna nätter. Nej till att kunna vara glad på riktigt...

Det var sista chansen jag fick. Det enda jag vet nu är att jag älskar henne och gjorde mitt livs misstag när jag sa nej. Jag vet inte om jag vill jobba med det jag gör, om jag vill bo där jag bor. Om jag ska satsa eller avveckla. Jag skulle nog flytta om jag inte hade företaget och det. Jag har inte så många kompisar jag träffar regelbundet, så om vi skulle ses varannan helg istället för varje så skulle det vara en mindre skillnad.    

Jag är inte nere i en svacka, jag är nere i en grop, som jag grävt helt själv. Och jag gräver och gräver tills jag når botten eller tills det jag grävt upp rasar ner och begraver mig.

Jag tänkte på om det skulle vara så farligt att "vänta" på henne. Eller jag kanske har läst för många "vi blev kära igen efter 50 år ifrån varann" repotage. Men jag har ju ändå inget annat för mig, när det gäller kärleken iaf. Det vore väl nästan lättare än att leta efter "den rätta". Jag har ju hittat henne. Jag vet vad hon heter och var hon bor, det är ju en bra bit på väg.