Magnusevangeliet

Jag har börjat vänja mig nu. jag har vant mig vid att må såhär, att allt gå upp och ner, att gråta ensam för att några dagar senare vara hemma hos henne och ha en jättefin kväll tillsammans. Jag har vant mig vid att vara hos henne halva nätter, att behöva stanna bilen på vägen hem för att sitta och sova en halvtimme för att orka hem, att det finns alltid nån som kommer före för henne. Jag har vant mig vid att längtan och saknaden, att jag känner att jag har förstört mitt liv,
men jag har inte kunnat vänja mig vid tanken på hur det blev såhär, det är det som känns mest.
Hon sa att det inte är någons fel, men det är ju mitt fel, Jag kommer inte ihåg när exakt det var, men en tid efter att det inte blev nått emellan oss och hon blev ihop med sin pojkvän så låg jag och grät när jag skulle sova med en enda tanke i huvet: " vad har jag gjort". Det var långt innan jag erkännde mina känslor mig själv, och senare för henne.

Jag var ledig i Tisdags, jag gjorde nästan inget alls på hela dagen, på kvällen åkte jag upp till henne och följde med henne till stallet, sen åkte vi hem till henne, satt och pratade och såg på tv, hon bjöd på pizza och allt kändes jättebra. Fast varje gång jag hörde nån i trappuppgången så blev jag orolig för att det var hennes kille som kom, men hon hade sagt att han inte fick komma förens hon ringde och sa det.

Jag är verkligen kär i henne, det går inte beskriva. Jag har försökt att tänka att om det är meningen att det ska bli vi nångång så är det bara vänta och se, det går inte så bra. Även om det kommer bli nångång i framtiden så är vägen dit väldigt plågsam. Jag försöker tänka nått mittemellan. Jag ville inte hoppas för mycket för då kommer jag bli besviken, men inte tänka att det aldrig kommer bli vi för så blir jag för ledsen.
För nån dag sen så kom jag att tänka på om hon skulle byta namn om vi skulle gifta oss, jag kom fram till att jag inte tycker att hon skulle det, hon har ett ovanligt efternamn och det är en del av henne, och jag vill inte ändra på henne. Sen kom verkligheten och slog mig, och jag insåg det aldrig kommer hända, och att det är en fråga om hon ska ta hans namn eller inte, inte mitt.
Hon frågade vad jag skulle säga om hon var gravid, hon lade till att hon inte var det. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men jag tror att mitt svar inte var helt ärligt, eller att jag tror nått annat nu. Jag skulle bli väldigt ledsen, det måste jag erkänna, men jag vet ju också hur mycket hon längtar efter barn. Hon frågade också om jag skulle vilja träffa barnet, jag tror jag sa ja, men det skulle känns jobbigt, men som tur är har man ju nästan nio månader på sig att vänja sig.

Jag har kommit fram till vad jag är allra mest rädd för, det är att bli besviken. Att hoppats och kanske kämpat för nått som bara blir till nederlag. När vi sågs i Lördags så pratade vi lite om nyår, och jag trodde att hon hade planer så jag vart ganska ledsen för om jag kan få ledigt då så kommer jag antagligen fira med henne, men jag hade inte sagt nått till henne om det då, men hon hade inga planer, som tur var.

Jag lyssnade på en låt förut, som handlar om en sak som hände oss för några år sen. Jag blir alltid jätteledsen när jag lyssnar på den. Jag hade tänkt att ringa henne ikväll, men nu orkar jag nog inte, måste sova snart också. Jag har inte orkat nått sen vi sågs sist, kom hem klockan tre och upp klockan sju, och idag var jag jättetrött också, om det ska vara såhär så blir det ännu svårare att ses. 
Vi ska ses nästa Fredag iaf, jag har planerat lite, men än så länge är det hemligt, men det blir nog ingen överaskning, men jag håller det för mig själv ett tag till iaf.