Magnusevangeliet

Jag har så mycket att skriva egentligen, men jag ska försöka åka iväg till några kompisar innan det blir försent. Har inte träffat dom på två veckor, förutom en som var här i morse för att kolla en grej. Jag har inte haft nått socialt liv på två veckor..

Hon är på fest ikväll, vet inte varför jag känner mig deppig över det. Jag jämför väl med vad jag ska göra ikväll, typ se på tv och umgås med folk som dricker öl. Sist jag var på fest så kände hon sig nere när hon jämförde..

Har varit ledsen större delen av dagen. Och igår med, och i förgår. Jag har inte ringt henne för jag varit så nere, och för det varit så nära till tårarna, Vi pratade på msn igår, och mest pratade vi om barn, att hon ville ha barn, men att hon skulle vänta. Jag grät nästan under hela tiden vi pratade. När jag tänkte på att hon har hittat nån som hon vill skaffa barn med. När jag sa att jag inte orkade prata mer om det så sa hon att hon trodde att hon jag var den hon skulle skaffa barn med en dag, men att jag backade ut långt innan det. Jag vet att det är mitt eget fel, jag gjorde det jag trodde blev bäst. Det tog långt tid innan jag kunde erkänna det för mig själv. Jag försöker acceptera att jag gjorde mitt livs misstag, att jag har gått misste om nått helt fantastikt, men jag vet inte om jag kan leva med det.. Det som gjorde mig mest ledsen var rädslan över att jag inte har kommit över henne när dom skaffar barn. Jag kommer nog tänka att det lika gärna kunde varit vi som hade en riktigt familj. Det kunde varit vi, det var närmare än någon annan vet..

Jag orkar nog inte egetligen med mer, men jag har inget att välja på..