Magnusevangeliet

Jag vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska börja..

Jag frågade L förut om hon ville ses imorgon, jag hade frågat för några dagar sen men då sa hon att hon inte kunde lova något. Nu sa hon att hon inte hade nått speciellt imorgon, men när jag föreslog tid och plats så skrev hon att hon inte var vaken då, eller kunde köra för att hon satt och drack whiskey så hon inte kunde köra imorgon, jag undrar när hon hade tänkt att vi kunde ses isf. Jag skrev att det antagligen inte gick att ses imorgon, kanske på kvällen, men det skrev hon inget om. Hon skrev  "vi får försöka fixa ihop det nån annan dag". Så kommer det vara, antagligen så länge vi är vänner, vi måste planera och ta oss tid när vi ska ses, många gånger kommer det inte att gå, många gånger kommer jag att bli besviken, men det kommer nog aldrig bli bättre.
Hon skrev också "hoppas du har en kul fredagkväll", visst, jag känner mig ensam och mår sämre än på länge..

Det känns lite som att hon klarar sig bra utan mig, inte för jag tror att hon skulle inte ha nått liv om jag inte fanns, men nått iaf, men utåt syns det ju inget på mig heller. Är så jävla rädd att hon ska komma på att hon klarar sig bra utan mig...

Det är exakt sju veckor sen jag satt vid datorn och pratade med henne, hon mådde dåligt. Jag frågade om vi skulle ses men hon var tveksam. Jag klädde ändå om samtidigt som vi pratade och tillslut sa och ja, och jag åkte direkt. Det var sista gången jag såg henne, och det var ett hjärtslitande möte..

Vi har snart kännt varann i fyra år. Det har varit fyra turbulenta år. Det har hänt mycket emellan oss, och det har hänt henne mycket, och jag vet inte hur jag ska hantera det, eller om jag kan hantera det. För det första så finns det saker jag skulle ha gjort annorlunda, sen finns det saker jag önskar jag kunde ha gjort, men det mesta känns som mitt fel. Hade jag inte svikt henne så hade hon kanske inte hade blivit ihop med det där svinet, eller åtminstone hade vi kanske haft mer kontakt och hon .....
När jag skulle skriva det här så fick jag nån slags gråtattack, har aldrig varit med om det förut. Tårarna bara rann och jag upprepade orden "Förlåt L" hela tiden..känns nästan för privat att skriva om..  
Men hade vi haft mer kontakt hade hon kanske hon hade berättat om vad han gjorde, och hade hon gjort det hoppas jag att jag hade tagit med henne hem till mig, där ingen kunde komma åt henne, men jag gjorde aldrig något,  jag visste inget förens efteråt. Hon säger att jag inte ska anklaga mig själv, men jag kunde ha räddat henne. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det..inte heller för det jag gjorde mot henne, dom två sakerna kommer jag att få leva med..

Det hon har råkat ut för hände ju för några år sen. Nu har hon ett nytt liv och mår bättre, hon verkar ha kommit över det där, det har inte jag, och jag vet inte hur jag ska göra. Jag får bilder i huvet ibland om hur hemskt det måste ha varit för henne, bilder som jag inte står ut med. Hon har gått vidare från det hon har upplevt, men jag kan inte ens bli av med tankarna om det....Eller vetskapen om att jag inte fanns där för henne..

Vi har kommit mycket närmare varann det senaste året, men ändå kan jag inte låta bli att längta tillbaka till då allt började, då allt var oförsört. När jag tänker på det nu känns det som en saga, fast den fick en tråkigt slut..

Vi säger ju att vi hör ihop och så, men om vi verkligen gjorde det, skulle det blivit såhär emellan oss då? Eller är det just dom jobbiga sakerna som fört oss samman...

Jag tänkte på det vi hade innan hon blev ihop med sin kille. Jag tänkte utan att tveka att jag skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen, så känslorna har inte förändrats så mycket, men jag försöker att ändra mina tankar, få bort dom från kärleken.

Jag kommer aldrig att förlåta mig själv..