Magnusevangeliet

Vet inte vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva.

Jag har försökt att hålla humöret uppe, men nu ikväll känner jag att det inte går längre. Hade tänkt att ringa E ikväll, men nu vågar jag inte. Jag vet knappt varför, kanske är jag rädd för att hon ska trycka bort mig och jag ska få en massa ideér om varför osv..
Hon är ju den enda jag har att ringa nu. Jag försöker se det som att jag och L har ett uppehåll, delvis för att jag hoppas att det är så, och för att det inte ska kännas lika hemskt. Jag skrev till henne igår att jag ska lösa mina problem på egen hand och att jag hopppades att hon skulle sakna mig efter ett tag, fick inget avvisande svar iaf, fick inget alls.

Jag har känt att det är lite orättvist av henne att göra såhär, men så kom jag att tänka på en sak. Det var nog en Torsdag för två veckor sen, hon ringde och var glad och sa att det kändes jättebra emellan henne och hennes kille igen. På Lördagen var jag hos henne och berättade saker som handlade om E, men  som rev upp gamla sår emellan oss, hon grät några gånger, men när vi sade hejdå så verkade det rätt bra med henne ändå, sen tog det nästan en vecka innan jag hörde från henne igen, jag ringde henne massor om dagarna, inget svar. Jag började bli rädd för att hon inte levde längre. Tillslut fick jag ett sms där hon sa att hon levde, och att hon drack 96 procentig sprit. Hon skrev senare att hon inte orkade leva med sig själv, det var därför hon drack.

När jag tänker på det så förstår jag att det blir för jobbigt, att jag förstörde för henne....

Samtidigt tänker jag att E har förstört för mig, jag mådde bra innan den där jävla festen, som hon bara dök upp på. Jag var på väg att komma över L. Våra Winnerbäck biljetter ligger precis brevid datorn, hennes födelsedagspresent är beställd. I värsta fall skickar jag biljetterna till henne, så hon kan gå med sin kille, så kan jag ligga hemma och vara ensam..

I Lördags så skulle vi ut, "kompisgänget". Tyvärr är ju en av mina kompisar E´s pojkvän numera, så jag kände inte så stor lust egentligen. Jag satt och pratade med E på msn i nästan två timmar. Hon hade skrivt innan att det mest förnuftiga vore att vara ihop med mig. Jag frågade vad hon hade menat med det. Hon skrev:"Det skulle vara förnuftigt på det viset att jag skulle vara helt trygg och säker på att du verkligen älskade mig och alltid ville mitt bästa", och: "men jag är så förnuftig tydligen".

(här blir det annan storlek på texten, ingen aning om varför)

Jag har tänkt att det kanske vore förnuftigt av mig att inte vara vän med henne. När jag har haft det jobbigt har jag undrat var jag ens pratar med henne fortfarande. Hon har sårat och svikit mig som ingen annan, och ingen kan få mig känna mig så värdelös som hon....men...Jag tycker ju så fruktansvärt om henne, och ibland fattar jag inte varför.

Lördagkvällen blev rätt bra tillslut. Den började inte så bra dock, efter tio minuter i bilen så nämnde en kompis E, som min kompis tjej, men när vi kom fram så gick jag raka vägen till baren, träffa folk och hade trevligt. Innan vi skulle åka hem så tog jag min kompis åt sidan och pratade lite om han och E. Vi har kännt varann i 18 år och växt upp tillsammans, men aldrig pratat om nått sånt, så jag behövde några promile i mig. Jag vet inte om vi kom fram till nått, jag förklarade iaf att det skulle bli jävligt tufft för mig det här.
Han berättade att dom inte hade haft kontakt så länge innan den där festen, han sa också att det var tre inblandade, hennes son. Han har inte träffat honom än, jag har träffat honom en gång, vi ska träffas på Lördag igen, när jag ska hälsa på E. Det värsta är väl att dom inte vill gå för fort fram, det värsta är att det tyder på att det är seriöst.

Att dom inte haft kontakt så länge är nått som verkligen skär i mig. Jag försökte göra allt rätt, ändå sen början på året. Jag försökte visa att jag var intresserad, det gick inte så bra, hon ville väl inte se det heller. Jag försökte hålla kontakten, det gick inte så bra, eftersom jag är dålig på att ringa, och hon är värdelös på sms, jag tänkte att vi kunde umgås och se om det fanns nått emellan oss, det gick ju inte heller.
Men min kompis hade hon visst lätt att håla kontakten med, han betyder visst mer, och så blev jag helt omkörd när jag försökte göra på rätt sätt. Som sagt, ingen kan få mig att känna mig så värdelös.

Hon skulle vara hos min kompis Måndag och Tisdag. Jag visste inte alls om jag orkade ses. I Måndags skulle jag ut och åka bil lite, skulle lämna tillbaka en sak jag lånat av en kompis. Jag fick en idé och chansade vilt. Frågade om E ville följa med. Hade ingen aning om vilka tider min kompis jobbade. När jag skrev till henne så höll hon på att plocka ur diskmaskinen, ingen har någonsin gjort nått sånt hos mig, jag har ju ingen diskmaskin, men alltså nått sånt alls. Det är bara L och E som varit här, och dom har aldrig stannat länge, och så städar jag och diskar innan jag får besök.

Hon följde iaf med. När vi träffas eller pratar i telefon så känns det jättebra, men det är en väldigt liten tid av mitt dygn. Oftast pratar vi på kvällen, och efter en natts sömn så är den bra känslan borta, jag vaknar upp lika ensam som jag somnade.

Vi möttes i en korsning, för jag hade lite ont om tid, så när vi var tillbaka så åkte vi åt varsitt håll. Det kändes jobbigt när jag tänkte på att hon skulle åka hem till honom igen.

Dagen efter var hon hos mig. Hon kom på morgonen, innan jag hunnit göra klart det jag hade tänkt, men kom ner och var med en stund. Vi gjorde väl inget speciellt, umgicks och så. Det kändes bra att "ta" tid ifrån min kompis. han är väldigt svartsjuk på mig, jag hade tänkt att utnyttja det, men L avrådde mig. Fast lite har det väl blivit ändå, jag sa te.x till honom att jag skulle köpt en V70 imorgon och E bara ville.

Jag är ju både svartsjuk och avundsjuk på honom. Svartsjuk för att han har E. Avundsjuk för att han har nån, nån som han tycker om, som tycker om honom. Nån som hälsar på, nån som är hemma när man kommer hem från jobbet, nån att vara nära. Jag lägntar så fruktansvärt efter nån...

Nu orkar jag inte skriva mer, och jag tror knappt att nån orkar läsa heller...