Magnusevangeliet

På nyårsafton var jag uppe och hälsade på L, jag var ledig så jag passade på. Sen hördes vi inte av på några dagar, och när jag ringde så fick jag inget svar, inget sms heller, blev lite orolig. I Tisdag när jag hade lunch så tänkte jag att jag skule prova att ringa, och hon svarade. Det började lite stelt, men det gick snart över. Mest stelt var det när jag frågade om nått hade hänt, hon sa: "det har det väl", men hon ville inte prata om det. Vi pratade nästan i en timme. Hon berättade att hennes häst hade varit på rymmen. Sen sa hon att man ska visst ta det lungt när man är nyopererad. Jag frågade om hon var nyopererad och hon sa ja, men det märktes att hon inte ville prata om det.
Blir väldigt orolig, jag hoppas för allt i världen att det inte är nått med hjärtat, det är ju inte så friskt, men hon vägrar ju att ta emot hjälp. Hon har sagt att hon vill leva ett fritt liv hur länge det nu varar.

Jag har försökt att inte tänka så mycket på det, har försökt att var mer i nuet, vara glad att hon har det bra nu, och att det är bra emellan oss, men det har alltid funnits tankar i bakhuvudet om problemen med hennes hjärta, att hon kanske inte kommer finnas "för alltid", nu har det oron blivit mer verklig.

Vi måste ses och prata känner jag, men vet inte när. Just nu oroar jag mig för imorgon, ska ut på en liten roadtrip, 25 mil enkel resa i vinterväglag. Jag tycker (såklart) att jag kör bra, och det har inte hänt så mycket på dom snart 6 åren jag har haft körkort, inte med tanke på mitt körsätt iaf. Jag är iaf ledig så att jag inte behöver stressa...

Jag skriver om jag överlever..