Magnusevangeliet

För några år sen så sa jag upp kontakten med E, en tjej jag träffade på gymnasiet. Kom att tänka på henne lite idag, och hennes son, och jag kan inte komma på vad han heter, det kommer upp olika namn men inget är rätt, men det känns rätt bra. Hon kommer nog aldrig försvinna helt ur minnet, och det kanske jag inte vill heller. Som det sägs: Ångra inget som fått dig att le.

Sitter ensam hemma en Lördagkväll. Jag var sugen på att gå ut ikväll, sen kollade jag på kontot, och då var jag inte sugen längre, men det känns ändå bra, lite ensamt bara. Jag har tänkt på det ibland, att jag som aldrig har tjänat bra, som en vanlig lön för mig är kanske hälften av vad nån som tjänar dålig, men jag lever ju inte så dyrt heller, jag har nästan aldrig behövt att avstå från att hitta på nått pga pengar, jag hade kunnat gå ut ikväll, men då hade jag inte haft några pengar alls i ca en vecka.

Idag har jag bara varit trött och knappt gjort nått, trots att jag stannde hemma för att få nått gjort, sånt framkallar ångest.

Jag passade på att plöja igenom en blogg och alla bilder på fb som tillhör en tjej som man skulle kunna säga att jag är intresserad av. Jag har tänkt ibland att jag skulle bli en bra stalker, men det kanske jag redan är. Första det första så är det mycket lättare att läsa nåns blogg än att försöka ta kontakt och lära känna personen, inte för att det är ett bättre sätt, men enklare. Sen så har jag inte sett henne på över ett halvår, förutom en gång på krogen, utanför när alla skulle hem, jag var trött och mådde inte så bra, då kom hon fram och frågade om en tändare, och det hade jag ju inte. Hade jag sett henne tidigare på kvällen så hade jag nog försökt att hälsa eller nått.

Jag har ju hälsat på henne en gång, det gick sådär, men egentligen är det ju inte så jävla farligt, de flesta människor är ju trevliga, och det värsta som kan hända är ju att det inte blir nått alls, alltså samma som vi har nu, fast jag är ju lite känslig med. Det kan ju vara hon jag ska spendera resten av livet med, sånt tänk sätter ju inte alls nån press när man ska gå fram. Fast så tänker jag väl inte, inte så ofta. Jag tror väl inte att krogen är rätt ställe att träffa nån, men jag har inte så många andra ställen att välja på. Inte på jobbet eftersom jag driver eget hemma, genom vänner blir det inte så mycket heller, eller jag har ju lärt känna många, men aldrig nån som varit speciell. Hur träffas folk egentligen??

Ofta ute på krogen så träffar jag en kille som gick i samma klass som min granne, har träffat honom utanför krogen med, så brukar vi hälsa och prata lite, och jag vet knappt hur vi träffades, det var på krogen vet jag, men jag vet knappt hur det gick till, om det kunde vara så lätt jämt.
Jag hittade henne på fb för ett drygt år sedan, hon var taggad i ett foto som hade med jobbet att göra, och det var ett väldigt okvinnligt jobb, det var väl det jag fastnade för först.
Ett alternativ vore kanske att bli vän med henne på fb och bara skriva att jag tycker att hon verkar intressant, eller vad fan man skriver, men risken är ju rätt stor att man bara framstår som konstig. Jag är ju konstig, men det får hon ju upptäcka med tiden. Jag tror det var i Christer i P3 som dom sa att det kunde vara ett alternativ, men jag är tveksam. Jag lägger bara till vänner som jag har träffat, förutom en P3 kändis, och en tjej som jag lade till på fyllan.

Efter att kollat igenom alla bilder så kan bara säga att hon är jättefin, även på typ Måndag-mornar-bilder, och efter bloggen så känner jag att vi är rätt lika ändå. Vi sitter ensamma i vartsitt hus och lyssnar på Den Svenska Björnstammen.
Jag är ganska säker på att vi ska till samma ställe på valborg, jag såg ju henne där nästan varje gång resten av sommaren, men jag bara fegade ur. Den sista gången för säsongen så dröjde jag mig kvar så länge jag kunde, för jag ville ju, men kunde inte, och dom jag körde på då ville åka hem för längesen och fattade inte varför jag ville vara kvar.

För en dryg månad sen så träffade jag en tjej på krogen. Hon hade skrivit till mig på fb om att vi hade träffats gången innan, men jag minns inget av det och jag körde. Gången efter så träffades vi iaf och jag var rätt full, vi hånglade lite, men jag var inte särskillt intresserad av henne, har aldrig varit så ointresserad av nån som jag hånglat med. Det var ju skönt att hångla lite, och det kunde säkert blivit mer, men det kändes som hon var mycket mer intresserad än vad jag var, så det hade bara blivit jobbigt, det kändes inte värt det, och jag förstår inte dom som gör typ vad som helst för att få ligga, Jag är ju ganska så oknullad, men jag är ju inte i närheten av att vara så desperat som en del kan vara, som dessutom ser mycket bättre ut än mig.
Några dagar efter så skrev en kompis att hon ville ha mitt nummer och frågade om hon fick lämna ut det, lite konstig fråga tyckte jag, men endå drog jag ut på det i flera dagar, hade sån ångest för att hon antagligen var rätt så intresserad av mig. Hon skickade sms och skrev att hon blev glad när hon fick numret, jag skrev att det kändes som att hon ville mycket mer än vad jag ville och att sånt aldrig slutar bra. Hon skrev att hon ville bara lära känna mig, och hade hon nyss lämnat ett förhållande och ville inte in i ett nytt, man jag hade fortfarade sån ångest att jag inte svarade. Vi sågs och pratade på en fest senare, och det var väl lite stelt, och sist vi var på samma ställe så hälsade hon inte, men hon hade ju en annan kille då.

Det sista långa stycket skrev jag bara för att kunna skriva den här poängen: Det känns som dom jag träffar är jag inte intresserad av, och dom jag är intresserad av träffar jag inte.

Det känns bra att skriva av sig, i långa inlägg, en ensam Lördagkväll, med min billiga laptop i knät. Jag orkar inte kolla efter fel i texten, brukar vara noga med sånt, men nu får det vara som det är, börjar lära mig att skriva på laptop med.

Tack och godnatt.  



 

Jag har ju inte skrivit nått under en rätt lång period, och den här bloggen innehåller några av dom jobbigaste saker jag har varit med om, och ibland har jag väl mest skrivit om tjejer jag varit intresserad av men inte vågat gå fram och prata med, känns det som iaf.

Nu, i mitten på April 2012 så känner jag mig rätt bra. Jag vågar vara mig själv mycket mer, eller jag är väl alltid mig själv, men man har ju olika sidor. Jag körde till krogen förra helgen, och när vi skulle åka hem så träffade jag en kompis på parkeringen, som jag hade hälsat på innan. Han sa. "jaså, kör du? jag tyckte att du verkade lugn". Jag ser mig inte som särskillt vild när jag dricker, men det fick mig att tänka en del på hur andra ser på mig, och det känns som att på senare tid så har jag blivit mera frispråkig, vågar säga vad jag tycker, inte bara när jag dricker.

Så jag mår bra gör jag, rätt bra iaf. I min värld så är det aldrig riktigt bra, kanske korta stunder, men jag jag kan nog aldrig säga att jag mår riktigt bra, det kan bero på att jag har kanske är ganska kräsen. Min bild av lycka är att precis allt i livet ska vara perfekt, och det är det ju aldrig. men då har jag bara känt mig lycklig en gång, vad jag kan minnas, eller så var den gången den enda referens av lycka jag har, och jag har inte känt så nån mer gång, inte för att jag är olycklig om dagarna, men aldrig riktigt lycklig.

Jag kommer aldrig fram till saken känns det som. Jag mår rätt bra, och trivs rätt bra med mig själv, men ibland så kommer ju det dåliga självförtroendet tillbaka, men det går över ganska snabbt ändå.

Jag har börjat lyssna en del på filmmusik, har soundtracken från Garden State, Pulp Fiction och Kill Bill. Den här låten passar bra om man ska diska lagom mycket:

Håller fortfarande på att lägga in skivor på datorn. Jag har hittat mellan tre och fyra singlar med Scooter. Idag känns väl Scooter inte lika bra, men inte direkt dåligt heller. 
Jag köpte den här singeln på gymnasiet, eller jag köpte nog alla singlar då, och jag kollade på ZTV och MTV, men jag såg aldrig videon, hade jag gjort det så hade nog låten inte varit lika bra.