Magnusevangeliet

 

I Söndags så tyckte jag att det var dags att julhandla. Jag åkte och träffade L och sen så var hon med när jag handlade, hon hade sin dotter med sig, och det var trevligt och det gick fort att klara av julhandeln.

En kompis ifrån gymnasiet var i samma stad över jul, Jag har inte pratat med henne sen 2004, hade det inte varit för Facebook så hade vi nog inte haft kontakt idag, det gäller nog ganska många på min vänlista. 

Jag hade skrivt till henne och frågat om hon ville ses, och jag skulle höra av mig sa hon. När jag och L hade sagt hejdå så skickade jag ett sms till henne, och efter några sms fram och tillbaka så hade vi bestämt plats, vi skulle ses på filmstaden, det passade bra eftersom jag skulle köpa en presentkort,  Hon hade gångavstånd dit så jag sms:ade när jag hade hittat, parkerat och kommit fram. Jag köpte mitt presentkort, och sen ställde jag mig och väntade på henne, såg Markus Krunegård som skulle gå och se en film, satte mig och väntade, sen gick jag ut för att se om hon stod och väntade utanför, gick sen till andra sidan och då mötte jag henne, fick en kram. 

Vi gick och åt kebab som smakade dåligt och pratade om vad som hänt sen sist, vilket efter 8 och 1/2 år blev ganska mycket. Hon har två barn och jag har.....lånat över 6 miljoner. Sen gick vi och pratade och tittade i affärer och sen så gick vi till bilen för att få ut den innan dom stängde parkeringshuset. Sen satt vi i bilen och pratade. 

 

När jag julhandlade så var jag väldigt trött och hade ont i huvudet, och det kändes konstigt att vi skulle träffas efter så långt tid, och jag tänkte att vi skulle fika och att det skulle ta en timme kanske.Efter fyra timmar så var jag jättesen och var tvungen att åka, men först körde jag hem henne, eller där hon skulle ova iaf. Jag fick en jättekram och hon sa nått i stil med att" hoppas vi ses snart igen", jag kommer inte ihåg exakt, och det är poängen med hela det här inlägget. 

Jag var väldigt glad för att vi hade träffats, det kändes jättebra och det kändes som ett slag i ansiktet på mitt mer osociala jag, allt kändes bra, lite för bra. För vem vet när vi kommer att ses igen, jag tror att det är 40 mil emellan oss och ledig tid är inget jag är bortskämd med. Men, poängen är att varför kan jag inte glädjas åt det som är bra? Istället för att tänka på det som är dåligt, Jag var glad i max en halv dag, sen dess har jag tänkt på det dåliga. När vi pratade om krogen så sa jag att jag bara gick på mindre ställen på landet, och hon tyckte att det var dom som var roligast, varför sa jag inte att hon var välkommen hit nån helg. 

 

Mina tankegångar har ändrats lite sen vi sågs, och jag tror att det är så att jag behöver nån, nån som speciell att ha i tankarna. Jag kommer ihåg på en gång på gymnasiet när en kompis spelade "Poetry in motion". Jag kände att jag behövde nån att tänka på, att tillägna låten, men det fanns ingen, men sen kom jag att tänka på henne, hon som jag träffade i Söndags.

Jag trodde att jag hade kommit ifrån det där men tydligen inte.

 

Jag brukat säga att jag inte gillar folk, och det är ju till viss del sant, men det beror ju på var och hur, men jag överdriver det en del. men inte så mycket som när jag skulle mönstra och sa att jag hade torgskräck, men jag fick ju min frisedel.

Men jag gilar att träffa folk, men igår var jag ute, nykter och idag så känns krogen inte som den bästa platsen, men jag vet knappt var man träffar folk annars, jag har ju inget vanligt jobb där man träffar folk varje dag.

 

Det är med att behöva nån betyder inte bara att vilja ha en flickvän, utan det kan vara en vän. Nån som man kan åka och hälsa på och äta glass med framför tv:n. Hon är en sån, men avståndet sätter stopp.

 

Jag gick ju på internat på gymnasiet och dom flesta bodde i två hus med lägenheter  i. Dom flesta andra fanns inom ca 2 km. På kvällarna gick man runt och hälsade på folk. Sen tog jag studenten och flyttade hem, till ett eget litet hus och mina kompisar som jag umgås mest med bor 7 km bort. Det var en omställning som jag har haft väldigt svårt med emellanåt, från allt umgänge till ensamhet.

 

Jag funderar på om jag skulle ringa henne nångång, men kan ju prova med sms först. Det är mycket som jag har kommit på att jag saknar, te.x långa regelbundna samtal. Efter att E försvann ur mitt liv och det blev bättre emellan mig och L så har det kännts lugnt och skönt, men det har gått några år nu och nu känns det väldigt tomt. L och jag är fortfarande bra vänner men livet har väl kommit lite emellan.